av Andreas Önnerfors, docent idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet
Professorsgräl hör numera tyvärr till sällsyntheterna i den akademiska världen. De ingår dock i en underexploaterad genre i den lärda litteraturen, då de ofta uttrycker tydliga positioner rörande forskningens inriktning, avsikter och mål. Professor Larsson vid Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion (LIR) vid Göteborgs universitet (GU) kastade nyligen i en debattartikel (GP, 14/10 2019) en brandfackla in i de självömkande humanisternas klubb för inbördes sörjande genom att hävda att deras så uppfattade kris delvis kan skyllas på humanisterna själva. Genom att utveckla en större tydlighet att förklara hur humanister kommer fram till sina resultat, menar prof Larsson, skulle de kunna förklara bättre för omvärlden och andra discipliner hur humaniora bidrar med kunskap. Knappast en kontroversiell ståndpunkt, skulle man tycka. Men kanske det faktum att Larssons debattartikel bygger på en essä utgiven av näringslivets tankesmedja Timbro samt det ovanliga försöket till självrannsakan stötte uppenbarligen på patrull. Professor Arping, på samma institution som prof Larsson, anklagade nämligen honom i en replik till debattartikeln (GP 15/10 2019) för samma undlåtenhet prof Larsson kritiserade vissa av sina melankoliska kollegor för: att ”killgissa” sig fram till forskningsresultat istället för att friskt fastställa sant och falskt. Prof Arping bröt sin lans för kritiken av sanningen som essens av humaniora. Jag tänker inte ta ställning mellan dessa positioner som anger spännvidden av perspektiv inom kunskapsfältet. Det kan nämligen där redan upplevas ett ödesdigert gap mellan mer positivistiskt inriktade ämnen så som kognitionsforskning och mer på kvalificerad tolkning inriktade så som litteraturvetenskap eller mitt egna ämne, idé- och lärdomshistoria.
Så mycket som jag alltså förstår prof Arpings försvar för det svävande och den epistemiska oskärpan som är en del av vår mänskliga existens (vi kanske aldrig kan lösa grekernas gåta vad är sant och falskt, rätt och fel, vad är det goda livet?), så mycket håller jag dock med prof Larsson om att det inte frikallar oss från att söka efter orsakerna till humanioras påstådda kris även inom oss själva. En skarpare precisering av områdets bidrag till ökande, bättre, tydligare kunskap skulle främja disciplinens ställning. Värre nämligen än att humaniora inte lyckas med att övertyga skattebetalarna om sitt existensberättigande (enligt en undersökning prof Larsson citerar, inte själv är upphovsman till) är – och där håller jag fullständigt med honom – den sedan decennier pågående svanesången om humanioras snara undergång och bråda död. Man skulle nästan kunna förmoda att det så populära och för närvarande kraftigt politiskt exploaterade samhälleliga kollapsnarrativet har sitt upphov i att humanister under en lång tid har predikat apokalypsen. Och den som lyssnat på Uppenbarelsekören för länge inser att den skorrar falskt dels för att den inte helt överensstämmer med verkligheten, dels för att den demoraliserar och dels för att den nästan aldrig tonsätter den typ av kreativ självrannsakan prof Larsson framkastar. Alltid sjunger svanarna om sin säkra självdöd i Näckrosdammen och skyller andra för den, t e x den diaboliska mästerkonspirationen, ett slags akademisk Västlänk. Sällan eller aldrig drömmer svanarna om att själva flyga iväg för att visa vilka vackra och graciösa varelser de är. Detta letande och denna depressiva fokusering på påstådda gärningsmän utanför dammen leder till en förlamande själv-viktimisering (tvi vale för denna anglicism, kära kollegor).
Humaniora tar alltid på sig offerkoftan istället för möjligheternas mantel, humanister är alltid endast offer för de externas oförståelse, aldrig medskyldiga till sin estetiska men perifera existens bland näckrosorna och träden med de lågt hängande grenarna som kysser vattenytan. Jag delar prof Larssons trötthet inför denna självömkande nostalgi och tror på att de som är utanför dammen skulle förstå svanarnas språk bättre om de inte endast sjöng om sitt hastiga oundvikliga frånfälle – främst för sig själva. Ytterligare ett skäl för att tröttna på sången: de dör ju aldrig hur mycket de än sjunger… Svanspråket måste översättas och där går min mening isär något med prof Larsson – inte till de ännu ofrälstas språk om ”sanning” och ”nytta per skattekrona” utan mest som förklaring av vår metod.
Jag ger prof Arping rätt i att humaniora (allt sedan Protagoras) inte skall överlåta åt en Lena Andersson definitionen av sanningsvärde, men det frikallar oss inte ifrån att kunna redogöra för hur vi ifrågasätter ”sanningen”. Hur gör vi det och hur lär vi våra studenter? Här, menar jag, finns inget utrymme för att vara diffus. Och vi gör det knappas genom att begråta vårt öde och skylla ansvaret på externa aktörer för den allom uppenbara misären. Knappast heller genom att gömma sig bakom begrepp som ”professionalitet” som kodord för bristande transparens eller systematiskt och ansvarsfritt godtycke. Båda strategierna är mycket vanligt förekommande för att undvika tala om vad en humanist egentligen gör och framför allt, hur. Genom ett större fokus på metod skulle man kunna beträda en mellanposition mellan prof Larssons svordomar i De Döende Svanarnas Kyrka av De Sista Dagars Oheliga och prof Arpings bejublade försvar för humaniora som omutlig sanningskritiker. Men, undrar man ju rent nyfiket, hur går denna sanningskritik egentligen till rent praktiskt? Här kan jag inte finna något oanständigt i prof Larssons framstöt om exoterisk transparens i förhållande till svanarnas esoteriska klagan. Befria svanarna från Näckrosdammen och dess grumliga vatten. Låt dem flyga fritt över stad eller dra en ny Lohengrin i land.
