När sakargumenten tryter, bryter konspirationsteorierna fram
”Åt var och en sin komplott”
Under de senaste veckorna har diskussionen kring Svenska Akademins självorsakade kris tagit en dramatisk vändning. Sakfrågorna kring de systematiska sexuella trakasserierna, den informella ekonomin och oegentligheter, Akademins självbelöningssystem och bristen på transparens har trängts undan till förmån för paranoida konspirationsteorier som spridits av skribenter som Lena Andersson DN TV4 (28/4 och 5/5 2018), Marianne Stidsen Expressen (29/4 2018), Johan Lundberg Kvartal (21/5 2018) och Ola Wong SvD (25/5 2018). I kort beskriver de händelseutvecklingen allt sedan november 2017 som en sammansvärjning av vänsterextremister (och populister), feminister och postmodernister i syfte att åstadkomma Svenska Akademins fall och i förlängningen att orkestrera det slutgiltiga sammanbrottet av det moderna upplysta projektet.
Det märkliga med dessa konspirationsteorier är att de framstår som högst irrationella (bort-)förklaringar av händelseförlopp symptomatiska för det post-politiska klimatet vi befinner oss i, där den dramatiska iscensättningen av pseudo-argument väger tyngre än deras faktiska sakinnehåll. De berättelser som sprids nu om kritiken mot Svenska Akademin har alla drag av klassiska konspirationsteorier som bygger på ett narrativ av en svart-vit världsbild där syndabockar pekas ut som demoniseras i termer av gott och ont och en klimax av apokalyptisk konfrontation där världen så som vi känner till den hotas av kollaps och förintelse.
Vår kunskap om konspirationsteorier, deras ursprung, form och spridning ökar allt mer. Cirka 150 forskare runt om i Europa håller på att skärskåda konspirationsteoriernas roll inom litteratur, media och politik (COMPACT). Varför tror människor på fake-news eller chemtrails? Varför anammar man anti-vaccinidéer? Varför är det så attraktivt att föreställa sig att hemliga sällskap agerar dockspelare i en Matrix-värld där verkligheten manipulerats till oigenkännlighet? Hårdkokta empiriska socialvetare och humanister som ägnar sig åt kvalitativa analyser arbetar fram till 2020 med att diskutera manifestationer, målgrupper och motstrategier i samråd med praktiker. Nätverket genererar kontinuerligt publikationer och målet är utgivningen av en handbok i fem volymer samt en utgivningsserie med ett dussintal tematiska titlar. Med denna vetenskapligt beprövade kunskap i bagaget är det möjligt att skärskåda de konspiratoriska argument som nyligen framförts mot kritiken av Svenska Akademin.
Konspirationsteorin kring kritikerna av Svenska Akademin
För det första karakteriseras skribenterna av att propagera en svart-vit världsbild utan nyanser. I deras föreställningsvärld finns endast scenariot att Svenska Akademin fortsätter orubbat med sin verksamhet eller att den (och därmed den ”liberala kulturnationen”, Andersson) hotas av total undergång (”ett allvarligt hot mot grundvalarna i ett civiliserat samhälle”, Lundberg). Andra troper är att akademins försvarare är för upplysningen och akademins kritiker är ljusets fiender. Skribenterna är också av den uppfattningen att det inte är Svenska Akademin som har skapat krisen utan att det finns tydliga syndabockar att peka ut, medierna och kulturjournalistiken generellt och i synnerhet Björn Wiman är de som leder drevet, påhejade av vänsterpopulasen. SvA:s skuld eller delaktighet i krisen adresseras inte, negligeras eller relativiseras. Vidare kodas positioner i debatten kring Svenska Akademin som goda och onda. Kritikerna har ett ondskefullt uppsåt och utmålas som populister med en totalitär agenda. Lundberg förser demoniseringen med en idéhistoria i vilken han polariserar historiska konflikter kring litterära nobelpris under kalla kriget (1958, 1970, 1974) som stöd för totalitär statssocialism eller försvar för den liberala världsordningen. Akademins kritiker präglades av en ”vurm för totalitära ideologier”, Akademin skrivs fram som en frihetlig institution i civilsamhället som skall skyddas från statlig insyn. Slutkampen som skribenterna utmålar står på ytan kring SvA, men i slutändan kring hela vår demokratiska samhällsordning. Går vi kritikerna till mötes sker enligt Stidsen en ”totalitär samhällsomvälvning”, en ny despoti med identitetspolitik och feminism som förtryckande och likriktande konformistisk ideologi. Lena Anderssons artikel illustreras med en uppretad folkmassa som stormar Bastillen försedd med namnet ”Svenska Akademin”. Rättsstaten försvinner, upplysningstidens rättsbegrepp avskaffas, opportunistiska folkdomstolar kommer kräva blodsoffer ledda av ”blind blodstörst” (Stidsen), förföljelse och avund. Förstörelsen av kulturinstitutioner som SvA kan liknas vid talibanerna eller ISIS. Detta totala undergångsnarrativ är laddat med grova apokalyptiska överdrifter, en avhumanisering och klassisk guilt-by-association.
Ett annat klassiskt inslag i konspirationsteorier är föreställningen att det finns ett hemligt sällskap i vilket de sammansvurna initieras och som orkestrerar revolutionen mot mänskligheten. Föreställningen om ett sådant (parat med kvasi-kabbalistiska antydningar kring siffran 18) uttryckte Lena Andersson i TV4:s morgonprogram 5/5 2018: ”Man har byggt ett slags kult, en religiös kult kring de här arton kvinnorna som vi skall offra till – och man vet inte till slut vad skall priset vara. Precis som i alla kulter så vet man inte när man har betalat av det här, den här skulden och vem som är skyldig.” Det är inte svårt att föreställa sig att skribenterna ser Björn Wiman som stormästare i denna kult som utkräver "blood libel", blod till sina ritualer och sin rituella föda. Olustigt nog tillhör Wiman och DN en mediekoncern som i den svenska radikala högern uppfattas som ”globalistisk”, ett kodord för judisk.
Med det som skribenterna redan har uttryckt skriver de in sig i en konservativ och negativ tolkning av franska revolutionen som i Burkes efterföljd kritiserades för att åstadkomma allt för snabb förändring. Den moderna politiska konspirationsmyten föddes i revolutionens kölvatten och riktade sina strålkastare mot hemliga sällskap som i diaboliska (sexuellt laddade) ritualer (Q18 = ”De 18 Kvinnornas Kult”) initierade sina medlemmar till att underminera krona och kyrka. Under 1800-talet lades anti-semitismen och satanismen till som ingredienser.
Grunden är nu lagd för ännu mer fantasifyllda fiktioner att fylla i. Det finns många pusselbitar som kan fästas vid grundberättelsen, många linjer som kan dras mellan de olika prickarna, hittills utan samband. Men skribenterna eller egentligen vem som helst kan nu brodera ut berättelsen om Ärke Konspirationen Mot Svenska Akademin. Inspiration kan hämtas från Chip Berlets konspirationssnurra ”Protocols of overlapping conspiracies” med vilkens hjälp man kan anklaga vem som helst att tillsammans med vem som helst konspirera mot vad som helst, just nu mot SvA (Toxic to Democracy). För närvarande är det postmoderna ”genderister” som leder komplotten mot krona och litteraturens upphöjda majestät, men de kan också vara finansierade av plutokratiska Rothschildpengar. Eller så är det Jesuiterna som utnyttjar en ”globalist”-tidning för att hämnas för att Bob Dylan fick nobelpriset. Mest sannolikt är det dock utomjordiska rymdödlor (kanske i maskopi med Muslimska Brödraskapet) som har skapat #metoo som ett verktyg för att hjärntvätta mänskligheten och som genom det hemliga sällskapet Q18 nu förstör den västerländska civilisationens absoluta höjdpunkt och sista utpost, SvA. Nästa konspiratoriska artikel låter med all säkerhet inte vänta på sig.
Avslutnigsvis ett citat ur Umberto Eco, Begravningsplatsen i Prag (2011, s. 100):
”Låt oss tänka sammansvurna som kommer från världens alla hörn för att representera sin sekts tentakler som sträcks ut till varje land, låt oss samla dem i en glänta, en grotta, en fästning, på en kyrkogård, i en krypta, bara det är någorlunda mörkt, vi låter en av dem hålla ett tal som avslöjar alla deras intriger och viljan att erövra världen … Jag har alltid känt personer som fruktat en dold fiendes komplotter, och denne fiende var judarna för farfar, frimurarna för jesuiterna, jesuiterna för min garibaldinske far, carbonari för kungarna i halva Europa, kungen hetsad av prästerna för mina kamrater mazzinianerna, illuminaterna i Bayern för polisen i halva världen och så vidare, vem vet hur många fler det finns här i världen som tror att de hotas av en konspiration. Här finns alltså en form att fylla i efter behag, åt var och en sin komplott.”
