Tuesday, 3 September 2019

"Beforeigners" - fiktionalisering av den "samtidiga världsbilden"

Detta är en text jag började skriva på 2015. 

Aktualiserad av den norska HBO-serien "Beforeigners" som skildrar fenomenet "flertemporalitet" och "transtemporalitet" med människor från olika historiska epoker som utmanas att leva tillsammans. 









Den samtidiga världsbilden: idéutveckling i en herakleitisk dubbelhelix 

ὁδὸς ́νω κάτω μία καὶ ὡυτή 
(”Vägen uppför och nedför är den samma”)
πάντα χωρεκαοδν μένει
(”Allting flyter och inget står stilla”)
Herakleitos

Sedan början på 1990-talet har en teoretisk, rentav metateoretisk fråga sysselsatt mig, den om historisk utveckling, om den alls finns och hur man bäst bör föreställa sig den. Som idéhistoriker har sedan dess tillkommit en ytterligare dimension, den om idéernas uppgång, fall och potentiella återkomst, förändringens kontinuitet och ruptures. Och ramarna, epokerna, inom vilka dessa processer äger rum. 
Mina ursprungliga tankar finns nedtecknade i en skrift med titeln Pentagrammstudien – eine Reise in die Selbsterkenntnis(1994), som var ett tidigt försök (före alla studier i idéhistoria) att systematiskt utstaka en mer eller mindre autonom kunskapsprocess som mynnade ut i just formuleringen av ”Das gleichzeitige Weltbild”, en världsbild som tillåter samtidighet av teoretiskt genom olika historiska lager avskilda förhållanden. Existensen av denna samtidighet gör det svårt att acceptera en enkel och riktad utveckling. Det jag brottades med att få ihop var den teoretiska och praktiska samexistensen av (historiskt olika) lösningsförslag på en och samma utgångsproblematik, respektive det ömsesidiga förhållandet mellan lösningsförslag och problem. Låt oss ta ett enkelt (metaforiskt och praktiskt) exempel. Problem: Hur avgränsar man en byggnad mellan ut- och insida? Lösningsförslag: Genom en yttervägg. I den stad där jag växte upp under formativa år av mitt liv (1984–1993, Trier i Tyskland) fanns 2000 års arkitekturhistoria komprimerade på ett rum som mätte få kvadratkilometer. På väg till i stort sett överallt färdades man förbi romerska tempelområden, amfiteatrar och badanläggningar, korsade floden Mosel på en bro med romerska bropelare, flanerade förbi kejsare Konstantins representationsaula eller den första kristna katedralens yttervägg. Klumpiga munkars taffligt uppresta väggar av natursten samsades med de raka av romerska legionärer brända tegelkonstruktionerna, romanska valv delade yta med grotesk gotik och via bisarr barock och klar klassicism till tysknationell nygotik (till exempel den gymnasieskola jag besökte), brutal pragmatisk tysk efterkrigsmodernism i betong och den världsöppna postmodernismens rumsligt upplösta glas- och stålfasader. Än värre syntes spår av att stadens invånare vid olika tillfällen begagnat sig av det byggnadsmaterial som just stått till förfogande och rest perfekt hållfasta väggar dels med huggen sandsten, naturstenar och bränd tegel, samexistensen av det osamtidiga kunde inte illustreras bättre. Och ”hemma”, i stugan i Småland levde vi under somrarna i ett trähus. 
Problemet ”yttervägg” har alltså en uppsjö av historiska lösningsförslag som mer eller mindre samexisterar sedan två årtusenden, mer eller mindre framgångsrikt. Jag kallade det lösningsförslagför att antyda lösningens potentialitet, att inte en lösning kan/skall/bör betraktas bättre eller mer lämpad att svara på utgångsproblemet, respektive att – även om det kan tyckas omöjligt – problemet yttervägg i framtiden kanske ytterligare löses på ett annat sätt. För mig fanns/finns det ingen entydig tidsbunden hierarki utan varje lösningsförslag svarar gentemot möjligheternai den tid det uppkommit. Förvisso skulle man kunna etablera ett slags objektiv standard, bullerdämpning, säkerhet, fuktavvisning, klimatanpassning, stabilitet, brandsäkerhet eller liknande, men som alla vet är byggmateriel kulturellt och klimatiskt betingade och utsatta för ett komplicerat socio-kulturellt samspel där estetiska normer och tekniskt kunnande samverkar. 
Jag brottades även med en annan fråga, som delvis hänger samman med den här antydda, men som går i en annan riktning, från historiefilosofi till kunskapsteori, men där ändå användningen av kunskapen blir ett viktigt moment. Förmodligen hade jag omedvetet och oreflekterat absorberat en hel del postmodern teoribildning, i alla fall såg jag mitt semiotiska tillstånd som överbelastat av intryck och olikartade ömsesidigt uteslutande budskap som jag inte kunde förena till ett konsistent metanarrativ. Jag fascinerades som protestant av den katolska påskmässan och ”heliga lekamens” processionerna, samtidigt som jag tidigt utvecklade en fallenhet för libertinsk kosmopolitism påspädd av studier i Horatius och epikureismen samt ett intresse för esoterik, i synnerhet vishetsskolorna så som pytagoréer, rosenkreutzarna, antroposofi eller frimureriet. Det utgående 80-talet med rädslan för atomkrigets apokalyps, sin USA-dominerade konsumistiska skräpkultur (jag samlade dryckesburkar men hatade Dallas), miljödystopierna och det frambrytande 90-talet med murens fall orsakade ett kognitivt kaos. 
Vi besökte Sovjetunionen, en av de få skolorna i Västtyskland som fick tillstånd, Karl Marx födelsestad utövade in i det sista en attraktion hos Moskva. Jag tyckte mig urskilja en allmän orienteringslöshet hos mina ålderskamrater: Vad var ”Tyskland” och ”tyskt” under de nya förhållandena? Hur skulle man förhålla sig moraliskt till det första Irakkriget? Skapades med EU en förtryckande superstat? Eller skulle man bara ägna sig åt hedonistiska eskapader? För mig syntes som om många människors upplevelsehorisont var för stor eller rättare sagt för konstlad, man rörde sig mentalt i det som jag först senare förstod Baudrillard kallade för en konsumtion av verklighet substituerande symboler, simulacra. Mitt svar på det var då (och häri ligger kopplingen till historiefilosofin) att man tidvis borde inskränka sin upplevelsehorisont för att komma närmre ursprungliga problemformuleringar och mer konkreta lösningsförslag, ungefär i ett slags omvänd maslovsk operation, att medvetet försätta sig i botten av behovspyramiden för att där lära sig att hantera konkreta utmaningar (till exempel att hålla sig varm genom att kunna göra upp en eld, mina långa erfarenheter av extrem scouting gjorde jag till en allmän filosofi). Med denna kunskap, menade jag, skulle man kunna bemöta, behärska och kanske även berika simulacra-nivån som man var delaktig i och reproducerade till vardags. I alla fall skulle den inte sluka och förgöra en. Jag slutade sepå TV i ett par år. Samtidigt produceradejag TV (både i Trier och senare i Lund engagerade jag mig i student-TV och andra media). 
Sannolikt har jag alltid varit konstruktivist. När jag var liten hade jag en stark konspiratotisk fantasi av att någon bara iscensatte Sverige och Tyskland och att allting runt omkring, före och efter var en saga, ett slags Matrixtrettio år före det att filmen kom. Tyvärr sällade jag mig på gymnasiet och därefter till personer som förstärkte denna syn. Min dåvarande gode vän, numera en briljant kognitionsvetare, utvecklade en speciell filosofi:psevdonernalevde i psevdo-världen med konstruerade psevdo-behov som de konsumerade och organiserade sina värderingar och sitt samhälle kring. Vi (naturligtvis, filosoferna) var förmögna, ja, dömda att se deras elände. Men psevdonerna var fast, utan räddning offer för sina projektioner. Han var kallhamrad Nietzschean, jag livstillvänd njutningsfilosofisk kristen, protestant, trodde att man både hade ett ansvar att och faktiskt kunde välja sig själv ut ur grottan och begapandet av skuggorna. Inte bara det, eftersom jag (något konspiratoriskt, måste medges) menade att vi var utsatta för en iscensättning (inte nödtvungen en ond, utan endast en avsiktlig i syfte att kontrollera massorna i Psevdonien, jag gissar vi hade tagit till oss för mycket av läsningen av Huxley i gymnasiet) var den logiska konsekvensen att vi borde engagera oss i en mot-iscensättning. Men lika konstruktivistisk. Och framför allt kreativ. En viktig del i detta blev under en ganska lång period låtskrivande och poesi, framfört på de små scenerna. Väl i Sverige fastnade jag för Café Cosmopolitan i Malmö där det fanns en Poeternas estrad och Ordkonst på Akademiska Föreningen i Lund. Som om en liten dikt kunde mäta sig med den genomkonstruerade världen utanför… (”här rider jag, en ynkling blott, mot de mäktiga skyarnas mått”, lyder en rad i en av mina låtar).
Genom en dialektik av reduktion av upplevelsehorisont till det basala och utvidgning till iscensättningens simulacra skulle man lära sig hantera den rakt igenom konstruerade livssituationen man hade försatts i. Vidare resonerade jag epikureiskt: bara genom att dricka vatten uppskattar man ännu mer att dricka vin. Men för att föra diskussionen tillbaks till historiefilosofin hävdade jag också att endast den (kultur) som bemästrar och bevarar en stor bredd av lösningskompetens i det historiska spannet av lösningsförslag kan få sann autonomi. Ungefär: endast den som kan skriva med självutdragen och -vässad gåspenna med hemgjort bläck (vilket jag kan) och samtidigt kan skriva källkod för programmering (vilket jag dessvärre inte kan) kan suveränt bemästra oscillationen mellan reduktion och utvidgning av upplevelsehorisont och därmed hantera hela bredden av historiska lösningsförslag. Därför har jag alltid sökt mig till historiska miljöer och festivaler, upplevelsearkeologi, re-performances och funnit en trygghet i att i en regnig och vindpinad skog kunna tända en brasa. Därför försökte jag nog också att tidvis backa bandet till hednisk religion före kristendomen, för att försätta mig i ett tillstånd där gudarna finns och tillbes direkt i naturen utan att kognitivt krångla till det med den smått absurda berättelsen om en Gud som offrar sin son för våra synder och som med sitt blod seglar det nya förbundet. Agnus dei, qui tollis peccata mundi. Men vem har sagt att religion skall vara enkel? Därför finner jag trygghet i frimureriets barocka ritualer, som med sitt arkaiska språk skapar radikalt annorlunda tid och rum, en iscensatt tidsmaskin som förflyttar människan omedelbart 250 år bakåt i tiden. 
Sannolikt kommer också min fascination för just 1700-talet från detta synsätt på autonomi och lösningsförslag, det är nog därför jag alltid återvänder till det. 1700-talet är den sista epok i mänsklighetens utveckling som inte totalt är beroende av ångdriven (eller annan teknisk på konstgjord väg alstrad) energiproduktion, där den totala kulturproduktionen i sin överväldigande majoritet genereras av mänsklig och animalisk muskelkraft, vindkraft och direkt solenergi och där den betecknande nog har en rikedom i uttrycksform, hantverksskicklighet och gedigen komposition att den kan betraktas som en suverän högkultur.  En högkultur som i många områden verkar på de efterföljande seklen. Fulländad som Johannespassionen eller deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Linnés Systema Naturae, den franska encyklopedin eller den preussiska byråkratin. Med ångkraften, elektromotorn och den kontrollerade kärnklyvningen förlorar människan sin suveräna autonomi, upplevelsehorisonten accelereras, expanderas och abstraheras bortom det av enskilda människor (eller kollektiv) hanterbara och kontrollerbara. Detta kan tyckas anda något av Marx alienation, men vad gör väl det? Vi växte ju upp i samma stad och jag cyklade förbi hans gymnasium i flera års tid. 

EPOK 
En ram inom vilken vissa idéer kan uttryckas på ett signifikant särskiljande sätt i förhållande till andra epoker, som uppvisar specifika fenomen, materiella, inom konsten etc. där det signifikanta för epoken agglomererar i betydelsebärande kluster. Epoken bär alltså klustren inom sig. Den cirkulerar på en bana, i ett kopernikanskt eller eliptiskt system av omloppsbanor. Banorna blir till och utökas ungefär som årsringar på ett träd. Till synes ökar avståndet mellan kärnan i mitten (människans omedelbara nu och omedelbara framtidsprojekt) och den yttersta av ringarna. Men eftersom epokerna med sina idékluster rör sig i omloppsbanor kan idéerna hoppa mellan de olika lagren och befinner sig ibland i en position där de kan vandra direkt in mot den absorberande eller frånstötande mitten. 

UTVECKLING 
Utveckling är ej linjär, riktad eller cirkulär utan en herakleitisk dubbelhelix, en dubbel vågrörelse eller frekvens utan början och slut. Epokerna manifesterar sig som tydligast vid konvergensen eller skärningspunkten av vågorna. Tidigare föreställde jag mig en tredimensionell hegeliansk spiral som drivs av krafterna tes1-antites-syntes-tes2och som man kan se på ovanifrån som en utbredd spiraltrappa, men nu tänker jag mig att det är en dubbel vågrörelse, möjligen spiralformad, där linjerna kan korsas. Denna teori tecknade jag en gång ner på en servett på Café Wilde i Tartu i Estland och visade för ett gäng kultursemiotiker, inte minst legendariske Kalevi Kull som fann den värd att utvecklas. Var är servetten? 

TIDEN
Den samtidiga världsbilden implicerar att se på det historiskt förflutna som det historiskt möjliga. Inte ens en pyramid kan begravas i tidens sand för alltid. 

Förenklande = hegemoniskt väl definierade lösningsförslag på en utgångsproblematik
Tolerant = koexistens av multipla lösningsförslag på samma utgångsproblematik








No comments:

Post a comment