Kontrakontorets kommentar
no. 1
Missbrukas krigsreportage i den inrikespolitiska debatten?
Jag har länge funderat på att samla tankar och kommentarer
kring särskilda händelser på en plats, till exempel samlade svar på ett drev i
en kommentarstråd på Facebook, korta repliker på debattinlägg eller allmänna
funderingar. Jag borde ha gjort detta för länge sedan. Många tankar puffar iväg
i det stora digitala universum av sociala medier som formar vår världsbild.
Här kommer min första kommentar. Den handlar om bilden av
Magda Gads förnämliga krigsreportage och hur de används i den svenska
inrikespolitiska debatten.
(1) För det första vill
jag varna känsliga läsare för att de kommer att behöva läsa mer än två
meningar. Detta för att Tino Sanadaji anklagar dem som på allvar vill diskutera
med honom för att leverera ”en vägg av text”. Han, liksom flera andra som
lyckas formulera de mest bisarra tankarna i fem-tio ord, är massutmanade av
text som förklarar.
(2) För det andra
behöver jag deklarera ett par saker:
1) jag anser att Magda Gads krigsreportage (liksom hennes reportage
i övrigt) är något av det bästa svenska journalistik har frambringat på
2000-talet. Jag har kallat henne för den bästa svenska krigsreportern sedan
Bang. Synd blott att hon skriver på svenska enbart då hon kastar sina pärlor
för svinen som villigt sväljer dem för att grymta i stian. Skulle Magda Gad
skriva på engelska skulle hon tillhöra den absoluta toppen av
krigskorrespondenter på global nivå. Varför skulle jag kunna utveckla i en
separat text, om krigs- och fredsjournalistik och hur Magda Gad lyckas att fånga
in röster, öden, verkligheten. Hon är seriös, eftertänksam, rolig, arg,
empatisk och ser människorna. En stor eloge för det.
2) jag anser och har aldrig hävdat något annat att om
svenska medborgare begår krigsbrott/brott mot mänskliga rättigheter i
konflikter utomlands skall de dömas för det i svensk domstol om vi har lagar
som är anpassade till läget. ”Nulla poena sine lege” – det är en princip från
den romerska rätten som skall gälla. Om vi övergav denna princip skulle vi
öppna dörren för godtycklig rättsskipning och därmed strida mot principer som
ingår i västerländsk rättsuppfattning. Ni som är emot denna princip står inte för västerländska värderingar
(förlåt, en dubbel negation i en mening). Lagar stiftas i Sveriges Riksdag,
inte hos en mobb som vill lyncha sina medmänniskor.
3) jag anser, och här är den bruna råttsvansen som hyllar
Magda Gad som ”sanningssägare” säkert mer känslig och kitslig, att brott mot
mänskliga rättigheter (MR) är ett universellt brott som skall kunna lagföras
varsomhelst på jorden i en internationell domstol, oavsett nationaliteten hos
den som har begått brottet. Det förutsätter att vi anser att MR är universellt
giltiga, med andra ord att det finns rättsnormer som gäller alla överallt,
alltid. Och mot vilka man kan pröva sig själv och sin etik. Läs gärna i FN:s
universella deklaration för att pröva era egna moraliska hållningar. FN:s
deklaration omfattar förresten också terrorister, pengatvättare och illegala
noshörningsjägare – innan de blir dömda i domstol. FN-deklarationen speglar
också västerländska värderingar, ni som är mot deklarationen står inte för dessa värderingar. FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter
4) jag anser – och här ogillar jag starkt alla kortsiktiga
och korkade kommentarer – att varje konflikt följs av så kallade transitionsperioder,
innan nya former av statlighet faller på plats. Under dessa övergångsperioder
har det visat sig i massor av konflikter även av de grymmaste slag, så som till
exempel folkmordet i Rwanda, att försoning
måste äga rum, att t e x sanningskommissioner
måste arbeta med att utreda vem som gjort vad och varför. Och eftersom vi talar
försoning (eller förlåtelse), så tänker jag mig att detta är ett starkt kristet
laddat koncept. Kristus dog för våra synder på korset, också för
terroristbrott. Kristendomen är en omistlig del i den västerländska
idétraditionen, ni som är emot försoning
är emot västerländska idéer. Försoning är nog etiskt betraktat en av de
svåraste utmaningarna.
(3) Nu till svansen
av kommentarer som följde efter Magda Gads inlägg på Facebook den 19/3 2017
Så här skrev Magda Gad:
”Godnatt från Irak! Här krigar folk mot IS. Samtidigt i
Sverige:
’Bara från Göteborg uppskattas runt 80 personer ha anslutit
sig till IS, varav cirka 20 har återvänt till Sverige. De lever i dag fritt i
samhället.
... rör sig över 100 före detta IS-krigare fritt i det svenska samhället. Och kommunerna står handfallna.’
... rör sig över 100 före detta IS-krigare fritt i det svenska samhället. Och kommunerna står handfallna.’
Kommuner? Terrorister är ett ärende för Säpo och fängelser,
ej för socialtjänst och kommuner. Vilken jävla stor missuppfittning. [sic!]”
På flera likartade inlägg har jag sett att människor har
svarat som inte ett dugg intresserar sig för situationen i Irak utan som driver
sina egna inrikespolitiska agendor i Sverige som går ut på att underminera
demokratin, att anklaga vår demokratisk valda regering för att styra mot
folkets vilja, att anklaga medier för att mörklägga verkligheten etc etc. Kort:
kärnan i den förblindande hatiska världsbild som har gett radikala
högerpopulistiska rörelser vind i seglen under det senaste decenniet.
Jag tror och hoppas att Magda Gad inte är i Irak för att
leverera argument för dessa högerradikala som drivs av ett hat mot demokratin
och mot västerländska värderingar och i grunden inte är Sveriges vänner utan
Sveriges genuina fiender.
Därför att jag tror och hoppas att Magda Gad är i Irak för
att bedriva seriös krigsjournalistik som är i världsklass blir jag ibland
nedstämd över vissa av kommentarerna till hennes inlägg och skrev:
”Blir du inte också ibland rädd för konsekvenserna av dina
ord och hur de kan missuppfattas och göda hat bland fel människor? Jag tycker
inte heller man kan acceptera de brott som folk begår...”
Som alla förstår är denna kommentar i kortaste laget. Vi som
yttrar oss i ett slags priviligierad ställning (journalister, akademiker,
politiker) bör tänka noga efter vad vi lägger i våra ord. Vi har ett ansvar. När
jag en gång påpekade för Ann Heberlein att hon som lektor i etik har ett särskilt ansvar för vad
hon säger i offentligheten flippade hon ut. Det gjorde Magda Gad också, jag vet
inte riktigt varför. Jag sade ju ingenting
som kunde tolkas som sympati för
IS-terrorister eller bristande empati
för Iraks befolkning (tvärtom skrev jag: ”Jag tycker inte heller man kan
acceptera de brott som folk begår”). Jag bara undrade om hon hade reflekterat
över att en brun råttsvans av hennes följare missbrukar hennes inlägg för att
driva sina konspirationsteorier i ett Sverige i kris som behöver fler ”sanningssägare”
(som till exempel en kriminell polis från Örebro).
Jag har inte studerat detta såklart, men jag gissar att
flera i denna bruna råttsvans är identiska med dem som tycker att Magda Gads
arbetsgivare skall dö och att den tidning hon publicerar sina artiklar i skall
läggas ner eftersom Expressen vann i
ett tryckfrihetsmål mot en person som aktivt spridit högerradikalt hat och
lögner i sociala medier.
Dessa personer uttrycker genom sina konspirationsteorier om
ett Sverige i fritt moraliskt förfall uppenbarligen empati för Iraks befolkning eftersom flera
i den bruna råttsvansen sade åt mig
att skämmas? Sannerligen bisarrt.