[Skrivet 2012 i anledning av ett P3-program jag medverkade i om likheter och skillnader mellan Breiviks manifest och Sverigedemokraterna - det mesta är ännu aktuellt 2019.]


Sverigedemokraternas principprogram och Breviks manifest

• Vilka likheter finns det?

-       hotbilden som hänger ihop med uppfattningen av vad kultur eller en nation är

Grundtanken är att kulturer finns som mer eller minder naturligt givna inom ramen för nationer som i sin tur har tillkommit i naturliga processer. Båda använder sig av uttrycket identitet som om det betecknade något en gång för alla givet. Detta naturligt växta hotas av påverkan utifrån, men också av manipulation inifrån.

Hos Breivik finns idén om den multikulturella invasionen som styrs av en kulturmarxistisk elit. Samma tanke är mer subtilt formulerad hos SD. Genom att man definierar vad svenskhet är blir det uppenbart vad som inte passar in och alltså hotar den nationella gemenskapen.

-       själva uppfattningen av vad kultur eller en nation är

För SD finns det en naturlig, långsam och given nationell utveckling av kultur som baseras på historia och kulturarv och där det går tydligt att urskilja vad som uppfattas som svenskt och inte svenskt. Man kan både assimilera sig till denna norm eller så kan man dissociera sig, med andra ord genom en alltför stor distans ställa sig utanför gemenskapen.

Hos Breivik finns det i likhet till detta en europeisk kultur och civilisation där det går att säga vad som är europeiskt och inte, vad som är givet och främmande. Nationerna ses i båda världsbilder som basenheter.

SD säger rakt ut att kristendomen hör till Sverige, Breivik att den hör till Europa. Häri ligger också inbyggt något som forskningen kallar för kristen zionism, nämligen stöd för staten Israel eftersom den tolkas som en politisk kraft riktad mot islam.

-       att det finns grupper i samhället som kan störa eller förstöra en påstått naturlig utveckling av nationen och kulturen

Enligt SD är det möjligt att grupper i samhället kan definiera sig som icke-svenskar och därmed uteslutas ur gemenskapen. Hur detta går till förblir osagt. Här finns också en bild av att det kan finnas makthavare eller grupper av icke-svenskar som vill pådyvla det naturliga svenska kulturimpulser utifrån. Det sägs inte rakt ut, men man kan föreställa sig att det handlar om kulturetablissemanget, media eller amerikanisering.

Hos Breivik finns det entydigt utpekade förrädare mot den nationella och europeiska kulturen, kulturmarxisterna förstör nationen och Europa medvetet. Detta utgör själva basen för att legitimera de mord som han genomförde, av en samhällselit som genom multikulturalismen slår sönder det unikt norska eller europeiska. Hos Breivik antar denna idé konspiratoriska drag, det ingår typiska element av konspirationsteorier i hans tänk: syndabockar, en svart-vit världsbild av god och ond, ett apokalyptiskt scenario och idén om att en utvald grupp kommer att kunna rädda civilisationen i en avgörande slutstrid.

• Vad betyder likheterna?

-       att det finns en skala i det politiska språket som sträcker sig från den utomparlamentariska aktivismen i bloggar och hemsidor till etablerade politiska partier som sitter i nationella parlament och EU-parlamentet.

Olikheter programmet och manifestet

Olikheterna ligger dels i typen av text, det ena är ett drygt trettiosidigt principprogram, det andra är över 1500 sidor av text som är hopredigerat från olika källor och eget subjektivt författande. Viktigt för analysen av det politiska språket.

Lösningar på problemet

Men olikheterna ligger framför allt i de politiska medlen som förespråkas. För Breivik är det klart att kampen mot multikulturalismen måste föras med våld och utanför de ramarna av politisk representation som finns inom demokratin. SD predikar ständigt demokratiska värderingar.

Även om det finns spår av konspirationstänket även hos SD är det inte alls lika uttalat. Men hos Breivik är det tydligt att Europa närmar sig ett apokalyptiskt sammanbrott som kräver radikala åtgärder. Över huvud taget ser sig Breivik snarare som en försvarare av en civilisationsmodell, av Europa och dess nationer, medan SD:s perspektiv är mycket snävt inskränkt på Sverige.

Spretigt, värt att jämföra?

Ja det är svårt att jämföra, förstås. Det är helt olika typer av politiska dokument, men som jag har sagt, man skall betrakta dem som yttringar av politiska tankar som ligger på samma skala. Därför är det relevant att jämföra nyckelbegrepp som ”identitet” eftersom det visar sig att föreställningar om detta i det politiska språket på högerkanten är mycket likartat.

• skillnaden:

–      partiprogram för ett parti som efter demokratiska val sitter i riksdagen

–      manifest för att motivera politisk terror

• överlappningar

trots den funktionella skillnaden finns det en del överlappningar, speciellt i direkta uttalade eller outtalade fiendebilder eller andra essentialistiska försanthållanden, alltså grundantaganden om kultur och kollektivet, samhället som bygger på idén att det ingår en gång givna beståndsdelar.

Redan i portalparagrafen använder sig SD av begreppet ”nationell identitet”, som återkommer totalt 24 gånger också i kombinationen ”kulturell identitet” som är ”gemensam”, ”ursprunglig”, ”svensk” och kan vara ”lokal” eller ”regional”, ”nordisk” och ”historiskt förankrad” till exempel genom ”naturliga geografiska avgränsningar”. ”Platsens och invånarnas historia och identitet” bör bejakas. Den nationella sammanhållningen måste ha ”en gemensam identitet i botten”. Identiteten kan vara hotad av invandring.

Definition av nationalism är baserad på ”kultur, språk, identitet och lojalitet” man menar att man därigenom kringgår en definition av nationalism som bygger på nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Men i verkligheten beger man sig i inte mindre grumligt vatten eftersom definitionen av kultur och identitet är högst flytande. ”Identiteter är betingade av kulturer” heter det på ett annat ställe, vilket inte rimmar med de fyra ingredienserna: om X är betingad av Y utan att definiera varken X eller Y blir resonemanget till ett luftresonemang.

All form av identitetsbildning har dessutom en tillhörighetskomponent därför att identitetsbildningen alltid sker relationellt, alltså i förhållande till något annat, oftast det signifikant andra, med andra ord det man för att hävda sin individualitet och originalitet måste kunna definiera som avvikande och särskiljande. Som forskningen har visat associerar sig individer till större kollektiv och sammanhang, till exempel nationen. Med de fyra grundingredienserna av nationalism SD anger skapas alltså ett cirkelresonemang. Föreställningar om nationstillhörighet och identitetsbildande har historiskt betraktat alltid gått hand i hand. SD slår också fast att kristendomen är en del av den svenska identiteten: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.”

SD:s förhållande till nationsbegreppet är också viktigt, då man ser nationalstaten och nationernas framväxt som en naturlig historisk process, ”den mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.

SD tror att även infödda svenskar ”kan upphöra vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Precis som man menar att invånare i Sverige assimilerar sig till det svenska går det att ställa sig utanför gemenskapen. För mig ligger denna tanke redan väldigt nära Breiviks idé om att infödda norrmän kan förbruka sin nationstillhörighet genom att ha svikit det nationella projektet genom att ställa sig bakom multikulturalismen.

I avsnittet om SD och kulturen finns det ytterligare skäl att reagera. Enligt SD är kulturen både naturligt given och ett resultat av social interaktion. Men makthavare eller ”grupper som inte ser sig själva som svenskar” har inte rätt att inympa kulturimpulser, vilket ses som en form av kulturimperialism. Här är det lätt att spinna vidare på tanken om att det finns någon som kan frånkänna personer sin legitima rätt att definiera sig som svenskar. Begreppet ”makthavare” är också ytterst svävande. Är det den valda regeringen, statsöverhuvudet, den ekonomiska eliten, media, kultureliten? Underförstått finns det alltså kulturella aktörer som hotar påverka den påstått naturligt växta svenska kulturen vilket återigen ligger nära det av Breivik bekämpade etablissemanget.

- Kontrajihadismens fiendebilder

Breiviks manifest är ett av många olika källor ihopgooglat, men kunnigt och medvetet redigerat dokument och monument över den Eurabiska konspirationsteorin med starka kontrajihadistiska drag. Denna teori går i korthet ut på att europeiska eliter i maskopi med arabiska/muslimska medvetet förvandlar Europa till en lydkoloni under arabiskt välde, bland annat genom massinvandring, multikulturalism som utplånar separata kulturer och nationer och genom att koppla den europeiska ekonomin till ett beroende av olja. Jihadismen är enligt denna teori Eurabien-konspirationens väpnade gren. Därför måste jihadismen bekämpas genom delvis liknande organisationsform, alltså inte genom att bilda ett demokratiskt parti som SD utan genom att bilda utomparlamentariska nätverk och i Breiviks fall genom väpnad kamp/terrorism. I rättegången har Breivik sagt att utgångspunkten med ”kompendiet” varit att försöka förena tre ideologiska riktningar i Europa: nationalkonservatism, nationalsocialism och militant eller rättroende kristendom. Om man skulle bryta ner dessa grova indelningar ytterligare får man ett spektrum som rör sig mellan marginaliserad extremhöger i undergrunden till dess parlamentariska armar men också in i kristdemokratin och etablerade konservativa partier. Värre än så: det politiska språket som finns i den kontrajihadistiska retoriken impregnerar också ”opolitiska” aktörer så som den frikyrkliga evangelismen eller katolsk fundamentalism. Hur känsligt det är att tala om kopplingarna mellan den nya högerretoriken och religion visades tydligt i samband med Reepalus fadäs i tidskriften Neo där han utan grund påstod att Sverigedemokrater infiltrerar den judiska församlingen i politiska syften. Avståndstagandet mot Reepalus uttalanden har varit massivt. Men faktum kvarstår att kontrajihadisterna utger sig för att föra den kristna och judiska religionens talan. 

Breiviks och kontrajihadisternas idéer om Europa är präglade av det som den framstående Freds- och konfliktforskaren Kristian Steiner kallar ”Eurabienlitteraturens fiendebilder”. Steiner har genomfört en gedigen studie av bilden av islam och muslimer i den kristna nyhetstidningen Världen idag (2010). Han kan påvisa att det i den kristna zionismens idémiljöer ingår ett islamofobiskt drag som har präglats av en ny litteraturgenre som vuxit fram efter kalla kriget. Föreställningen om Eurabien är att det föreligger en tät politisk allians/konspiration mellan eliterna i Europa och det löst definierade ”Arabien”. Massinvandringen skall för all framtid förändra den demografiska sammansättningen i Europa och tvinga kontinenten till oljeberoende, lydnad och underkastelse. Steiner konstaterar ”I likhet med övrig kulturrasism och islamofobi, beskrivs muslimer i denna diskurs som våldsamma och med en statisk kultur som är oförenlig med Europas demokrati och mänskliga rättigheter.” Eurabienlitteraturens syn på Europa är dystopisk och apokalyptisk, vilseledda eliter driver kontinenten och dess kultur till självmord. Mot detta kan kontrajihadismen konstruera en ny Europabild som bygger på att man framställer sig som riddare/räddare. Breivik berättade under rättegången att datumet i manifestets titel ”2083” anspelade på 400-årsjubiléet för slaget vid Wien, ”ett av de två viktigaste slagen i Europas historia eftersom det förhindrade det Osmanska riket att lägga hela Västeuropa under sig”. Den militanta kristendom som han söker liera med nationell konservatism och socialism skall under korsets fana kämpa mot en yttre fiende för Europas oberoende. Det finns en uppenbar risk att Breiviks bisarra bild av den europeiska identiteten kommer att glida in i det politiska språket och bli en metafor för Europas självbild.