Wednesday, 17 January 2018

En text om idéhistoria på astronomisk hög nivå

Jag delar här med mig en text som enligt minst fem idéhistoriker verkar vara ett fullkomligt lysande exempel på inlämningsuppgift för ett seminarium på avancerad nivå.

Dess "analytiska nivå, retoriska stil, språkliga stringens, förtrogenhet med källor och kontext, akribi, layout [skriven i Times New Roman, 12pt] och till och med textens rubrik" är så i särklass att textens publicering här länder studenten till heder. Författarskapet har redan eggat till många spekulationer, men förblir här anonymt.

Även jag ansluter mig till mina kollegors bedömning. Detta är den i särklass bästa inlämningsuppgift - på gränsen till genialitet - jag har sett på länge som bland annat totalt svarade på instruktionerna om "fullständiga meningar, inga stav- eller slarvfel, inga anglicismer, inget tillkrånglat eller ålderdomligt språkbruk". 

Det är också roligt att se att Dilthey, Durkheim och Rickert intar en sådan central plats i stimulerande seminariediskussioner! 

Wilhelm Diltheys (1833–1911) kritik av det historiska förnuftet

För förståelsen av framväxten av ”Geisteswissenschaften” (humanvetenskaper) som motsats till ”Naturwissenschaften” (naturvetenskaper) är en fördjupning i Diltheys Einleitung in die Geisteswissenschaften (1883) en central utgångspunkt. Dilthey framkastar här att humanvetenskapernas mål är att ”förstå” medan naturvetenskapernas är att ”förklara”. Naturvetenskaperna placerar därför in orsaker och företeelser i kausalsammanhang, humanvetenskaperna ställer fenomenen i ett meningssammanhang. Istället för orsaker undersöks fenomenens innebörd genom att tolka och söka mening. För Dilthey spelar den upplevda världen bortom det rena förnuftet en central roll, en livsverklighet som sätter sin prägel på uttrycken av mänskliga upplevelser. Och det är dessa uttryck som Dilthey menar att humanvetenskapen skall undersöka. Också i vardagslivet uppenbarar sig den humanistiska ”anden” som skall tolkas och förstås. Dilthey kallar tolkningskonsten för hermeneutik, likt en text kan den mänskliga kulturens olika uttrycksformer tolkas. Förståelsen av delarna ger oss en förståelse av helheten, och vice versa, i en ”hermeneutisk cirkel”.

Redan i sin förklaring av syftet med sin introduktion kan man skymta Diltheys resonemang om delar och helhet. En person kan ha spenderat sitt hela liv vid en del ”without having an idea of the other parts and their cooperation for the purpose of the whole”. En sådan person är inte ”a conscious co-agent of its formation”, lever alltså i kunskap om delarna, men okunskap om helheten. Humanvetenskaperna skall däremot ”relate to the encompassing reality of human society” (55), den är vänd till samhället, inte ifrån det. De landvinningar som naturvetenskaperna har gjort måste göras i fråga om samhällsvetenskaperna, likt det skifte som skedde från sofism till sokratiska skolan (56). I Kapitel 2 definierar Dilthey att alla discipliner som har ”socio-historical reality as their subject” (56) omfattas av vad han kallar humanvetenskaper som han ställer i kontrast till naturvetenskaper. Jag fäste mig speciellt vid Diltheys definition av vetenskap som 1) vilkas element är komplett definierade (permanent och universellt giltiga inom ett logiskt system), 2) vilkas samband är ”väl grundade” och i vilka 3) alla delar är sammanlänkade till en helhet för att kommuniceras (57). De första två punkterna liknar Descartes metod av att formulera sig så klart som möjligt. Men det tredje kriteriet anser jag är intressant för att det öppnar upp för att vetenskap måste kunna kommuniceras i ett mänskligt sammanhang. Vidare anser Dilthey i motsats till positivisterna att hela den mänskliga utvecklingen måste tas i beaktande. Vad jag också tycker är spännande är att Diltheys resonemang bygger på den tyska receptionen av Mill, en ganska äventyrlig tanke som hade förtjänat att diskuteras mera. Dilthey anger också ett slags psykologisk förklaring till humanvetenskapernas innehåll som ligger i den mänskliga viljans självmedvetna suveränitet, ansvar för handlingar, att underkasta allting under tankens makt samt motstå övergrepp (man kan för diskussionens skull undra hur och om Dilthey här har tagit till sig Mills liberala människobild som en bas för beskrivningen av humaniora, se 58-59). Jag lämnar Diltheys avancerade resonemang från Aquino till Descartes om essens och substans därhän därför att de förvisso är kunskapsteoretiskt intressanta, men inte primärt framskriver humanioras roll. Detta sker i textdelarna där Dilthey kartlägger humanioras genealogi och innehåll och landar i ett resonemang kring ”three classes of assertions” (78-79). Att sammanfatta genealogin i min korta text är tyvärr en för omfattande uppgift. Dock är värt att notera är att Dilthey menar att humanvetenskaperna ”not form a whole which is logically constituted” och måste förstås just mot bakgrund av sin nästan organiska utvecklingshistoria. Centralt anser jag att Dilthey menar att humanvetenskaperna kretsar kring socio-historisk verklighet (76). Historieskrivningen ”som en fri narrativ konst” (76) beskriver bara ett litet utsnitt av denna verklighet. Värt att diskutera vidare i sammanhanget är uttalandet ”contemporary society lives, so to speak, on the stratified remains of the past” (76). Jag frågar mig, vad har historievetenskapen då för roll i beskrivningen av samtiden?
Finns svaret i de tre klasserna av påståenden som enligt Dilthey förekommer i humanvetenskaperna? Realitet ges i perceptionen, kunskapens historiska dimension, delarnas enhetliga beteende i denna realitet går att beskriva (hur exakt, kan vi fråga oss?) och i den tredje klassen uttrycks värdeomdömen och föreskrivs regler. Är detta fortfarande en hållbar utgångspunkt för humanvetenskapernas roll i samtiden? 

Èmile Durkheims observation av sociala fakta
I kontrast till Dilthey kan man säga att Durkheim (1858-1917) går ett steg längre mot etableringen av en ren empirisk socialvetenskap. Genom att ”betrakta sociala fakta som ting” söker Durkheim vända på invanda mönster i analysen av mänskliga naturen. Med tanke på dagens diskussion om ”post-truth” och filterbubblor är hans uttalande värt att diskutera om att vi ”låter våra föreställningar om verkligheten ersätta verkligheten själv”, ”förväxla dem med verkligheten själv” (29-30). Undersökningen av verkligheten skall dock inte ske från idé till ting (menar han egentligen deduktion?) utan från ting till idé (menar han induktion?). Det finns en viss likhet i Durkheims frustration och Francis Bacons kritik mot den traditionella vetenskapen i Novum Organum och det förvånar således inte att Bacon direkt refereras till (31). Det nya är att Durkheim förespråkar samma metodskifte för sociologin. Också här fanns det, för att tala med Bacon, vissa ”gyckelbilder” eller ”idoler” av hävd. I en nästan ordagran parallell till Bacon (Aforism 10, ”Materiens finhet överträffar vida sinnenas och förnuftets skärpa”) menar Durkheim att medvetandet grundat på idéer inte förnimmer det sociala livets detaljer tillräckligt starkt ”för att uppleva dem som verkliga” (33). Enligt Durkheim har sociologin ”nästan uteslutande handlat om föreställningar, inte ting”. Intressant är avgränsningen till Comte som Durkheim menar för mycket har fokuserat på framåtskridande och den universella utvecklingstanken. Durkheim kommer fram till den krassa slutsatsen ”Comte har kort sagt förväxlat den historiska utvecklingen med sin egen uppfattning om den” (32). Också Spencer, även om han går från det universella som hos Comte till det partikulära samhället, har uppställt en för abstrakt kategorisering (en ”intellektuell åsikt”, 33) genom sin fokus på hur arbete fördelas (industriellt och militärt). Durkheim anser att ett sådant teoridrivet förhållningssätt är ”vetenskapligt motiverat, endast om man först granskat alla den kollektiva tillvarons uppenbarelseformer” (vilket verkar Durkheims egna utgångspunkt). Han har alltså inte mycket till övers för vad han anser vara ideologidriven forskning och sågar dem (samtida som historiska) i princip alla. I motsats till det är sociala fenomen ”ting och bör behandlas som sådana”, de ”utgör de enda data som står till buds för sociologen”. Sociala fenomen som data blir till objektiv utgångspunkt för vetenskapen, det är dessa som måste betraktas fenomenologiskt, ”så som de uppenbarar sig för oss” (37). Data kan inte förändras genom en viljeakt, ”sociala fakta har en naturlig tendens att konstituera utanför människors medvetanden” (41), något som skiljer sociologin från psykologin. Detta allmänna resonemang leder Durkheim till att upprätta speciella regler för sociologin. I den första av dessa, att ”alla förutfattade meningar måste systematiskt undanröjas” (40) tycker jag det är värt att notera och diskutera att Durkheim ser en parallell mellan Descartes och Bacon som ofta ställts emot varandra. Vidare fastslås tydliga regler för vad som får observeras sociologiskt (s. 42 och 49). Fakta klassificeras inte av forskaren utan av tingens natur, de skall observeras ”oberoende av sina individuella uppenbarelseformer” (49).

Heinrich Rickert (1863-1936) och kritiken av Dilthey

Rickert tillhörde den så kallade Heidelbergskolan som kritiserade Dilthey för hans uppdelning av natur- och humanvetenskaper baserade skillnader för respektive vetenskap, ”natur” versus ”ande”. Skillnaderna var istället av metodologisk natur, naturvetenskaperna strävade efter generaliseringar, humanvetenskaperna intresserade sig för det individuella fallet och dess individuella särdrag. Detta intresse är drivet av värderingar som konstituerar vår kultur, därför borde vi istället tala om en kulturvetenskap. Kulturvetenskapen handlar om att om kulturens grundläggande värderingar mot bakgrund av vilka vi kan förstå det enskilda signifikanta. ”Ett objekt – försåvitt det betraktas som en helhet – får nämligen inte sin kulturella betydelse av det som det har gemensamt med andra verkligheter utan dess kulturbetydelse beror istället på de egenskaper som skiljer objektet från alla andra.” (103). Kulturvetenskaperna intresserar sig för det individuella uttrycket, ”betraktas skeendet som natur, och inordnas under allmänna begrepp, så förvandlas det till en för oss likgiltig instans av klassen” (103). Den naturvetenskapliga metoden räcker inte ”för studiet av kulturella skeenden” (104). Det individualiserade kulturbegreppet är vad som gör historiska studier möjliga. Vad jag funderar över vid läsningen av Rickert är humanioras, men även samhällsvetenskapernas fixering vid ”outlier-cases”, det vill säga specialfall. Ofta sätter man sin forskningsheder vid undersökningen av icke-generaliserbara extremt avvikande fenomen och exkludering, vilket är både en begränsning och en tillgång. Problem uppstår dock vid undersökningen av det avvikande att ”normaliteten” inte studeras och därigenom ser man bort från fenomen som inkluderingsmekanismer eller ”mainstreaming” (det som konstituerar samhällets mittfåra). Jag skulle också vilja diskutera Rickerts syn på att värdera historiska skeenden där han gör en åtskillnad mellan en värderelation och en värdering: ”det är inte alls samma sak att värdera ett objekt och att beteckna det som betydelsefullt” (111). Som exempel anförs franska revolutionen. För mig handlar dessa uttalanden primärt om att öka den historiska forskningens självreflexion, en händelses betydelse konstrueras (här finns en parallell till Durkheim) inte av den humanistiske forskarens subjektiva värderingar.

No comments:

Post a Comment