”Scripted violence” eller ”Manus-våld”: hur kodad retorik hetsar till attack

”Scripted violence” eller ”Manus-våld”: hur kodad retorik hetsar till attack 

”Liberala” ledarskribenter som attackerar en annan tidnings liberala journalistik. Självutnämnda ”folkjournalister” som sprider falska nyheter. ”Etikexperter” som urholkar medmänskligheten för utsatta människor och förlägger ansvaret på offren. 

Alla dessa har gemensamt att de använder sig av kodad retorik som präglas av vad Rut Wodak (2015) kallar för ”kalkylerad ambivalens”, att uttrycka något så pass tydligt och otydligt på samma gång att de alltid kan skylla ifrån sig allt ansvar eller all kännedom. Att de alltid kan hävda, ”men det var ju inte så jag menade”, att de alltid kan vända på sina egna argument. 

De säger att den andra tidningens syn på Sveriges politik är motbjudande. 

De ser ett ”nyhetsvärde” i att rykten går om ett inställt Luciatåg i en svensk småstad. 

De menar att det är sak samma att visa barmhärtighet för en tiggare som att färga sina ögonbryn – tiggaren får skylla sig själv. 

Sedan attackeras den andra tidningens chefredaktör, först i en ursinnig ohämmad mobb på nätet, sedan i verkligheten. Sedan attackeras en rektor för ett rykte som inte stämmer och behöver sjukskriva sig. Sedan dödas en hemlös tiggare av barn i ett ”pojkstreck” som ”råkade” gå för långt. Listan kan göras mycket längre. 

I en dynamik som går från den kodade retoriken till hatet på sociala medier online till fysiska angrepp offline ser vi nu hur ”manusvåldet” brer ut sig som en metod i Sveriges politiska klimat. 

I princip går teorin om ”scripted violence” ut på att det idag har blivit överflödigt att på retorikens nivå direkt uppmana till våld. Ledare, ledarskribenter, ”experter” har 

skapat en lyhörd publik (nätmobben, extremisternas berömda ”svans”) för vilken det räcker att höra antydningar om, omskrivningar och kodord för fienden för att skrida till verket. Hjältar vet vilka skurkar som skall dödas. Förr kom våldet som ett brev på posten, idag som en Tweet på nätet: ”Den som sår vind, skördar storm”. 

Det är kärnan i Chip Berlets “Heroes Know Which Villains to Kill- How Coded Rhetoric Incites Scripted Violence” “Heroes Know Which Villains to Kill - How Coded Rhetoric Incites Scripted Violence” som redan publicerades 2014. Retoriken om “de andra” som kan skuldbeläggas, som kan göras till syndabockar för att vårt samhälle (och dess fetischartat omhuldade "kultur" eller "traditioner") förstörs behöver bara upprepas tillräckligt drastiskt, tillräckligt högt, tillräckligt ofta och länge tills dess de döda kropparna från den skuldbelagda gruppen kan räknas.

Kärnan i detta är ”konstitutiv retorik”, den som konstituerar ett narrativ ram, en så kallad ”frame” inom vilken problemen adresseras med ett språkspel som innehåller tydliga svart-och-vitt-beskrivningar, apokalyptiska hotscenarion och demoniska fiendebilder. Språkspelet etablerar verklighetsuppfattningen, ordet blir lätt till handling. I den kodade retoriken – som istället för att vara extremistisk och öppen är dubbeltydig och talar med två tungor – adresseras åhörarna och bekräftas i sin redan sedan tidigare tillrättalagda världsbild i en ständigt fördjupande cirkel som skapar mening. 

Manusvåldet säger allt som behöver sägas, resten uppfylls av villiga hantlangare: nätmobben, våldsverkarna, terroristen. 

Referenser: 

https://www.researchforprogress.us/topic/206/scripted-violence/

https://www.academia.edu/26640115/Heroes_Know_Which_Villains_to_Kill_How_Coded_Rhetoric_Incites_Scripted_Violence

Svenska Akademin: när sakargumenten tryter, bryter konspirationsteorierna fram

När sakargumenten tryter, bryter konspirationsteorierna fram 

”Åt var och en sin komplott”

Under de senaste veckorna har diskussionen kring Svenska Akademins självorsakade kris tagit en dramatisk vändning. Sakfrågorna kring de systematiska sexuella trakasserierna, den informella ekonomin och oegentligheter, Akademins självbelöningssystem och bristen på transparens har trängts undan till förmån för paranoida konspirationsteorier som spridits av skribenter som Lena Andersson DN TV4 (28/4 och 5/5 2018), Marianne Stidsen Expressen (29/4 2018), Johan Lundberg Kvartal (21/5 2018) och Ola Wong SvD (25/5 2018). I kort beskriver de händelseutvecklingen allt sedan november 2017 som en sammansvärjning av vänsterextremister (och populister), feminister och postmodernister i syfte att åstadkomma Svenska Akademins fall och i förlängningen att orkestrera det slutgiltiga sammanbrottet av det moderna upplysta projektet. 

Det märkliga med dessa konspirationsteorier är att de framstår som högst irrationella (bort-)förklaringar av händelseförlopp symptomatiska för det post-politiska klimatet vi befinner oss i, där den dramatiska iscensättningen av pseudo-argument väger tyngre än deras faktiska sakinnehåll. De berättelser som sprids nu om kritiken mot Svenska Akademin har alla drag av klassiska konspirationsteorier som bygger på ett narrativ av en svart-vit världsbild där syndabockar pekas ut som demoniseras i termer av gott och ont och en klimax av apokalyptisk konfrontation där världen så som vi känner till den hotas av kollaps och förintelse.

Vår kunskap om konspirationsteorier, deras ursprung, form och spridning ökar allt mer. Cirka 150 forskare runt om i Europa håller på att skärskåda konspirationsteoriernas roll inom litteratur, media och politik (COMPACT). Varför tror människor på fake-news eller chemtrails? Varför anammar man anti-vaccinidéer? Varför är det så attraktivt att föreställa sig att hemliga sällskap agerar dockspelare i en Matrix-värld där verkligheten manipulerats till oigenkännlighet? Hårdkokta empiriska socialvetare och humanister som ägnar sig åt kvalitativa analyser arbetar fram till 2020 med att diskutera manifestationer, målgrupper och motstrategier i samråd med praktiker. Nätverket genererar kontinuerligt publikationer och målet är utgivningen av en handbok i fem volymer samt en utgivningsserie med ett dussintal tematiska titlar. Med denna vetenskapligt beprövade kunskap i bagaget är det möjligt att skärskåda de konspiratoriska argument som nyligen framförts mot kritiken av Svenska Akademin. 

Konspirationsteorin kring kritikerna av Svenska Akademin

För det första karakteriseras skribenterna av att propagera en svart-vit världsbild utan nyanser. I deras föreställningsvärld finns endast scenariot att Svenska Akademin fortsätter orubbat med sin verksamhet eller att den (och därmed den ”liberala kulturnationen”, Andersson) hotas av total undergång (”ett allvarligt hot mot grundvalarna i ett civiliserat samhälle”, Lundberg). Andra troper är att akademins försvarare är för upplysningen och akademins kritiker är ljusets fiender. Skribenterna är också av den uppfattningen att det inte är Svenska Akademin som har skapat krisen utan att det finns tydliga syndabockar att peka ut, medierna och kulturjournalistiken generellt och i synnerhet Björn Wiman är de som leder drevet, påhejade av vänsterpopulasen. SvA:s skuld eller delaktighet i krisen adresseras inte, negligeras eller relativiseras. Vidare kodas positioner i debatten kring Svenska Akademin som goda och onda. Kritikerna har ett ondskefullt uppsåt och utmålas som populister med en totalitär agenda. Lundberg förser demoniseringen med en idéhistoria i vilken han polariserar historiska konflikter kring litterära nobelpris under kalla kriget (1958, 1970, 1974) som stöd för totalitär statssocialism eller försvar för den liberala världsordningen. Akademins kritiker präglades av en ”vurm för totalitära ideologier”, Akademin skrivs fram som en frihetlig institution i civilsamhället som skall skyddas från statlig insyn. Slutkampen som skribenterna utmålar står på ytan kring SvA, men i slutändan kring hela vår demokratiska samhällsordning. Går vi kritikerna till mötes sker enligt Stidsen en ”totalitär samhällsomvälvning”, en ny despoti med identitetspolitik och feminism som förtryckande och likriktande konformistisk ideologi. Lena Anderssons artikel illustreras med en uppretad folkmassa som stormar Bastillen försedd med namnet ”Svenska Akademin”. Rättsstaten försvinner, upplysningstidens rättsbegrepp avskaffas, opportunistiska folkdomstolar kommer kräva blodsoffer ledda av ”blind blodstörst” (Stidsen), förföljelse och avund.  Förstörelsen av kulturinstitutioner som SvA kan liknas vid talibanerna eller ISIS. Detta totala undergångsnarrativ är laddat med grova apokalyptiska överdrifter, en avhumanisering och klassisk guilt-by-association. 

Ett annat klassiskt inslag i konspirationsteorier är föreställningen att det finns ett hemligt sällskap i vilket de sammansvurna initieras och som orkestrerar revolutionen mot mänskligheten. Föreställningen om ett sådant (parat med kvasi-kabbalistiska antydningar kring siffran 18) uttryckte Lena Andersson i TV4:s morgonprogram 5/5 2018: ”Man har byggt ett slags kult, en religiös kult kring de här arton kvinnorna som vi skall offra till – och man vet inte till slut vad skall priset vara. Precis som i alla kulter så vet man inte när man har betalat av det här, den här skulden och vem som är skyldig.” Det är inte svårt att föreställa sig att skribenterna ser Björn Wiman som stormästare i denna kult som utkräver "blood libel", blod till sina ritualer och sin rituella föda. Olustigt nog tillhör Wiman och DN en mediekoncern som i den svenska radikala högern uppfattas som ”globalistisk”, ett kodord för judisk. 

Med det som skribenterna redan har uttryckt skriver de in sig i en konservativ och negativ tolkning av franska revolutionen som i Burkes efterföljd kritiserades för att åstadkomma allt för snabb förändring. Den moderna politiska konspirationsmyten föddes i revolutionens kölvatten och riktade sina strålkastare mot hemliga sällskap som i diaboliska (sexuellt laddade) ritualer (Q18 = ”De 18 Kvinnornas Kult”) initierade sina medlemmar till att underminera krona och kyrka. Under 1800-talet lades anti-semitismen och satanismen till som  ingredienser. 

Grunden är nu lagd för ännu mer fantasifyllda fiktioner att fylla i. Det finns många pusselbitar som kan fästas vid grundberättelsen, många linjer som kan dras mellan de olika prickarna, hittills utan samband. Men skribenterna eller egentligen vem som helst kan nu brodera ut berättelsen om Ärke Konspirationen Mot Svenska Akademin. Inspiration kan hämtas från Chip Berlets konspirationssnurra ”Protocols of overlapping conspiracies” med vilkens hjälp man kan anklaga vem som helst att tillsammans med vem som helst konspirera mot vad som helst, just nu mot SvA (Toxic to Democracy). För närvarande är det postmoderna ”genderister” som leder komplotten mot krona och litteraturens upphöjda majestät, men de kan också vara finansierade av plutokratiska Rothschildpengar. Eller så är det Jesuiterna som utnyttjar en ”globalist”-tidning för att hämnas för att Bob Dylan fick nobelpriset. Mest sannolikt är det dock utomjordiska rymdödlor (kanske i maskopi med Muslimska Brödraskapet) som har skapat #metoo som ett verktyg för att hjärntvätta mänskligheten och som genom det hemliga sällskapet Q18 nu förstör den västerländska civilisationens absoluta höjdpunkt och sista utpost, SvA. Nästa konspiratoriska artikel låter med all säkerhet inte vänta på sig. 

Avslutnigsvis ett citat ur Umberto Eco, Begravningsplatsen i Prag (2011, s. 100): 

”Låt oss tänka sammansvurna som kommer från världens alla hörn för att representera sin sekts tentakler som sträcks ut till varje land, låt oss samla dem i en glänta, en grotta, en fästning, på en kyrkogård, i en krypta, bara det är någorlunda mörkt, vi låter en av dem hålla ett tal som avslöjar alla deras intriger och viljan att erövra världen … Jag har alltid känt personer som fruktat en dold fiendes komplotter, och denne fiende var judarna för farfar, frimurarna för jesuiterna, jesuiterna för min garibaldinske far, carbonari för kungarna i halva Europa, kungen hetsad av prästerna för mina kamrater mazzinianerna, illuminaterna i Bayern för polisen i halva världen och så vidare, vem vet hur många fler det finns här i världen som tror att de hotas av en konspiration. Här finns alltså en form att fylla i efter behag, åt var och en sin komplott.” 

Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Tur att en köldknäpp plågar svenskarna till påsk. För att hetta upp sinnelaget har Socialstyrelsen och Migrationsverket släppt en broschyr om barnäktenskap som kommer att generera värme i svenska hem ett bra tag framöver. Vem vet, ju fler som eggar upp sig, desto mer kommer kanske temperaturen att stiga och snön äntligen smälta.

Skämt åsido. ”Information till dig som är gift med ett barn” är en utmärkt broschyr. Sinnena retar upp sig främst på formgivningen och små formuleringar. 

De totalt omkring 600 orden är fördelade på fyra sidor och fyra avsnitt med tydliga rubriker:

(1)   Barnäktenskap är förbjudet i Sverige (186 ord)

Första meningen uttrycker tydligt att det är förbjudet i Sverige att gifta sig med barn under 18 år. Detta förklaras sedan i ett avsnitt med att ”barn skall få vara barn” och slippa ”ansvaret” ett äktenskap innebär. Individuationen lyfts fram, rätten att gå i skolan, att utveckla sin personlighet och ha egna fritidsintressen. Det negativa sambandet mellan tidiga äktenskap och tidigt föräldraskap lyfts fram: den ökade risken för fysisk och psykisk ohälsa, fattigdom eller förtryck och våld. Därefter listas i sex punkter ”vad som gäller i Sverige”: allas lika rättigheter oavsett kön, en rätt att skilja sig från varje part, sex är frivilligt, alla skall få information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, kvinnors aborträtt, självbestämmande i samband med uppnådd myndighetsålder.

Kommentar: Det är väldigt svårt att i detta avsnitt hitta något som på något sätt skildrar barnäktenskap på ett positivt sätt. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.

(2)   Vårdnadshavare, god man eller särskild förordnad vårdnadshavare har ansvar för barnet (75 ord)

Avsnittet förklarar den svenska synen på föräldraskap och att detta står högre än en eventuell maka/makes position i förhållande till en minderårig partner.

Kommentar: Avsnittet förklarar exakt vad som gäller. Rätten som vårdnadshavare i förhållande till den minderåriga är större än den som i strid mot svensk lag (avsnitt 1) är gift med det. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.

(3)   Brottsligt att ha sex med barn under 15 år och (65 ord)

Avsnittet förklarar entydigt att det är förbjudet att ha sex med barn under 15 även om man skulle råka vara gift eller redan ha barn med barnet. Barnet har en absolut rätt att skyddas från sexuella handlingar, vilket dessutom förklaras med en extra mening (min kursiv).

Kommentar: avsnittet är glasklart. Dessutom säger det en intressant sak, den fastställer den under 15-åriges så kallade ”negativa rätt” (som dessutom är absolut = indisputabel) att skyddas från ett övergrepp. I teorier kring mänskliga rättigheter väger negativa rättigheter (från något) alltid tyngre än rättigheter till något. Här gör myndigheterna alltså uppmärksamma på att det råder en absolut rätt.

(4)   Om den du är gift med är ett ensamkommande barn (163 ord)

Socialtjänstens och Migrationsverkets olika myndighetsuppdrag förklaras entydigt. Den ena myndigheten ansvarar för barn (alla under 18), den andra för vuxna (alla över 18). Vidare förklaras att Socialtjänsten är utredande myndighet i fråga om skyddsbehov, stöd och boende. Socialtjänsten gör tydligt att myndigheten äger rätt att föreslå åtgärder om separat boende om utredningen påvisar ett skyddsbehov (i linje med avsnitten ovan får man anta). Detta blir alldeles tydligt i de två nästa meningarna som direkt hänvisar till avsnitt (3). Myndighetens roll att tillgodose skyddet för individen går inte att ifrågasätta. De följande meningarna handlar om hur myndigheten tillsammans med god man tillgodoser individens skydd och rättigheter. Avslutningen av avsnittet hänvisar till var man kan hitta mer information.

Kommentar: Också detta avsnitt är glasklart. Vad högertrollen speciellt förfasat sig över är en enda mening eller endast delar därav och dess formulering, den om att ”Socialtjänsten kan komma att föreslå”. Vad myndigheten säger är att den inte beslutar om en intervention per automatik utan att det finns ett visst spelrum. Men det är otvetydigt att man tar sig rätten att ingripa i det fall man anser att ett skyddsbehov föreligger.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att begripa vad folk eggar upp sig på. Kanske hade broschyrens formgivning kunnat vara mer neutral och inte visuellt hängt ut barn som tydligt kan identifieras som tillhörande icke-skidåkande nationer. Kanske hade det varit bra att citera lagtexterna in extenso. Kanske hade det varit tydligare att säga ”Svenska myndigheter äger rätt att ingripa i det du uppfattar som ditt privatliv” och/eller ”i Sverige är skyddet för individers mänskliga rättigheter större än rättigheter som inte är styrkta i svensk lag (och som baseras på kultur eller konvention)”. Eller något sådant. Den som läser en broschyr skall dock inte behöva ha läst en kurs i politisk teori för att förstå vad som gäller och hur det motiveras. Socialstyrelsen och Migrationsverket har lyckats utomordentligt bra att i tydliga termer förklara den svenska synen på barnäktenskap och vad vi anser vara rätt och fel samt vilka åtgärder svenska myndigheter får vidta.

Barnäktenskap skall fördömas. Men diskussionen har handlat om myndigheterna och deras broschyr. Och denna diskussion har spårat ut totalt. Att barnäktenskap förekommer i alla kulturer och religioner är skamligt, men har oftast också ekonomiska orsaker. Unicef om barnäktenskap Samt att det cementerar (ursäkta uttrycket, högertroll), en (teologiskt motiverad) könsmaktsordning där män och vuxna bestämmer över minderåriga kvinnor. 

Att adressera den ekonomiska snedfördelningen och snedfördelningen av makt mellan kvinnor och män på en strukturell och global nivå vore mer konstruktivt än att skälla på svenska myndigheter och en broschyr som inte kunde formuleras tydligare. 

Fler sådana broschyrer skulle dessutom göra stor nytta. Jag skulle vilja se speciellt en broschyr om ”Du som tror dig veta vad Yttrande-/Tryckfrihet är”, som enkelt och koncist förklarar för alla hatmånglare hur man formulerar sig och vilka formuleringar som är skyddade av lagen och vilka inte.

Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet

Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet 

[en text skriven i slutet av januari 2016]

2015 kommer att gå till historien som det år där betydelserna i det demokratiska samtalet radikaliserats. Vad ord och innebörder har betytt tidigare har förskjutits i värsta fall till sin motsats. ”Inga murar i Europa” har förvandlats till ID-kontroller över Öresund. Feministiska debattörer ansluter sig till idén om att sexuella övergrepp programmerats i kulturellt DNA eller att det är legitimt när stater konfiskerar flyktingars egendom. ”Andrum” för att säkerställa nationell ”välfärd” innebär att syriska städer svälter, flyktingar fortfarande dör på Medelhavet och friheter för Europas medborgare inskränks utan att de tillfrågas. Detta sker med hänvisning till ”fara för inre säkerhet” och den ”allmänna ordningen”, är grundat i panikartade parlamentariska beslut och accepteras utan större motstånd av dem som drabbas. Rätten till asyl, grundläggande föreställningar om människokärlek och empati och principer i det europeiska samarbetet skickas plötsligt ut till yttre rymden som värderingar eller politiska gods som förlorat sitt värde. Debattartiklar talar om ”lösningen av flyktingfrågan” som skapar associationer till ett av den europeiska kulturens mörkaste kapitel. Att ”flyktingfrågan” hanteras av just infrastrukturministern som talar om ”volymer” istället för individer fördjupar obehaget att det handlar om deportation till slutförvaringar och slutdestinationer.

När det politiska språket undergår förändringar som dessa är det en reaktion på grundläggande samhälleliga förändringar. Men denna reaktion sker också i relation till dem som hävdar tolkningsföreträdet. Språkets gränser och bruk har under en lång tid förflyttats genom en spärreld av semantiska förskjutningar ur den digitala raljerande ”trollosfären” lika mycket som genom dess kostymklädda välslipade representanter. Spärrelden i sin tur förbereder för invasionen av marktrupperna vars finkalibriga verbala eld nu framstår som mindre allvarlig, normaliserad eller motiverad rent av.

Stängda gränser, en stark stat som i säkerhetens namn kör över medborgarnas rättigheter, anonymiseringen och skuldbeläggningen av det främmande, flyktingen som ett hot, avskedet från empati och försvaret för det egna folkets välfärd är tecken på ideologiska positioner som ligger nära nationalistisk eller etnocentrisk egoism. Uteslutningen, självcentreringen, vi-och-dom är element i bygget av en aggressiv identitet som i tidigare epoker av historien har inlett tider av kris och krig.

Förvisso lever vi i en värld av faktiska kriser. Men hur en ram av mening byggs kring händelserna, respektive hur vi – språkligt – beskriver dem och – språkligt – motiverar politiska åtgärder är ett ansvarsfullt val, medvetet eller omedvetet. Det är här radikaliseringen kommer in. Historiskt betraktat betecknar den en förskjutning, ett avståndstagande, en process eller rörelse från den etablerade, överenskomna kompromissen. De som har ett intresse av att underminera samtalsklimatets grundförutsättningar kommer att vilja rubba dess vokabulär. Det är en smygande process, först och främst handlar den om att ifrågasätta auktoriteten. Detta har accelererat dels genom postmodernismens berättigade kunskapskritik och dels genom medierevolutionen som har gjort vetande till information på nätet, och kritik till tyckande. I utvecklingen såg vi tecken på en välbehövlig utjämning av en tusenårig snedfördelning av makt över tanken. Men dystopin är att friheten idag utnyttjas för att bygga självbekräftande bubblor av åsikter som underblåser hatet. Talet om ”åsiktskorridorer”, ”politisk korrekthet”, ”systemmedier” och deras vetenskapliga hantlangare förråar och immuniserar mot sunt förnuft. Beredskapen att ta till sig vetenskapliga argument (antingen faktas ”evidens” eller just det kvalitativa resonemanget) eller att använda sig av vetenskapens språk försvinner, faktaresistensen ökar. Den ersätts av en simultanpolitik där kriserna skall lösas i realtid för att bekräfta eller kränka väljarkårens skiftande och godtyckliga självbilder. Säg ”öppna hjärtan” och du skall förlora ett riksdagsval, säg ”andrum” för att stoppa negativa opinionssiffror. När vi en gång har lämnat den språkliga basen för en långsiktig politik ligger fältet fritt att ockuperas av självutnämnda världsanalytiker. De tillhandahåller färdiga paket av slagord, påhejade lika mycket av etablerade debattörer som av råttsvansen i den digitala undervegetationen. Plötsligt har ramen förflyttats inom vilken tidigare utmaningar och lösningar formulerades. Det som tidigare föreföll som otänkbart i ord, accepteras nu utan omsvep.