Monday, 20 March 2017

Missbrukas krigsreportage i den inrikespolitiska debatten?

Kontrakontorets kommentar no. 1

Missbrukas krigsreportage i den inrikespolitiska debatten? 

Jag har länge funderat på att samla tankar och kommentarer kring särskilda händelser på en plats, till exempel samlade svar på ett drev i en kommentarstråd på Facebook, korta repliker på debattinlägg eller allmänna funderingar. Jag borde ha gjort detta för länge sedan. Många tankar puffar iväg i det stora digitala universum av sociala medier som formar vår världsbild.

Här kommer min första kommentar. Den handlar om bilden av Magda Gads förnämliga krigsreportage och hur de används i den svenska inrikespolitiska debatten.

(1) För det första vill jag varna känsliga läsare för att de kommer att behöva läsa mer än två meningar. Detta för att Tino Sanadaji anklagar dem som på allvar vill diskutera med honom för att leverera ”en vägg av text”. Han, liksom flera andra som lyckas formulera de mest bisarra tankarna i fem-tio ord, är massutmanade av text som förklarar.

(2) För det andra behöver jag deklarera ett par saker:

1) jag anser att Magda Gads krigsreportage (liksom hennes reportage i övrigt) är något av det bästa svenska journalistik har frambringat på 2000-talet. Jag har kallat henne för den bästa svenska krigsreportern sedan Bang. Synd blott att hon skriver på svenska enbart då hon kastar sina pärlor för svinen som villigt sväljer dem för att grymta i stian. Skulle Magda Gad skriva på engelska skulle hon tillhöra den absoluta toppen av krigskorrespondenter på global nivå. Varför skulle jag kunna utveckla i en separat text, om krigs- och fredsjournalistik och hur Magda Gad lyckas att fånga in röster, öden, verkligheten. Hon är seriös, eftertänksam, rolig, arg, empatisk och ser människorna. En stor eloge för det.

2) jag anser och har aldrig hävdat något annat att om svenska medborgare begår krigsbrott/brott mot mänskliga rättigheter i konflikter utomlands skall de dömas för det i svensk domstol om vi har lagar som är anpassade till läget. ”Nulla poena sine lege” – det är en princip från den romerska rätten som skall gälla. Om vi övergav denna princip skulle vi öppna dörren för godtycklig rättsskipning och därmed strida mot principer som ingår i västerländsk rättsuppfattning. Ni som är emot denna princip står inte för västerländska värderingar (förlåt, en dubbel negation i en mening). Lagar stiftas i Sveriges Riksdag, inte hos en mobb som vill lyncha sina medmänniskor.

3) jag anser, och här är den bruna råttsvansen som hyllar Magda Gad som ”sanningssägare” säkert mer känslig och kitslig, att brott mot mänskliga rättigheter (MR) är ett universellt brott som skall kunna lagföras varsomhelst på jorden i en internationell domstol, oavsett nationaliteten hos den som har begått brottet. Det förutsätter att vi anser att MR är universellt giltiga, med andra ord att det finns rättsnormer som gäller alla överallt, alltid. Och mot vilka man kan pröva sig själv och sin etik. Läs gärna i FN:s universella deklaration för att pröva era egna moraliska hållningar. FN:s deklaration omfattar förresten också terrorister, pengatvättare och illegala noshörningsjägare – innan de blir dömda i domstol. FN-deklarationen speglar också västerländska värderingar, ni som är mot deklarationen står inte för dessa värderingar. FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter

4) jag anser – och här ogillar jag starkt alla kortsiktiga och korkade kommentarer – att varje konflikt följs av så kallade transitionsperioder, innan nya former av statlighet faller på plats. Under dessa övergångsperioder har det visat sig i massor av konflikter även av de grymmaste slag, så som till exempel folkmordet i Rwanda, att försoning måste äga rum, att t e x sanningskommissioner måste arbeta med att utreda vem som gjort vad och varför. Och eftersom vi talar försoning (eller förlåtelse), så tänker jag mig att detta är ett starkt kristet laddat koncept. Kristus dog för våra synder på korset, också för terroristbrott. Kristendomen är en omistlig del i den västerländska idétraditionen, ni som är emot försoning är emot västerländska idéer. Försoning är nog etiskt betraktat en av de svåraste utmaningarna.


(3) Nu till svansen av kommentarer som följde efter Magda Gads inlägg på Facebook den 19/3 2017

Så här skrev Magda Gad:

”Godnatt från Irak! Här krigar folk mot IS. Samtidigt i Sverige: 
’Bara från Göteborg uppskattas runt 80 personer ha anslutit sig till IS, varav cirka 20 har återvänt till Sverige. De lever i dag fritt i samhället.
... rör sig över 100 före detta IS-krigare fritt i det svenska samhället. Och kommunerna står handfallna.’
Kommuner? Terrorister är ett ärende för Säpo och fängelser, ej för socialtjänst och kommuner. Vilken jävla stor missuppfittning. [sic!]”

På flera likartade inlägg har jag sett att människor har svarat som inte ett dugg intresserar sig för situationen i Irak utan som driver sina egna inrikespolitiska agendor i Sverige som går ut på att underminera demokratin, att anklaga vår demokratisk valda regering för att styra mot folkets vilja, att anklaga medier för att mörklägga verkligheten etc etc. Kort: kärnan i den förblindande hatiska världsbild som har gett radikala högerpopulistiska rörelser vind i seglen under det senaste decenniet.

Jag tror och hoppas att Magda Gad inte är i Irak för att leverera argument för dessa högerradikala som drivs av ett hat mot demokratin och mot västerländska värderingar och i grunden inte är Sveriges vänner utan Sveriges genuina fiender.

Därför att jag tror och hoppas att Magda Gad är i Irak för att bedriva seriös krigsjournalistik som är i världsklass blir jag ibland nedstämd över vissa av kommentarerna till hennes inlägg och skrev:

”Blir du inte också ibland rädd för konsekvenserna av dina ord och hur de kan missuppfattas och göda hat bland fel människor? Jag tycker inte heller man kan acceptera de brott som folk begår...”

Som alla förstår är denna kommentar i kortaste laget. Vi som yttrar oss i ett slags priviligierad ställning (journalister, akademiker, politiker) bör tänka noga efter vad vi lägger i våra ord. Vi har ett ansvar. När jag en gång påpekade för Ann Heberlein att hon som lektor i etik har ett särskilt ansvar för vad hon säger i offentligheten flippade hon ut. Det gjorde Magda Gad också, jag vet inte riktigt varför. Jag sade ju ingenting som kunde tolkas som sympati för IS-terrorister eller bristande empati för Iraks befolkning (tvärtom skrev jag: ”Jag tycker inte heller man kan acceptera de brott som folk begår”). Jag bara undrade om hon hade reflekterat över att en brun råttsvans av hennes följare missbrukar hennes inlägg för att driva sina konspirationsteorier i ett Sverige i kris som behöver fler ”sanningssägare” (som till exempel en kriminell polis från Örebro).

Jag har inte studerat detta såklart, men jag gissar att flera i denna bruna råttsvans är identiska med dem som tycker att Magda Gads arbetsgivare skall dö och att den tidning hon publicerar sina artiklar i skall läggas ner eftersom Expressen vann i ett tryckfrihetsmål mot en person som aktivt spridit högerradikalt hat och lögner i sociala medier.

Dessa personer uttrycker genom sina konspirationsteorier om ett Sverige i fritt moraliskt förfall uppenbarligen empati för Iraks befolkning eftersom flera i den bruna råttsvansen sade åt mig att skämmas? Sannerligen bisarrt.




No comments:

Post a comment