Radikalisering av språket
underminerar det demokratiska samtalet
[en text skriven i slutet av januari 2016]
2015 kommer att gå till historien som det år där betydelserna i det
demokratiska samtalet radikaliserats. Vad ord och innebörder har betytt
tidigare har förskjutits i värsta fall till sin motsats. ”Inga murar i Europa”
har förvandlats till ID-kontroller över Öresund. Feministiska debattörer
ansluter sig till idén om att sexuella övergrepp programmerats i kulturellt DNA
eller att det är legitimt när stater konfiskerar flyktingars egendom. ”Andrum”
för att säkerställa nationell ”välfärd” innebär att syriska städer svälter,
flyktingar fortfarande dör på Medelhavet och friheter för Europas medborgare
inskränks utan att de tillfrågas. Detta sker med hänvisning till ”fara för inre
säkerhet” och den ”allmänna ordningen”, är grundat i panikartade
parlamentariska beslut och accepteras utan större motstånd av dem som drabbas.
Rätten till asyl, grundläggande föreställningar om människokärlek och empati och
principer i det europeiska samarbetet skickas plötsligt ut till yttre rymden
som värderingar eller politiska gods som förlorat sitt värde. Debattartiklar
talar om ”lösningen av flyktingfrågan” som skapar associationer till ett av den
europeiska kulturens mörkaste kapitel. Att ”flyktingfrågan” hanteras av just
infrastrukturministern som talar om ”volymer” istället för individer fördjupar
obehaget att det handlar om deportation till slutförvaringar och
slutdestinationer.
När det politiska språket undergår förändringar som dessa är det en reaktion
på grundläggande samhälleliga förändringar. Men denna reaktion sker också i
relation till dem som hävdar tolkningsföreträdet. Språkets gränser och bruk har
under en lång tid förflyttats genom en spärreld av semantiska förskjutningar ur
den digitala raljerande ”trollosfären” lika mycket som genom dess kostymklädda
välslipade representanter. Spärrelden i sin tur förbereder för invasionen av
marktrupperna vars finkalibriga verbala eld nu framstår som mindre allvarlig,
normaliserad eller motiverad rent av.
Stängda gränser, en stark stat som i säkerhetens namn kör över medborgarnas
rättigheter, anonymiseringen och skuldbeläggningen av det främmande, flyktingen
som ett hot, avskedet från empati och försvaret för det egna folkets välfärd är
tecken på ideologiska positioner som ligger nära nationalistisk eller
etnocentrisk egoism. Uteslutningen, självcentreringen, vi-och-dom är element i bygget
av en aggressiv identitet som i tidigare epoker av historien har inlett tider
av kris och krig.
Förvisso lever vi i en värld av faktiska kriser. Men hur en ram av mening
byggs kring händelserna, respektive hur vi – språkligt – beskriver dem och –
språkligt – motiverar politiska åtgärder är ett ansvarsfullt val, medvetet
eller omedvetet. Det är här radikaliseringen kommer in. Historiskt betraktat betecknar
den en förskjutning, ett avståndstagande, en process eller rörelse från den etablerade, överenskomna
kompromissen. De som har ett intresse av att underminera samtalsklimatets
grundförutsättningar kommer att vilja rubba dess vokabulär. Det är en smygande
process, först och främst handlar den om att ifrågasätta auktoriteten. Detta
har accelererat dels genom postmodernismens berättigade kunskapskritik och dels
genom medierevolutionen som har gjort vetande till information på nätet, och
kritik till tyckande. I utvecklingen såg vi tecken på en välbehövlig utjämning
av en tusenårig snedfördelning av makt över tanken. Men dystopin är att
friheten idag utnyttjas för att bygga självbekräftande bubblor av åsikter som
underblåser hatet. Talet om ”åsiktskorridorer”, ”politisk korrekthet”, ”systemmedier”
och deras vetenskapliga hantlangare förråar och immuniserar mot sunt förnuft. Beredskapen
att ta till sig vetenskapliga argument (antingen faktas ”evidens” eller just det
kvalitativa resonemanget) eller att använda sig av vetenskapens språk
försvinner, faktaresistensen ökar. Den ersätts av en simultanpolitik där kriserna
skall lösas i realtid för att bekräfta eller kränka väljarkårens skiftande och
godtyckliga självbilder. Säg ”öppna hjärtan” och du skall förlora ett
riksdagsval, säg ”andrum” för att stoppa negativa opinionssiffror. När vi en
gång har lämnat den språkliga basen för en långsiktig politik ligger fältet
fritt att ockuperas av självutnämnda världsanalytiker. De tillhandahåller färdiga
paket av slagord, påhejade lika mycket av etablerade debattörer som av
råttsvansen i den digitala undervegetationen. Plötsligt har ramen förflyttats inom
vilken tidigare utmaningar och lösningar formulerades. Det som tidigare
föreföll som otänkbart i ord, accepteras nu utan omsvep.
