Är lågt valdeltagande bra för demokratin? Johan Hakelius hyllning av den apolitiska soffpotatisen är djupt problematiskt
Otydliga valresultat vare sig i Sverige eller USA tycks trigga Johan Hakelius tålamod på något sätt. Han skulle säkert trivas bra i Belarus där presidenten automatiskt väljs med 90% eller mer av väljarkåren. För två år sedan ojade Hakelius (liksom andra högerskribenter) sig över att M och KD inte genast allierade sig med SD och led sedan genom tröttsamma talmansrundor tills det berömda januariavtalet kom på plats. I en krönika i Expressen ger han nu uttryck för hur korkat det är att så många har röstat i USA:s presidentval. Istället vill han få oss att tro att är det ett hälsotecken för en demokrati om ingen bryr sig och inte röstar. Det visar på något sätt att politiken/politikerna inte har förgiftat oss och att civilsamhället är friskt och starkt.
Hakelius analys haltar. Föreställningen att medborgarnas självorganisation är helt oberoende av den statliga organisationen av makt inom vilken den äger rum är falsk. Det finns en betydelsefull skillnad mellan illiberala makthavare på en presidentpost eller sådana som tar det civila samhället på allvar. Sedan finns det de makthavare som aktivt underblåser civilsamhällets smutsiga baksida. Det ser vi i Putins Ryssland som har kastat ut civilsamhälleliga organisationer som Amnesty International eller Human Rights Watch men där Putinvänliga MC-klubbar utövar politiskt förtryck, Orbans Ungern med sin organiserade folkdräktsfascism eller Trumps USA där ”stolta killar” med vapen skall förvara sin president och diffusa anklagelser om att ”antifa” sticker skogar i brand och att BLM är en terroristorganisation. Det är en villfarelse av första rang att hänge sig åt tron att en stats politiska system på något sätt inte påverkar eller sätter ramarna för medborgarnas självorganiserade liv. Hakelius hyllning till den apolitiska soffpotatisen är djupt problematisk, sker utan konsekvensanalys och fungerar bara i en anarko-liberal våt fantasi.
Sannolikt blottas därigenom Hakelius djupa okunskap om politisk teori som utspelar sig i en triangel mellan a) resursfördelning, b) representation och c) identifikation med idéer som underbygger a) och b). Det finns inget historiskt exempel – från den atenska demokratin till Frankrike under solkungen eller USA där dessa tre element inte har bestämt samhällets struktur, både den yttre och tvingande statliga makten eller dess inre självorganiserade kärna. En hög grad av självorganisation är ingen garant för att resursfördelningen eller representationen fungerar och inte skapar snedfördelningar som orsakar frustrationer och orättvisor. Därför introducerade Västerlandets första demokratier så som USA och den Franska republiken självfallet att varje medlem i den politiska gemenskapen fick rösträtt. Och varje demokratisk utveckling allt sedan 1700-talet handlade om att utöka rösträtten till att bli universell. Representation är en grundbult i demokratiskt tänkande. Och att önska sig att människor inte utnyttjar sin rösträtt är en antidemokratisk önskedröm. Jag tror att det i själva verket är Hakelius underliggande frustrationer från det svenska riksdagsvalet 2018 som han nu ger utlopp för: om bara ingen röstade så skulle de krafter han verkligen omhuldar komma till makten. Hakelius och med honom hela klassen av champagne-libertinister skulle jubla då de ändå inte skulle drabbas av den blåbruna våta filten som skulle lägga sig över Sverige. Deras värsta mardröm är att motivera människor till och mobilisera dem med den rättighet de faktiskt äger: nämligen att lägga sin demokratiska röst och bli delaktiga i representationen. Att strypa denna delaktighet är det första steget till en auktoritär diktatur. Inte med oss! Gå och rösta 2022!
