Saturday, 26 May 2018

Svenska Akademin: när sakargumenten tryter, bryter konspirationsteorierna fram

När sakargumenten tryter, bryter konspirationsteorierna fram 

”Åt var och en sin komplott”
Under de senaste veckorna har diskussionen kring Svenska Akademins självorsakade kris tagit en dramatisk vändning. Sakfrågorna kring de systematiska sexuella trakasserierna, den informella ekonomin och oegentligheter, Akademins självbelöningssystem och bristen på transparens har trängts undan till förmån för paranoida konspirationsteorier som spridits av skribenter som Lena Andersson DN TV4 (28/4 och 5/5 2018), Marianne Stidsen Expressen (29/4 2018), Johan Lundberg Kvartal (21/5 2018) och Ola Wong SvD (25/5 2018). I kort beskriver de händelseutvecklingen allt sedan november 2017 som en sammansvärjning av vänsterextremister (och populister), feminister och postmodernister i syfte att åstadkomma Svenska Akademins fall och i förlängningen att orkestrera det slutgiltiga sammanbrottet av det moderna upplysta projektet. 

Det märkliga med dessa konspirationsteorier är att de framstår som högst irrationella (bort-)förklaringar av händelseförlopp symptomatiska för det post-politiska klimatet vi befinner oss i, där den dramatiska iscensättningen av pseudo-argument väger tyngre än deras faktiska sakinnehåll. De berättelser som sprids nu om kritiken mot Svenska Akademin har alla drag av klassiska konspirationsteorier som bygger på ett narrativ av en svart-vit världsbild där syndabockar pekas ut som demoniseras i termer av gott och ont och en klimax av apokalyptisk konfrontation där världen så som vi känner till den hotas av kollaps och förintelse.

Vår kunskap om konspirationsteorier, deras ursprung, form och spridning ökar allt mer. Cirka 150 forskare runt om i Europa håller på att skärskåda konspirationsteoriernas roll inom litteratur, media och politik (COMPACT). Varför tror människor på fake-news eller chemtrails? Varför anammar man anti-vaccinidéer? Varför är det så attraktivt att föreställa sig att hemliga sällskap agerar dockspelare i en Matrix-värld där verkligheten manipulerats till oigenkännlighet? Hårdkokta empiriska socialvetare och humanister som ägnar sig åt kvalitativa analyser arbetar fram till 2020 med att diskutera manifestationer, målgrupper och motstrategier i samråd med praktiker. Nätverket genererar kontinuerligt publikationer och målet är utgivningen av en handbok i fem volymer samt en utgivningsserie med ett dussintal tematiska titlar. Med denna vetenskapligt beprövade kunskap i bagaget är det möjligt att skärskåda de konspiratoriska argument som nyligen framförts mot kritiken av Svenska Akademin. 

Konspirationsteorin kring kritikerna av Svenska Akademin
För det första karakteriseras skribenterna av att propagera en svart-vit världsbild utan nyanser. I deras föreställningsvärld finns endast scenariot att Svenska Akademin fortsätter orubbat med sin verksamhet eller att den (och därmed den ”liberala kulturnationen”, Andersson) hotas av total undergång (”ett allvarligt hot mot grundvalarna i ett civiliserat samhälle”, Lundberg). Andra troper är att akademins försvarare är för upplysningen och akademins kritiker är ljusets fiender. Skribenterna är också av den uppfattningen att det inte är Svenska Akademin som har skapat krisen utan att det finns tydliga syndabockar att peka ut, medierna och kulturjournalistiken generellt och i synnerhet Björn Wiman är de som leder drevet, påhejade av vänsterpopulasen. SvA:s skuld eller delaktighet i krisen adresseras inte, negligeras eller relativiseras. Vidare kodas positioner i debatten kring Svenska Akademin som goda och onda. Kritikerna har ett ondskefullt uppsåt och utmålas som populister med en totalitär agenda. Lundberg förser demoniseringen med en idéhistoria i vilken han polariserar historiska konflikter kring litterära nobelpris under kalla kriget (1958, 1970, 1974) som stöd för totalitär statssocialism eller försvar för den liberala världsordningen. Akademins kritiker präglades av en ”vurm för totalitära ideologier”, Akademin skrivs fram som en frihetlig institution i civilsamhället som skall skyddas från statlig insyn. Slutkampen som skribenterna utmålar står på ytan kring SvA, men i slutändan kring hela vår demokratiska samhällsordning. Går vi kritikerna till mötes sker enligt Stidsen en ”totalitär samhällsomvälvning”, en ny despoti med identitetspolitik och feminism som förtryckande och likriktande konformistisk ideologi. Lena Anderssons artikel illustreras med en uppretad folkmassa som stormar Bastillen försedd med namnet ”Svenska Akademin”. Rättsstaten försvinner, upplysningstidens rättsbegrepp avskaffas, opportunistiska folkdomstolar kommer kräva blodsoffer ledda av ”blind blodstörst” (Stidsen), förföljelse och avund.  Förstörelsen av kulturinstitutioner som SvA kan liknas vid talibanerna eller ISIS. Detta totala undergångsnarrativ är laddat med grova apokalyptiska överdrifter, en avhumanisering och klassisk guilt-by-association. 

Ett annat klassiskt inslag i konspirationsteorier är föreställningen att det finns ett hemligt sällskap i vilket de sammansvurna initieras och som orkestrerar revolutionen mot mänskligheten. Föreställningen om ett sådant (parat med kvasi-kabbalistiska antydningar kring siffran 18) uttryckte Lena Andersson i TV4:s morgonprogram 5/5 2018: ”Man har byggt ett slags kult, en religiös kult kring de här arton kvinnorna som vi skall offra till – och man vet inte till slut vad skall priset vara. Precis som i alla kulter så vet man inte när man har betalat av det här, den här skulden och vem som är skyldig.” Det är inte svårt att föreställa sig att skribenterna ser Björn Wiman som stormästare i denna kult som utkräver "blood libel", blod till sina ritualer och sin rituella föda. Olustigt nog tillhör Wiman och DN en mediekoncern som i den svenska radikala högern uppfattas som ”globalistisk”, ett kodord för judisk. 

Med det som skribenterna redan har uttryckt skriver de in sig i en konservativ och negativ tolkning av franska revolutionen som i Burkes efterföljd kritiserades för att åstadkomma allt för snabb förändring. Den moderna politiska konspirationsmyten föddes i revolutionens kölvatten och riktade sina strålkastare mot hemliga sällskap som i diaboliska (sexuellt laddade) ritualer (Q18 = ”De 18 Kvinnornas Kult”) initierade sina medlemmar till att underminera krona och kyrka. Under 1800-talet lades anti-semitismen och satanismen till som  ingredienser. 

Grunden är nu lagd för ännu mer fantasifyllda fiktioner att fylla i. Det finns många pusselbitar som kan fästas vid grundberättelsen, många linjer som kan dras mellan de olika prickarna, hittills utan samband. Men skribenterna eller egentligen vem som helst kan nu brodera ut berättelsen om Ärke Konspirationen Mot Svenska Akademin. Inspiration kan hämtas från Chip Berlets konspirationssnurra ”Protocols of overlapping conspiracies” med vilkens hjälp man kan anklaga vem som helst att tillsammans med vem som helst konspirera mot vad som helst, just nu mot SvA (Toxic to Democracy). För närvarande är det postmoderna ”genderister” som leder komplotten mot krona och litteraturens upphöjda majestät, men de kan också vara finansierade av plutokratiska Rothschildpengar. Eller så är det Jesuiterna som utnyttjar en ”globalist”-tidning för att hämnas för att Bob Dylan fick nobelpriset. Mest sannolikt är det dock utomjordiska rymdödlor (kanske i maskopi med Muslimska Brödraskapet) som har skapat #metoo som ett verktyg för att hjärntvätta mänskligheten och som genom det hemliga sällskapet Q18 nu förstör den västerländska civilisationens absoluta höjdpunkt och sista utpost, SvA. Nästa konspiratoriska artikel låter med all säkerhet inte vänta på sig. 

Avslutnigsvis ett citat ur Umberto Eco, Begravningsplatsen i Prag (2011, s. 100): 

”Låt oss tänka sammansvurna som kommer från världens alla hörn för att representera sin sekts tentakler som sträcks ut till varje land, låt oss samla dem i en glänta, en grotta, en fästning, på en kyrkogård, i en krypta, bara det är någorlunda mörkt, vi låter en av dem hålla ett tal som avslöjar alla deras intriger och viljan att erövra världen … Jag har alltid känt personer som fruktat en dold fiendes komplotter, och denne fiende var judarna för farfar, frimurarna för jesuiterna, jesuiterna för min garibaldinske far, carbonari för kungarna i halva Europa, kungen hetsad av prästerna för mina kamrater mazzinianerna, illuminaterna i Bayern för polisen i halva världen och så vidare, vem vet hur många fler det finns här i världen som tror att de hotas av en konspiration. Här finns alltså en form att fylla i efter behag, åt var och en sin komplott.” 

Thursday, 29 March 2018

Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Tur att en köldknäpp plågar svenskarna till påsk. För att hetta upp sinnelaget har Socialstyrelsen och Migrationsverket släppt en broschyr om barnäktenskap som kommer att generera värme i svenska hem ett bra tag framöver. Vem vet, ju fler som eggar upp sig, desto mer kommer kanske temperaturen att stiga och snön äntligen smälta.

Skämt åsido. ”Information till dig som är gift med ett barn” är en utmärkt broschyr. Sinnena retar upp sig främst på formgivningen och små formuleringar. 

De totalt omkring 600 orden är fördelade på fyra sidor och fyra avsnitt med tydliga rubriker:

(1)   Barnäktenskap är förbjudet i Sverige (186 ord)
Första meningen uttrycker tydligt att det är förbjudet i Sverige att gifta sig med barn under 18 år. Detta förklaras sedan i ett avsnitt med att ”barn skall få vara barn” och slippa ”ansvaret” ett äktenskap innebär. Individuationen lyfts fram, rätten att gå i skolan, att utveckla sin personlighet och ha egna fritidsintressen. Det negativa sambandet mellan tidiga äktenskap och tidigt föräldraskap lyfts fram: den ökade risken för fysisk och psykisk ohälsa, fattigdom eller förtryck och våld. Därefter listas i sex punkter ”vad som gäller i Sverige”: allas lika rättigheter oavsett kön, en rätt att skilja sig från varje part, sex är frivilligt, alla skall få information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, kvinnors aborträtt, självbestämmande i samband med uppnådd myndighetsålder.
Kommentar: Det är väldigt svårt att i detta avsnitt hitta något som på något sätt skildrar barnäktenskap på ett positivt sätt. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.
(2)   Vårdnadshavare, god man eller särskild förordnad vårdnadshavare har ansvar för barnet (75 ord)
Avsnittet förklarar den svenska synen på föräldraskap och att detta står högre än en eventuell maka/makes position i förhållande till en minderårig partner.
Kommentar: Avsnittet förklarar exakt vad som gäller. Rätten som vårdnadshavare i förhållande till den minderåriga är större än den som i strid mot svensk lag (avsnitt 1) är gift med det. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.
(3)   Brottsligt att ha sex med barn under 15 år och (65 ord)
Avsnittet förklarar entydigt att det är förbjudet att ha sex med barn under 15 även om man skulle råka vara gift eller redan ha barn med barnet. Barnet har en absolut rätt att skyddas från sexuella handlingar, vilket dessutom förklaras med en extra mening (min kursiv).
Kommentar: avsnittet är glasklart. Dessutom säger det en intressant sak, den fastställer den under 15-åriges så kallade ”negativa rätt” (som dessutom är absolut = indisputabel) att skyddas från ett övergrepp. I teorier kring mänskliga rättigheter väger negativa rättigheter (från något) alltid tyngre än rättigheter till något. Här gör myndigheterna alltså uppmärksamma på att det råder en absolut rätt.
(4)   Om den du är gift med är ett ensamkommande barn (163 ord)
Socialtjänstens och Migrationsverkets olika myndighetsuppdrag förklaras entydigt. Den ena myndigheten ansvarar för barn (alla under 18), den andra för vuxna (alla över 18). Vidare förklaras att Socialtjänsten är utredande myndighet i fråga om skyddsbehov, stöd och boende. Socialtjänsten gör tydligt att myndigheten äger rätt att föreslå åtgärder om separat boende om utredningen påvisar ett skyddsbehov (i linje med avsnitten ovan får man anta). Detta blir alldeles tydligt i de två nästa meningarna som direkt hänvisar till avsnitt (3). Myndighetens roll att tillgodose skyddet för individen går inte att ifrågasätta. De följande meningarna handlar om hur myndigheten tillsammans med god man tillgodoser individens skydd och rättigheter. Avslutningen av avsnittet hänvisar till var man kan hitta mer information.

Kommentar: Också detta avsnitt är glasklart. Vad högertrollen speciellt förfasat sig över är en enda mening eller endast delar därav och dess formulering, den om att ”Socialtjänsten kan komma att föreslå”. Vad myndigheten säger är att den inte beslutar om en intervention per automatik utan att det finns ett visst spelrum. Men det är otvetydigt att man tar sig rätten att ingripa i det fall man anser att ett skyddsbehov föreligger.

Sammanfattningsvis
Det är svårt att begripa vad folk eggar upp sig på. Kanske hade broschyrens formgivning kunnat vara mer neutral och inte visuellt hängt ut barn som tydligt kan identifieras som tillhörande icke-skidåkande nationer. Kanske hade det varit bra att citera lagtexterna in extenso. Kanske hade det varit tydligare att säga ”Svenska myndigheter äger rätt att ingripa i det du uppfattar som ditt privatliv” och/eller ”i Sverige är skyddet för individers mänskliga rättigheter större än rättigheter som inte är styrkta i svensk lag (och som baseras på kultur eller konvention)”. Eller något sådant. Den som läser en broschyr skall dock inte behöva ha läst en kurs i politisk teori för att förstå vad som gäller och hur det motiveras. Socialstyrelsen och Migrationsverket har lyckats utomordentligt bra att i tydliga termer förklara den svenska synen på barnäktenskap och vad vi anser vara rätt och fel samt vilka åtgärder svenska myndigheter får vidta.

Barnäktenskap skall fördömas. Men diskussionen har handlat om myndigheterna och deras broschyr. Och denna diskussion har spårat ut totalt. Att barnäktenskap förekommer i alla kulturer och religioner är skamligt, men har oftast också ekonomiska orsaker. Unicef om barnäktenskap Samt att det cementerar (ursäkta uttrycket, högertroll), en (teologiskt motiverad) könsmaktsordning där män och vuxna bestämmer över minderåriga kvinnor. 

Att adressera den ekonomiska snedfördelningen och snedfördelningen av makt mellan kvinnor och män på en strukturell och global nivå vore mer konstruktivt än att skälla på svenska myndigheter och en broschyr som inte kunde formuleras tydligare. 

Fler sådana broschyrer skulle dessutom göra stor nytta. Jag skulle vilja se speciellt en broschyr om ”Du som tror dig veta vad Yttrande-/Tryckfrihet är”, som enkelt och koncist förklarar för alla hatmånglare hur man formulerar sig och vilka formuleringar som är skyddade av lagen och vilka inte.







Wednesday, 17 January 2018

En text om idéhistoria på astronomisk hög nivå

Jag delar här med mig en text som enligt minst fem idéhistoriker verkar vara ett fullkomligt lysande exempel på inlämningsuppgift för ett seminarium på avancerad nivå.

Dess "analytiska nivå, retoriska stil, språkliga stringens, förtrogenhet med källor och kontext, akribi, layout [skriven i Times New Roman, 12pt] och till och med textens rubrik" är så i särklass att textens publicering här länder studenten till heder. Författarskapet har redan eggat till många spekulationer, men förblir här anonymt.

Även jag ansluter mig till mina kollegors bedömning. Detta är den i särklass bästa inlämningsuppgift - på gränsen till genialitet - jag har sett på länge som bland annat totalt svarade på instruktionerna om "fullständiga meningar, inga stav- eller slarvfel, inga anglicismer, inget tillkrånglat eller ålderdomligt språkbruk". 

Det är också roligt att se att Dilthey, Durkheim och Rickert intar en sådan central plats i stimulerande seminariediskussioner! 

Wilhelm Diltheys (1833–1911) kritik av det historiska förnuftet

För förståelsen av framväxten av ”Geisteswissenschaften” (humanvetenskaper) som motsats till ”Naturwissenschaften” (naturvetenskaper) är en fördjupning i Diltheys Einleitung in die Geisteswissenschaften (1883) en central utgångspunkt. Dilthey framkastar här att humanvetenskapernas mål är att ”förstå” medan naturvetenskapernas är att ”förklara”. Naturvetenskaperna placerar därför in orsaker och företeelser i kausalsammanhang, humanvetenskaperna ställer fenomenen i ett meningssammanhang. Istället för orsaker undersöks fenomenens innebörd genom att tolka och söka mening. För Dilthey spelar den upplevda världen bortom det rena förnuftet en central roll, en livsverklighet som sätter sin prägel på uttrycken av mänskliga upplevelser. Och det är dessa uttryck som Dilthey menar att humanvetenskapen skall undersöka. Också i vardagslivet uppenbarar sig den humanistiska ”anden” som skall tolkas och förstås. Dilthey kallar tolkningskonsten för hermeneutik, likt en text kan den mänskliga kulturens olika uttrycksformer tolkas. Förståelsen av delarna ger oss en förståelse av helheten, och vice versa, i en ”hermeneutisk cirkel”.

Redan i sin förklaring av syftet med sin introduktion kan man skymta Diltheys resonemang om delar och helhet. En person kan ha spenderat sitt hela liv vid en del ”without having an idea of the other parts and their cooperation for the purpose of the whole”. En sådan person är inte ”a conscious co-agent of its formation”, lever alltså i kunskap om delarna, men okunskap om helheten. Humanvetenskaperna skall däremot ”relate to the encompassing reality of human society” (55), den är vänd till samhället, inte ifrån det. De landvinningar som naturvetenskaperna har gjort måste göras i fråga om samhällsvetenskaperna, likt det skifte som skedde från sofism till sokratiska skolan (56). I Kapitel 2 definierar Dilthey att alla discipliner som har ”socio-historical reality as their subject” (56) omfattas av vad han kallar humanvetenskaper som han ställer i kontrast till naturvetenskaper. Jag fäste mig speciellt vid Diltheys definition av vetenskap som 1) vilkas element är komplett definierade (permanent och universellt giltiga inom ett logiskt system), 2) vilkas samband är ”väl grundade” och i vilka 3) alla delar är sammanlänkade till en helhet för att kommuniceras (57). De första två punkterna liknar Descartes metod av att formulera sig så klart som möjligt. Men det tredje kriteriet anser jag är intressant för att det öppnar upp för att vetenskap måste kunna kommuniceras i ett mänskligt sammanhang. Vidare anser Dilthey i motsats till positivisterna att hela den mänskliga utvecklingen måste tas i beaktande. Vad jag också tycker är spännande är att Diltheys resonemang bygger på den tyska receptionen av Mill, en ganska äventyrlig tanke som hade förtjänat att diskuteras mera. Dilthey anger också ett slags psykologisk förklaring till humanvetenskapernas innehåll som ligger i den mänskliga viljans självmedvetna suveränitet, ansvar för handlingar, att underkasta allting under tankens makt samt motstå övergrepp (man kan för diskussionens skull undra hur och om Dilthey här har tagit till sig Mills liberala människobild som en bas för beskrivningen av humaniora, se 58-59). Jag lämnar Diltheys avancerade resonemang från Aquino till Descartes om essens och substans därhän därför att de förvisso är kunskapsteoretiskt intressanta, men inte primärt framskriver humanioras roll. Detta sker i textdelarna där Dilthey kartlägger humanioras genealogi och innehåll och landar i ett resonemang kring ”three classes of assertions” (78-79). Att sammanfatta genealogin i min korta text är tyvärr en för omfattande uppgift. Dock är värt att notera är att Dilthey menar att humanvetenskaperna ”not form a whole which is logically constituted” och måste förstås just mot bakgrund av sin nästan organiska utvecklingshistoria. Centralt anser jag att Dilthey menar att humanvetenskaperna kretsar kring socio-historisk verklighet (76). Historieskrivningen ”som en fri narrativ konst” (76) beskriver bara ett litet utsnitt av denna verklighet. Värt att diskutera vidare i sammanhanget är uttalandet ”contemporary society lives, so to speak, on the stratified remains of the past” (76). Jag frågar mig, vad har historievetenskapen då för roll i beskrivningen av samtiden?
Finns svaret i de tre klasserna av påståenden som enligt Dilthey förekommer i humanvetenskaperna? Realitet ges i perceptionen, kunskapens historiska dimension, delarnas enhetliga beteende i denna realitet går att beskriva (hur exakt, kan vi fråga oss?) och i den tredje klassen uttrycks värdeomdömen och föreskrivs regler. Är detta fortfarande en hållbar utgångspunkt för humanvetenskapernas roll i samtiden? 

Èmile Durkheims observation av sociala fakta
I kontrast till Dilthey kan man säga att Durkheim (1858-1917) går ett steg längre mot etableringen av en ren empirisk socialvetenskap. Genom att ”betrakta sociala fakta som ting” söker Durkheim vända på invanda mönster i analysen av mänskliga naturen. Med tanke på dagens diskussion om ”post-truth” och filterbubblor är hans uttalande värt att diskutera om att vi ”låter våra föreställningar om verkligheten ersätta verkligheten själv”, ”förväxla dem med verkligheten själv” (29-30). Undersökningen av verkligheten skall dock inte ske från idé till ting (menar han egentligen deduktion?) utan från ting till idé (menar han induktion?). Det finns en viss likhet i Durkheims frustration och Francis Bacons kritik mot den traditionella vetenskapen i Novum Organum och det förvånar således inte att Bacon direkt refereras till (31). Det nya är att Durkheim förespråkar samma metodskifte för sociologin. Också här fanns det, för att tala med Bacon, vissa ”gyckelbilder” eller ”idoler” av hävd. I en nästan ordagran parallell till Bacon (Aforism 10, ”Materiens finhet överträffar vida sinnenas och förnuftets skärpa”) menar Durkheim att medvetandet grundat på idéer inte förnimmer det sociala livets detaljer tillräckligt starkt ”för att uppleva dem som verkliga” (33). Enligt Durkheim har sociologin ”nästan uteslutande handlat om föreställningar, inte ting”. Intressant är avgränsningen till Comte som Durkheim menar för mycket har fokuserat på framåtskridande och den universella utvecklingstanken. Durkheim kommer fram till den krassa slutsatsen ”Comte har kort sagt förväxlat den historiska utvecklingen med sin egen uppfattning om den” (32). Också Spencer, även om han går från det universella som hos Comte till det partikulära samhället, har uppställt en för abstrakt kategorisering (en ”intellektuell åsikt”, 33) genom sin fokus på hur arbete fördelas (industriellt och militärt). Durkheim anser att ett sådant teoridrivet förhållningssätt är ”vetenskapligt motiverat, endast om man först granskat alla den kollektiva tillvarons uppenbarelseformer” (vilket verkar Durkheims egna utgångspunkt). Han har alltså inte mycket till övers för vad han anser vara ideologidriven forskning och sågar dem (samtida som historiska) i princip alla. I motsats till det är sociala fenomen ”ting och bör behandlas som sådana”, de ”utgör de enda data som står till buds för sociologen”. Sociala fenomen som data blir till objektiv utgångspunkt för vetenskapen, det är dessa som måste betraktas fenomenologiskt, ”så som de uppenbarar sig för oss” (37). Data kan inte förändras genom en viljeakt, ”sociala fakta har en naturlig tendens att konstituera utanför människors medvetanden” (41), något som skiljer sociologin från psykologin. Detta allmänna resonemang leder Durkheim till att upprätta speciella regler för sociologin. I den första av dessa, att ”alla förutfattade meningar måste systematiskt undanröjas” (40) tycker jag det är värt att notera och diskutera att Durkheim ser en parallell mellan Descartes och Bacon som ofta ställts emot varandra. Vidare fastslås tydliga regler för vad som får observeras sociologiskt (s. 42 och 49). Fakta klassificeras inte av forskaren utan av tingens natur, de skall observeras ”oberoende av sina individuella uppenbarelseformer” (49).

Heinrich Rickert (1863-1936) och kritiken av Dilthey

Rickert tillhörde den så kallade Heidelbergskolan som kritiserade Dilthey för hans uppdelning av natur- och humanvetenskaper baserade skillnader för respektive vetenskap, ”natur” versus ”ande”. Skillnaderna var istället av metodologisk natur, naturvetenskaperna strävade efter generaliseringar, humanvetenskaperna intresserade sig för det individuella fallet och dess individuella särdrag. Detta intresse är drivet av värderingar som konstituerar vår kultur, därför borde vi istället tala om en kulturvetenskap. Kulturvetenskapen handlar om att om kulturens grundläggande värderingar mot bakgrund av vilka vi kan förstå det enskilda signifikanta. ”Ett objekt – försåvitt det betraktas som en helhet – får nämligen inte sin kulturella betydelse av det som det har gemensamt med andra verkligheter utan dess kulturbetydelse beror istället på de egenskaper som skiljer objektet från alla andra.” (103). Kulturvetenskaperna intresserar sig för det individuella uttrycket, ”betraktas skeendet som natur, och inordnas under allmänna begrepp, så förvandlas det till en för oss likgiltig instans av klassen” (103). Den naturvetenskapliga metoden räcker inte ”för studiet av kulturella skeenden” (104). Det individualiserade kulturbegreppet är vad som gör historiska studier möjliga. Vad jag funderar över vid läsningen av Rickert är humanioras, men även samhällsvetenskapernas fixering vid ”outlier-cases”, det vill säga specialfall. Ofta sätter man sin forskningsheder vid undersökningen av icke-generaliserbara extremt avvikande fenomen och exkludering, vilket är både en begränsning och en tillgång. Problem uppstår dock vid undersökningen av det avvikande att ”normaliteten” inte studeras och därigenom ser man bort från fenomen som inkluderingsmekanismer eller ”mainstreaming” (det som konstituerar samhällets mittfåra). Jag skulle också vilja diskutera Rickerts syn på att värdera historiska skeenden där han gör en åtskillnad mellan en värderelation och en värdering: ”det är inte alls samma sak att värdera ett objekt och att beteckna det som betydelsefullt” (111). Som exempel anförs franska revolutionen. För mig handlar dessa uttalanden primärt om att öka den historiska forskningens självreflexion, en händelses betydelse konstrueras (här finns en parallell till Durkheim) inte av den humanistiske forskarens subjektiva värderingar.