Saturday 13 March 2021

"I want to address the facts first. I'm a scientist, I'm a medical doctor, and I can tell you straight: what we see with covid-19, world-wide, is organized crime. This is organized crime."


Dr. Heiko Schöning, vice-president of the World Freedom Alliance, addressing the crowds in Stockholm at "Tusenmannamarschen", an anti-Corona-protest, 6 March 2021

Live-video from the Facebook-group ’Folkets rättigheter i samhället’ [People’s rights in society’] with Heiko Schöning

Heiko Schöning [transcription, slightly corrected grammar]


Attention, attention, the virus of freedom spreads all over Sweden! May I introduce myself; my name is Heiko Schöning. I am a medical doctor from Hamburg, Germany. I grew up in Lübeck by the Baltic Sea, so yes, I have a great relationship with the Scandinavians. Its good to be here and see so many healthy people, not in a lock-down and still healthy! 

                      I want to address the facts first. I'm a scientist, I'm a medical doctor, and I can tell you straight: what we see with covid-19, world-wide, is organized crime. This is organized crime. And think of all the lies of wars before, like the Vietnam war, with the gulf of Tonkin. Like in the second World War, even there the Germans started it with a lie, and with Iraq and so on. These were lies. Lies in a world-wide fashion are going on! It is not new and this is organized crime! And for all my colleagues, my medical doctor colleagues and all the people who are fact-based, look at this: there is a company called Emergent BioSolutions. This is the company that iproducing, today, corona vaccine. This is the same company that, 20 years ago, produced vaccine against anthrax. An employee of this US-based company, Emergent BioSolutions, former name BioPort, his name was Dr. Bruce Ivins. Dr. Bruce Ivins is the official perpetrator of the anthrax attacks of 2001. And this created a world-wide panic like corona. There was ‘corona-corona-corona’ and 20 years ago it was ‘anthrax-anthrax-anthrax’. This was a lie. The anthrax attacks were based by the US military, the anthrax came from the US army! This is proven! 

[Addresses the crowd: and this a good idea, to move around a little bit, to stay in motion]

                      I can tell you from Emergent BioSolutions, this criminal company, are today producing the corona vaccine is now produced for Europe and an employee, Bruce Ivins, was the perpetrator officially confirmed. Guess why I can tell you it is organized crime! Don’t take this vaccine because vaccination takes 10 years to develop. And now it is developed in one year. Why? Use your common sense, the vaccinations are not safe! Don’t take it! Consider it! It is organized crime what is behind this. And it’s not only because of health. It is just a cover story for the financial crash. 2008 there was a global financial crash, and it was clear who were the perpetrators. The perpetrators were the banks and their private owners! Do you know the Wallenberg family? Yes? Exactly! It was clear who were the perpetrators! But now, more than 10 years later, they have not healed the system from the crash, and they are looking for a cover story. The cover-story is the corona virus, its Covid-19, and you are in it! 

                      And I exposed this in an interview in September 2019. You can look this up at I said this four months before, I predicted that in 2020 there will be this panic with corona! That is not a joke! This is exactly the reason why I was prevented from speaking. They blocked me in Berlin at the first of August [2020]. We had one million people there, but we came back with one and a half million people in Berlin! I was talking, speaking to the people in Berlin, one million people! And I had with me, I had the nephew of John F Kennedy, the US president. We are not the minority. We are the majority!

                      […] Police-men, look up what is ‘gladio’. Search for the word gladio and you will see there is state terrorism. It's happened long before. Like in Germany at ’Celler Loch’? This has happened you can look it up. Its organized crime.

                      [Addressing the crowd:  I want you now to move around a little bit. So you need to move, it is cold today. Move a little bit. Move a little bit behind the car because we all need to be protected, isn’t it? Thank you very much, move a little bit around.] On the 29 August 2020 we had more than one million people and they were just sitting peacefully on the street. And the police couldn't do anything because we were just sitting peacefully on the street. They could not move one million people.

                      Ok, so what is the take-home message? Take home is this: its organized crime. Look in Germany, the ghost towns there, and the lockdown, and the lock-down kills. And it kills not only the economy it kills people – it kills babies! Because like in Australia four babies were killed because they were not allowed to get the medical treatment, because of Covid-19! And I want to address this to the businessmen of Sweden. Align with us – align with the World Freedom Alliance. Because this is your chance to keep your stores open, to keep the social life ongoing. All the workers, join us! 

                      Ok, keep in mind: organized crime, and keep in mind and look up Emergent BioSolutions, former name BioPort. This is the company that is producing the vaccine for Europe, and the former employee Dr. Bruce Ivins was the perpetrator of the anthrax officially. Think twice what is going on here?

                      Thank you very much indeed, and go on with citizenship, with freedom, and stand together. My name is Heiko Schöning. I'm the vice president of the World Freedom Alliance and you are great. Thank you for being here.

Filip Sjöström [organizer]: Thank you Heiko, this amazing German doctor, who is the biggest freedom fighter we have right now. 

[After another talk and some tense encounters between police and protestors, Dr. Schöning again 3] 

[31’45’’] So attention attention, we go on with content: You’ve got rights, you have human rights and one of the rights is to speak out. I can tell you why I am doing this, because I am a father and I got two kids and I don’t want them to grow up in a society like this: with ghost towns, with lockdowns with more or less forced vaccinations – we have seen that in Germany bin the 1930s before, and we need to stand up, we need to tell the truth and I can tell you: do everything you can, give in all what you can, donate to the groups and stand up for your rights, and I was arrested in London in September, why? Because I was standing in Hyde Park at Speaker’s Corner and I was talking and this was everything. And I was arrested for nearly two hours, this was awful. They got my mobile phone, my laptop, and it is almost a year ago and I haven’t got it back they have arrested for speaking, to speak out at Speaker’s Corner and what were my last words, I said thank you for the British band Depeche Mode, thank you for the soundtrack of our times. Thank you for the song ‘Where’s the revolution’. And Depeche Mode says. “Where's the revolution? / Come on, people / You're letting me down / You've been pissed on / For too long / Your rights abused / Your views refused – Where's the revolution? / Come on, people / You're letting me down”. And this is peaceful, because all we need to do is to be in peace. Ok, the risks are rising, yes, but the chances too, and we can better, we can do a better normal, we don’t need to do ‘new normal’. The new normal across the globe from the oligarchs. And what do we say to the new normal? [Crowds cries: ‘Fuck you!’] Schöning: Tell me what democracies look like? [Crowd responds: ‘This is what democracies look like!, repeated about ten times

Filip Sjöström and crowd sing ‘Stad i ljus’ [Tommy Körberg, Sweden’s contribution to ESC 1988]

För more insights, please visit Hyperhelikon Ideas Consulting



Saturday 7 November 2020

Är lågt valdeltagande bra för demokratin? Johan Hakelius hyllning av den apolitiska soffpotatisen är djupt problematiskt

Är lågt valdeltagande bra för demokratin? Johan Hakelius hyllning av den apolitiska soffpotatisen är djupt problematiskt 


Otydliga valresultat vare sig i Sverige eller USA tycks trigga Johan Hakelius tålamod på något sätt. Han skulle säkert trivas bra i Belarus där presidenten automatiskt väljs med 90% eller mer av väljarkåren. För två år sedan ojade Hakelius (liksom andra högerskribenter) sig över att M och KD inte genast allierade sig med SD och led sedan genom tröttsamma talmansrundor tills det berömda januariavtalet kom på plats. I en krönika i Expressen ger han nu uttryck för hur korkat det är att så många har röstat i USA:s presidentval. Istället vill han få oss att tro att är det ett hälsotecken för en demokrati om ingen bryr sig och inte röstar. Det visar på något sätt att politiken/politikerna inte har förgiftat oss och att civilsamhället är friskt och starkt. 

Hakelius analys haltar. Föreställningen att medborgarnas självorganisation är helt oberoende av den statliga organisationen av makt inom vilken den äger rum är falsk. Det finns en betydelsefull skillnad mellan illiberala makthavare på en presidentpost eller sådana som tar det civila samhället på allvar. Sedan finns det de makthavare som aktivt underblåser civilsamhällets smutsiga baksida. Det ser vi i Putins Ryssland som har kastat ut civilsamhälleliga organisationer som Amnesty International eller Human Rights Watch men där Putinvänliga MC-klubbar utövar politiskt förtryck, Orbans Ungern med sin organiserade folkdräktsfascism eller Trumps USA där ”stolta killar” med vapen skall förvara sin president och diffusa anklagelser om att ”antifa” sticker skogar i brand och att BLM är en terroristorganisation. Det är en villfarelse av första rang att hänge sig åt tron att en stats politiska system på något sätt inte påverkar eller sätter ramarna för medborgarnas självorganiserade liv. Hakelius hyllning till den apolitiska soffpotatisen är djupt problematisk, sker utan konsekvensanalys och fungerar bara i en anarko-liberal våt fantasi. 

Sannolikt blottas därigenom Hakelius djupa okunskap om politisk teori som utspelar sig i en triangel mellan a) resursfördelning, b) representation och c) identifikation med idéer som underbygger a) och b). Det finns inget historiskt exempel – från den atenska demokratin till Frankrike under solkungen eller USA där dessa tre element inte har bestämt samhällets struktur, både den yttre och tvingande statliga makten eller dess inre självorganiserade kärna. En hög grad av självorganisation är ingen garant för att resursfördelningen eller representationen fungerar och inte skapar snedfördelningar som orsakar frustrationer och orättvisor. Därför introducerade Västerlandets första demokratier så som USA och den Franska republiken självfallet att varje medlem i den politiska gemenskapen fick rösträtt. Och varje demokratisk utveckling allt sedan 1700-talet handlade om att utöka rösträtten till att bli universell. Representation är en grundbult i demokratiskt tänkande. Och att önska sig att människor inte utnyttjar sin rösträtt är en antidemokratisk önskedröm. Jag tror att det i själva verket är Hakelius underliggande frustrationer från det svenska riksdagsvalet 2018 som han nu ger utlopp för: om bara ingen röstade så skulle de krafter han verkligen omhuldar komma till makten. Hakelius och med honom hela klassen av champagne-libertinister skulle jubla då de ändå inte skulle drabbas av den blåbruna våta filten som skulle lägga sig över Sverige. Deras värsta mardröm är att motivera människor till och mobilisera dem med den rättighet de faktiskt äger: nämligen att lägga sin demokratiska röst och bli delaktiga i representationen. Att strypa denna delaktighet är det första steget till en auktoritär diktatur. Inte med oss! Gå och rösta 2022! 




Monday 21 October 2019

Svanesången vid Näckrosdammen

av Andreas Önnerfors, docent idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet 

Professorsgräl hör numera tyvärr till sällsyntheterna i den akademiska världen. De ingår dock i en underexploaterad genre i den lärda litteraturen, då de ofta uttrycker tydliga positioner rörande forskningens inriktning, avsikter och mål. Professor Larsson vid Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion (LIR) vid Göteborgs universitet (GU) kastade nyligen i en debattartikel (GP, 14/10 2019) en brandfackla in i de självömkande humanisternas klubb för inbördes sörjande genom att hävda att deras så uppfattade kris delvis kan skyllas på humanisterna själva. Genom att utveckla en större tydlighet att förklara hur humanister kommer fram till sina resultat, menar prof Larsson, skulle de kunna förklara bättre för omvärlden och andra discipliner hur humaniora bidrar med kunskap. Knappast en kontroversiell ståndpunkt, skulle man tycka. Men kanske det faktum att Larssons debattartikel bygger på en essä utgiven av näringslivets tankesmedja Timbro samt det ovanliga försöket till självrannsakan stötte uppenbarligen på patrull. Professor Arping, på samma institution som prof Larsson, anklagade nämligen honom i en replik till debattartikeln (GP 15/10 2019) för samma undlåtenhet prof Larsson kritiserade vissa av sina melankoliska kollegor för: att ”killgissa” sig fram till forskningsresultat istället för att friskt fastställa sant och falskt. Prof Arping bröt sin lans för kritiken av sanningen som essens av humaniora. Jag tänker inte ta ställning mellan dessa positioner som anger spännvidden av perspektiv inom kunskapsfältet. Det kan nämligen där redan upplevas ett ödesdigert gap mellan mer positivistiskt inriktade ämnen så som kognitionsforskning och mer på kvalificerad tolkning inriktade så som litteraturvetenskap eller mitt egna ämne, idé- och lärdomshistoria. 

Så mycket som jag alltså förstår prof Arpings försvar för det svävande och den epistemiska oskärpan som är en del av vår mänskliga existens (vi kanske aldrig kan lösa grekernas gåta vad är sant och falskt, rätt och fel, vad är det goda livet?), så mycket håller jag dock med prof Larsson om att det inte frikallar oss från att söka efter orsakerna till humanioras påstådda kris även inom oss själva. En skarpare precisering av områdets bidrag till ökande, bättre, tydligare kunskap skulle främja disciplinens ställning. Värre nämligen än att humaniora inte lyckas med att övertyga skattebetalarna om sitt existensberättigande (enligt en undersökning prof Larsson citerar, inte själv är upphovsman till) är – och där håller jag fullständigt med honom – den sedan decennier pågående svanesången om humanioras snara undergång och bråda död. Man skulle nästan kunna förmoda att det så populära och för närvarande kraftigt politiskt exploaterade samhälleliga kollapsnarrativet har sitt upphov i att humanister under en lång tid har predikat apokalypsen. Och den som lyssnat på Uppenbarelsekören för länge inser att den skorrar falskt dels för att den inte helt överensstämmer med verkligheten, dels för att den demoraliserar och dels för att den nästan aldrig tonsätter den typ av kreativ självrannsakan prof Larsson framkastar. Alltid sjunger svanarna om sin säkra självdöd i Näckrosdammen och skyller andra för den, t e x den diaboliska mästerkonspirationen, ett slags akademisk Västlänk. Sällan eller aldrig drömmer svanarna om att själva flyga iväg för att visa vilka vackra och graciösa varelser de är. Detta letande och denna depressiva fokusering på påstådda gärningsmän utanför dammen leder till en förlamande själv-viktimisering (tvi vale för denna anglicism, kära kollegor). 

Humaniora tar alltid på sig offerkoftan istället för möjligheternas mantel, humanister är alltid endast offer för de externas oförståelse, aldrig medskyldiga till sin estetiska men perifera existens bland näckrosorna och träden med de lågt hängande grenarna som kysser vattenytan. Jag delar prof Larssons trötthet inför denna självömkande nostalgi och tror på att de som är utanför dammen skulle förstå svanarnas språk bättre om de inte endast sjöng om sitt hastiga oundvikliga frånfälle – främst för sig själva. Ytterligare ett skäl för att tröttna på sången: de dör ju aldrig hur mycket de än sjunger… Svanspråket måste översättas och där går min mening isär något med prof Larsson – inte till de ännu ofrälstas språk om ”sanning” och ”nytta per skattekrona” utan mest som förklaring av vår metod
Jag ger prof Arping rätt i att humaniora (allt sedan Protagoras) inte skall överlåta åt en Lena Andersson definitionen av sanningsvärde, men det frikallar oss inte ifrån att kunna redogöra för hur vi ifrågasätter ”sanningen”. Hur gör vi det och hur lär vi våra studenter? Här, menar jag, finns inget utrymme för att vara diffus. Och vi gör det knappas genom att begråta vårt öde och skylla ansvaret på externa aktörer för den allom uppenbara misären. Knappast heller genom att gömma sig bakom begrepp som ”professionalitet” som kodord för bristande transparens eller systematiskt och ansvarsfritt godtycke. Båda strategierna är mycket vanligt förekommande för att undvika tala om vad en humanist egentligen gör och framför allt, hur. Genom ett större fokus på metod skulle man kunna beträda en mellanposition mellan prof Larssons svordomar i De Döende Svanarnas Kyrka av De Sista Dagars Oheliga och prof Arpings bejublade försvar för humaniora som omutlig sanningskritiker. Men, undrar man ju rent nyfiket, hur går denna sanningskritik egentligen till rent praktiskt? Här kan jag inte finna något oanständigt i prof Larssons framstöt om exoterisk transparens i förhållande till svanarnas esoteriska klagan. Befria svanarna från Näckrosdammen och dess grumliga vatten. Låt dem flyga fritt över stad eller dra en ny Lohengrin i land. 

Tuesday 3 September 2019

"Beforeigners" - fiktionalisering av den "samtidiga världsbilden"

Detta är en text jag började skriva på 2015. 

Aktualiserad av den norska HBO-serien "Beforeigners" som skildrar fenomenet "flertemporalitet" och "transtemporalitet" med människor från olika historiska epoker som utmanas att leva tillsammans. 

Den samtidiga världsbilden: idéutveckling i en herakleitisk dubbelhelix 

ὁδὸς ́νω κάτω μία καὶ ὡυτή 
(”Vägen uppför och nedför är den samma”)
πάντα χωρεκαοδν μένει
(”Allting flyter och inget står stilla”)

Sedan början på 1990-talet har en teoretisk, rentav metateoretisk fråga sysselsatt mig, den om historisk utveckling, om den alls finns och hur man bäst bör föreställa sig den. Som idéhistoriker har sedan dess tillkommit en ytterligare dimension, den om idéernas uppgång, fall och potentiella återkomst, förändringens kontinuitet och ruptures. Och ramarna, epokerna, inom vilka dessa processer äger rum. 
Mina ursprungliga tankar finns nedtecknade i en skrift med titeln Pentagrammstudien – eine Reise in die Selbsterkenntnis(1994), som var ett tidigt försök (före alla studier i idéhistoria) att systematiskt utstaka en mer eller mindre autonom kunskapsprocess som mynnade ut i just formuleringen av ”Das gleichzeitige Weltbild”, en världsbild som tillåter samtidighet av teoretiskt genom olika historiska lager avskilda förhållanden. Existensen av denna samtidighet gör det svårt att acceptera en enkel och riktad utveckling. Det jag brottades med att få ihop var den teoretiska och praktiska samexistensen av (historiskt olika) lösningsförslag på en och samma utgångsproblematik, respektive det ömsesidiga förhållandet mellan lösningsförslag och problem. Låt oss ta ett enkelt (metaforiskt och praktiskt) exempel. Problem: Hur avgränsar man en byggnad mellan ut- och insida? Lösningsförslag: Genom en yttervägg. I den stad där jag växte upp under formativa år av mitt liv (1984–1993, Trier i Tyskland) fanns 2000 års arkitekturhistoria komprimerade på ett rum som mätte få kvadratkilometer. På väg till i stort sett överallt färdades man förbi romerska tempelområden, amfiteatrar och badanläggningar, korsade floden Mosel på en bro med romerska bropelare, flanerade förbi kejsare Konstantins representationsaula eller den första kristna katedralens yttervägg. Klumpiga munkars taffligt uppresta väggar av natursten samsades med de raka av romerska legionärer brända tegelkonstruktionerna, romanska valv delade yta med grotesk gotik och via bisarr barock och klar klassicism till tysknationell nygotik (till exempel den gymnasieskola jag besökte), brutal pragmatisk tysk efterkrigsmodernism i betong och den världsöppna postmodernismens rumsligt upplösta glas- och stålfasader. Än värre syntes spår av att stadens invånare vid olika tillfällen begagnat sig av det byggnadsmaterial som just stått till förfogande och rest perfekt hållfasta väggar dels med huggen sandsten, naturstenar och bränd tegel, samexistensen av det osamtidiga kunde inte illustreras bättre. Och ”hemma”, i stugan i Småland levde vi under somrarna i ett trähus. 
Problemet ”yttervägg” har alltså en uppsjö av historiska lösningsförslag som mer eller mindre samexisterar sedan två årtusenden, mer eller mindre framgångsrikt. Jag kallade det lösningsförslagför att antyda lösningens potentialitet, att inte en lösning kan/skall/bör betraktas bättre eller mer lämpad att svara på utgångsproblemet, respektive att – även om det kan tyckas omöjligt – problemet yttervägg i framtiden kanske ytterligare löses på ett annat sätt. För mig fanns/finns det ingen entydig tidsbunden hierarki utan varje lösningsförslag svarar gentemot möjligheternai den tid det uppkommit. Förvisso skulle man kunna etablera ett slags objektiv standard, bullerdämpning, säkerhet, fuktavvisning, klimatanpassning, stabilitet, brandsäkerhet eller liknande, men som alla vet är byggmateriel kulturellt och klimatiskt betingade och utsatta för ett komplicerat socio-kulturellt samspel där estetiska normer och tekniskt kunnande samverkar. 
Jag brottades även med en annan fråga, som delvis hänger samman med den här antydda, men som går i en annan riktning, från historiefilosofi till kunskapsteori, men där ändå användningen av kunskapen blir ett viktigt moment. Förmodligen hade jag omedvetet och oreflekterat absorberat en hel del postmodern teoribildning, i alla fall såg jag mitt semiotiska tillstånd som överbelastat av intryck och olikartade ömsesidigt uteslutande budskap som jag inte kunde förena till ett konsistent metanarrativ. Jag fascinerades som protestant av den katolska påskmässan och ”heliga lekamens” processionerna, samtidigt som jag tidigt utvecklade en fallenhet för libertinsk kosmopolitism påspädd av studier i Horatius och epikureismen samt ett intresse för esoterik, i synnerhet vishetsskolorna så som pytagoréer, rosenkreutzarna, antroposofi eller frimureriet. Det utgående 80-talet med rädslan för atomkrigets apokalyps, sin USA-dominerade konsumistiska skräpkultur (jag samlade dryckesburkar men hatade Dallas), miljödystopierna och det frambrytande 90-talet med murens fall orsakade ett kognitivt kaos. 
Vi besökte Sovjetunionen, en av de få skolorna i Västtyskland som fick tillstånd, Karl Marx födelsestad utövade in i det sista en attraktion hos Moskva. Jag tyckte mig urskilja en allmän orienteringslöshet hos mina ålderskamrater: Vad var ”Tyskland” och ”tyskt” under de nya förhållandena? Hur skulle man förhålla sig moraliskt till det första Irakkriget? Skapades med EU en förtryckande superstat? Eller skulle man bara ägna sig åt hedonistiska eskapader? För mig syntes som om många människors upplevelsehorisont var för stor eller rättare sagt för konstlad, man rörde sig mentalt i det som jag först senare förstod Baudrillard kallade för en konsumtion av verklighet substituerande symboler, simulacra. Mitt svar på det var då (och häri ligger kopplingen till historiefilosofin) att man tidvis borde inskränka sin upplevelsehorisont för att komma närmre ursprungliga problemformuleringar och mer konkreta lösningsförslag, ungefär i ett slags omvänd maslovsk operation, att medvetet försätta sig i botten av behovspyramiden för att där lära sig att hantera konkreta utmaningar (till exempel att hålla sig varm genom att kunna göra upp en eld, mina långa erfarenheter av extrem scouting gjorde jag till en allmän filosofi). Med denna kunskap, menade jag, skulle man kunna bemöta, behärska och kanske även berika simulacra-nivån som man var delaktig i och reproducerade till vardags. I alla fall skulle den inte sluka och förgöra en. Jag slutade sepå TV i ett par år. Samtidigt produceradejag TV (både i Trier och senare i Lund engagerade jag mig i student-TV och andra media). 
Sannolikt har jag alltid varit konstruktivist. När jag var liten hade jag en stark konspiratotisk fantasi av att någon bara iscensatte Sverige och Tyskland och att allting runt omkring, före och efter var en saga, ett slags Matrixtrettio år före det att filmen kom. Tyvärr sällade jag mig på gymnasiet och därefter till personer som förstärkte denna syn. Min dåvarande gode vän, numera en briljant kognitionsvetare, utvecklade en speciell filosofi:psevdonernalevde i psevdo-världen med konstruerade psevdo-behov som de konsumerade och organiserade sina värderingar och sitt samhälle kring. Vi (naturligtvis, filosoferna) var förmögna, ja, dömda att se deras elände. Men psevdonerna var fast, utan räddning offer för sina projektioner. Han var kallhamrad Nietzschean, jag livstillvänd njutningsfilosofisk kristen, protestant, trodde att man både hade ett ansvar att och faktiskt kunde välja sig själv ut ur grottan och begapandet av skuggorna. Inte bara det, eftersom jag (något konspiratoriskt, måste medges) menade att vi var utsatta för en iscensättning (inte nödtvungen en ond, utan endast en avsiktlig i syfte att kontrollera massorna i Psevdonien, jag gissar vi hade tagit till oss för mycket av läsningen av Huxley i gymnasiet) var den logiska konsekvensen att vi borde engagera oss i en mot-iscensättning. Men lika konstruktivistisk. Och framför allt kreativ. En viktig del i detta blev under en ganska lång period låtskrivande och poesi, framfört på de små scenerna. Väl i Sverige fastnade jag för Café Cosmopolitan i Malmö där det fanns en Poeternas estrad och Ordkonst på Akademiska Föreningen i Lund. Som om en liten dikt kunde mäta sig med den genomkonstruerade världen utanför… (”här rider jag, en ynkling blott, mot de mäktiga skyarnas mått”, lyder en rad i en av mina låtar).
Genom en dialektik av reduktion av upplevelsehorisont till det basala och utvidgning till iscensättningens simulacra skulle man lära sig hantera den rakt igenom konstruerade livssituationen man hade försatts i. Vidare resonerade jag epikureiskt: bara genom att dricka vatten uppskattar man ännu mer att dricka vin. Men för att föra diskussionen tillbaks till historiefilosofin hävdade jag också att endast den (kultur) som bemästrar och bevarar en stor bredd av lösningskompetens i det historiska spannet av lösningsförslag kan få sann autonomi. Ungefär: endast den som kan skriva med självutdragen och -vässad gåspenna med hemgjort bläck (vilket jag kan) och samtidigt kan skriva källkod för programmering (vilket jag dessvärre inte kan) kan suveränt bemästra oscillationen mellan reduktion och utvidgning av upplevelsehorisont och därmed hantera hela bredden av historiska lösningsförslag. Därför har jag alltid sökt mig till historiska miljöer och festivaler, upplevelsearkeologi, re-performances och funnit en trygghet i att i en regnig och vindpinad skog kunna tända en brasa. Därför försökte jag nog också att tidvis backa bandet till hednisk religion före kristendomen, för att försätta mig i ett tillstånd där gudarna finns och tillbes direkt i naturen utan att kognitivt krångla till det med den smått absurda berättelsen om en Gud som offrar sin son för våra synder och som med sitt blod seglar det nya förbundet. Agnus dei, qui tollis peccata mundi. Men vem har sagt att religion skall vara enkel? Därför finner jag trygghet i frimureriets barocka ritualer, som med sitt arkaiska språk skapar radikalt annorlunda tid och rum, en iscensatt tidsmaskin som förflyttar människan omedelbart 250 år bakåt i tiden. 
Sannolikt kommer också min fascination för just 1700-talet från detta synsätt på autonomi och lösningsförslag, det är nog därför jag alltid återvänder till det. 1700-talet är den sista epok i mänsklighetens utveckling som inte totalt är beroende av ångdriven (eller annan teknisk på konstgjord väg alstrad) energiproduktion, där den totala kulturproduktionen i sin överväldigande majoritet genereras av mänsklig och animalisk muskelkraft, vindkraft och direkt solenergi och där den betecknande nog har en rikedom i uttrycksform, hantverksskicklighet och gedigen komposition att den kan betraktas som en suverän högkultur.  En högkultur som i många områden verkar på de efterföljande seklen. Fulländad som Johannespassionen eller deklarationen om de mänskliga rättigheterna, Linnés Systema Naturae, den franska encyklopedin eller den preussiska byråkratin. Med ångkraften, elektromotorn och den kontrollerade kärnklyvningen förlorar människan sin suveräna autonomi, upplevelsehorisonten accelereras, expanderas och abstraheras bortom det av enskilda människor (eller kollektiv) hanterbara och kontrollerbara. Detta kan tyckas anda något av Marx alienation, men vad gör väl det? Vi växte ju upp i samma stad och jag cyklade förbi hans gymnasium i flera års tid. 

En ram inom vilken vissa idéer kan uttryckas på ett signifikant särskiljande sätt i förhållande till andra epoker, som uppvisar specifika fenomen, materiella, inom konsten etc. där det signifikanta för epoken agglomererar i betydelsebärande kluster. Epoken bär alltså klustren inom sig. Den cirkulerar på en bana, i ett kopernikanskt eller eliptiskt system av omloppsbanor. Banorna blir till och utökas ungefär som årsringar på ett träd. Till synes ökar avståndet mellan kärnan i mitten (människans omedelbara nu och omedelbara framtidsprojekt) och den yttersta av ringarna. Men eftersom epokerna med sina idékluster rör sig i omloppsbanor kan idéerna hoppa mellan de olika lagren och befinner sig ibland i en position där de kan vandra direkt in mot den absorberande eller frånstötande mitten. 

Utveckling är ej linjär, riktad eller cirkulär utan en herakleitisk dubbelhelix, en dubbel vågrörelse eller frekvens utan början och slut. Epokerna manifesterar sig som tydligast vid konvergensen eller skärningspunkten av vågorna. Tidigare föreställde jag mig en tredimensionell hegeliansk spiral som drivs av krafterna tes1-antites-syntes-tes2och som man kan se på ovanifrån som en utbredd spiraltrappa, men nu tänker jag mig att det är en dubbel vågrörelse, möjligen spiralformad, där linjerna kan korsas. Denna teori tecknade jag en gång ner på en servett på Café Wilde i Tartu i Estland och visade för ett gäng kultursemiotiker, inte minst legendariske Kalevi Kull som fann den värd att utvecklas. Var är servetten? 

Den samtidiga världsbilden implicerar att se på det historiskt förflutna som det historiskt möjliga. Inte ens en pyramid kan begravas i tidens sand för alltid. 

Förenklande = hegemoniskt väl definierade lösningsförslag på en utgångsproblematik
Tolerant = koexistens av multipla lösningsförslag på samma utgångsproblematik

Tuesday 23 July 2019

[Skrivet 2012 i anledning av ett P3-program jag medverkade i om likheter och skillnader mellan Breiviks manifest och Sverigedemokraterna - det mesta är ännu aktuellt 2019.]

Sverigedemokraternas principprogram och Breviks manifest

• Vilka likheter finns det?

-       hotbilden som hänger ihop med uppfattningen av vad kultur eller en nation är

Grundtanken är att kulturer finns som mer eller minder naturligt givna inom ramen för nationer som i sin tur har tillkommit i naturliga processer. Båda använder sig av uttrycket identitet som om det betecknade något en gång för alla givet. Detta naturligt växta hotas av påverkan utifrån, men också av manipulation inifrån.

Hos Breivik finns idén om den multikulturella invasionen som styrs av en kulturmarxistisk elit. Samma tanke är mer subtilt formulerad hos SD. Genom att man definierar vad svenskhet är blir det uppenbart vad som inte passar in och alltså hotar den nationella gemenskapen.

-       själva uppfattningen av vad kultur eller en nation är

För SD finns det en naturlig, långsam och given nationell utveckling av kultur som baseras på historia och kulturarv och där det går tydligt att urskilja vad som uppfattas som svenskt och inte svenskt. Man kan både assimilera sig till denna norm eller så kan man dissociera sig, med andra ord genom en alltför stor distans ställa sig utanför gemenskapen.

Hos Breivik finns det i likhet till detta en europeisk kultur och civilisation där det går att säga vad som är europeiskt och inte, vad som är givet och främmande. Nationerna ses i båda världsbilder som basenheter.

SD säger rakt ut att kristendomen hör till Sverige, Breivik att den hör till Europa. Häri ligger också inbyggt något som forskningen kallar för kristen zionism, nämligen stöd för staten Israel eftersom den tolkas som en politisk kraft riktad mot islam.

-       att det finns grupper i samhället som kan störa eller förstöra en påstått naturlig utveckling av nationen och kulturen

Enligt SD är det möjligt att grupper i samhället kan definiera sig som icke-svenskar och därmed uteslutas ur gemenskapen. Hur detta går till förblir osagt. Här finns också en bild av att det kan finnas makthavare eller grupper av icke-svenskar som vill pådyvla det naturliga svenska kulturimpulser utifrån. Det sägs inte rakt ut, men man kan föreställa sig att det handlar om kulturetablissemanget, media eller amerikanisering.

Hos Breivik finns det entydigt utpekade förrädare mot den nationella och europeiska kulturen, kulturmarxisterna förstör nationen och Europa medvetet. Detta utgör själva basen för att legitimera de mord som han genomförde, av en samhällselit som genom multikulturalismen slår sönder det unikt norska eller europeiska. Hos Breivik antar denna idé konspiratoriska drag, det ingår typiska element av konspirationsteorier i hans tänk: syndabockar, en svart-vit världsbild av god och ond, ett apokalyptiskt scenario och idén om att en utvald grupp kommer att kunna rädda civilisationen i en avgörande slutstrid.

• Vad betyder likheterna?

-       att det finns en skala i det politiska språket som sträcker sig från den utomparlamentariska aktivismen i bloggar och hemsidor till etablerade politiska partier som sitter i nationella parlament och EU-parlamentet.

Olikheter programmet och manifestet

Olikheterna ligger dels i typen av text, det ena är ett drygt trettiosidigt principprogram, det andra är över 1500 sidor av text som är hopredigerat från olika källor och eget subjektivt författande. Viktigt för analysen av det politiska språket.

Lösningar på problemet

Men olikheterna ligger framför allt i de politiska medlen som förespråkas. För Breivik är det klart att kampen mot multikulturalismen måste föras med våld och utanför de ramarna av politisk representation som finns inom demokratin. SD predikar ständigt demokratiska värderingar.

Även om det finns spår av konspirationstänket även hos SD är det inte alls lika uttalat. Men hos Breivik är det tydligt att Europa närmar sig ett apokalyptiskt sammanbrott som kräver radikala åtgärder. Över huvud taget ser sig Breivik snarare som en försvarare av en civilisationsmodell, av Europa och dess nationer, medan SD:s perspektiv är mycket snävt inskränkt på Sverige.

Spretigt, värt att jämföra?

Ja det är svårt att jämföra, förstås. Det är helt olika typer av politiska dokument, men som jag har sagt, man skall betrakta dem som yttringar av politiska tankar som ligger på samma skala. Därför är det relevant att jämföra nyckelbegrepp som ”identitet” eftersom det visar sig att föreställningar om detta i det politiska språket på högerkanten är mycket likartat.

• skillnaden:

      partiprogram för ett parti som efter demokratiska val sitter i riksdagen
      manifest för att motivera politisk terror

• överlappningar

trots den funktionella skillnaden finns det en del överlappningar, speciellt i direkta uttalade eller outtalade fiendebilder eller andra essentialistiska försanthållanden, alltså grundantaganden om kultur och kollektivet, samhället som bygger på idén att det ingår en gång givna beståndsdelar.

Redan i portalparagrafen använder sig SD av begreppet ”nationell identitet”, som återkommer totalt 24 gånger också i kombinationen ”kulturell identitet” som är ”gemensam”, ”ursprunglig”, ”svensk” och kan vara ”lokal” eller ”regional”, ”nordisk” och ”historiskt förankrad” till exempel genom ”naturliga geografiska avgränsningar”. ”Platsens och invånarnas historia och identitet” bör bejakas. Den nationella sammanhållningen måste ha ”en gemensam identitet i botten”. Identiteten kan vara hotad av invandring.

Definition av nationalism är baserad på ”kultur, språk, identitet och lojalitet” man menar att man därigenom kringgår en definition av nationalism som bygger på nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Men i verkligheten beger man sig i inte mindre grumligt vatten eftersom definitionen av kultur och identitet är högst flytande. ”Identiteter är betingade av kulturer” heter det på ett annat ställe, vilket inte rimmar med de fyra ingredienserna: om X är betingad av Y utan att definiera varken X eller Y blir resonemanget till ett luftresonemang.

All form av identitetsbildning har dessutom en tillhörighetskomponent därför att identitetsbildningen alltid sker relationellt, alltså i förhållande till något annat, oftast det signifikant andra, med andra ord det man för att hävda sin individualitet och originalitet måste kunna definiera som avvikande och särskiljande. Som forskningen har visat associerar sig individer till större kollektiv och sammanhang, till exempel nationen. Med de fyra grundingredienserna av nationalism SD anger skapas alltså ett cirkelresonemang. Föreställningar om nationstillhörighet och identitetsbildande har historiskt betraktat alltid gått hand i hand. SD slår också fast att kristendomen är en del av den svenska identiteten: ”Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.”

SD:s förhållande till nationsbegreppet är också viktigt, då man ser nationalstaten och nationernas framväxt som en naturlig historisk process, ”den mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen”.

SD tror att även infödda svenskar ”kan upphöra vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.” Precis som man menar att invånare i Sverige assimilerar sig till det svenska går det att ställa sig utanför gemenskapen. För mig ligger denna tanke redan väldigt nära Breiviks idé om att infödda norrmän kan förbruka sin nationstillhörighet genom att ha svikit det nationella projektet genom att ställa sig bakom multikulturalismen.

I avsnittet om SD och kulturen finns det ytterligare skäl att reagera. Enligt SD är kulturen både naturligt given och ett resultat av social interaktion. Men makthavare eller ”grupper som inte ser sig själva som svenskar” har inte rätt att inympa kulturimpulser, vilket ses som en form av kulturimperialism. Här är det lätt att spinna vidare på tanken om att det finns någon som kan frånkänna personer sin legitima rätt att definiera sig som svenskar. Begreppet ”makthavare” är också ytterst svävande. Är det den valda regeringen, statsöverhuvudet, den ekonomiska eliten, media, kultureliten? Underförstått finns det alltså kulturella aktörer som hotar påverka den påstått naturligt växta svenska kulturen vilket återigen ligger nära det av Breivik bekämpade etablissemanget.

- Kontrajihadismens fiendebilder

Breiviks manifest är ett av många olika källor ihopgooglat, men kunnigt och medvetet redigerat dokument och monument över den Eurabiska konspirationsteorin med starka kontrajihadistiska drag. Denna teori går i korthet ut på att europeiska eliter i maskopi med arabiska/muslimska medvetet förvandlar Europa till en lydkoloni under arabiskt välde, bland annat genom massinvandring, multikulturalism som utplånar separata kulturer och nationer och genom att koppla den europeiska ekonomin till ett beroende av olja. Jihadismen är enligt denna teori Eurabien-konspirationens väpnade gren. Därför måste jihadismen bekämpas genom delvis liknande organisationsform, alltså inte genom att bilda ett demokratiskt parti som SD utan genom att bilda utomparlamentariska nätverk och i Breiviks fall genom väpnad kamp/terrorism. I rättegången har Breivik sagt att utgångspunkten med ”kompendiet” varit att försöka förena tre ideologiska riktningar i Europa: nationalkonservatism, nationalsocialism och militant eller rättroende kristendom. Om man skulle bryta ner dessa grova indelningar ytterligare får man ett spektrum som rör sig mellan marginaliserad extremhöger i undergrunden till dess parlamentariska armar men också in i kristdemokratin och etablerade konservativa partier. Värre än så: det politiska språket som finns i den kontrajihadistiska retoriken impregnerar också ”opolitiska” aktörer så som den frikyrkliga evangelismen eller katolsk fundamentalism. Hur känsligt det är att tala om kopplingarna mellan den nya högerretoriken och religion visades tydligt i samband med Reepalus fadäs i tidskriften Neo där han utan grund påstod att Sverigedemokrater infiltrerar den judiska församlingen i politiska syften. Avståndstagandet mot Reepalus uttalanden har varit massivt. Men faktum kvarstår att kontrajihadisterna utger sig för att föra den kristna och judiska religionens talan. 

Breiviks och kontrajihadisternas idéer om Europa är präglade av det som den framstående Freds- och konfliktforskaren Kristian Steiner kallar ”Eurabienlitteraturens fiendebilder”. Steiner har genomfört en gedigen studie av bilden av islam och muslimer i den kristna nyhetstidningen Världen idag (2010). Han kan påvisa att det i den kristna zionismens idémiljöer ingår ett islamofobiskt drag som har präglats av en ny litteraturgenre som vuxit fram efter kalla kriget. Föreställningen om Eurabien är att det föreligger en tät politisk allians/konspiration mellan eliterna i Europa och det löst definierade ”Arabien”. Massinvandringen skall för all framtid förändra den demografiska sammansättningen i Europa och tvinga kontinenten till oljeberoende, lydnad och underkastelse. Steiner konstaterar ”I likhet med övrig kulturrasism och islamofobi, beskrivs muslimer i denna diskurs som våldsamma och med en statisk kultur som är oförenlig med Europas demokrati och mänskliga rättigheter.” Eurabienlitteraturens syn på Europa är dystopisk och apokalyptisk, vilseledda eliter driver kontinenten och dess kultur till självmord. Mot detta kan kontrajihadismen konstruera en ny Europabild som bygger på att man framställer sig som riddare/räddare. Breivik berättade under rättegången att datumet i manifestets titel ”2083” anspelade på 400-årsjubiléet för slaget vid Wien, ”ett av de två viktigaste slagen i Europas historia eftersom det förhindrade det Osmanska riket att lägga hela Västeuropa under sig”. Den militanta kristendom som han söker liera med nationell konservatism och socialism skall under korsets fana kämpa mot en yttre fiende för Europas oberoende. Det finns en uppenbar risk att Breiviks bisarra bild av den europeiska identiteten kommer att glida in i det politiska språket och bli en metafor för Europas självbild.

Friday 15 March 2019

’The Great Replacement’ - Decoding the Christchurch Terrorist Manifesto

’The Great Replacement’ - Decoding the Christchurch Terrorist Manifesto 

Dr. Andreas Önnerfors

Terrorism as theater in the age of Internet
‘Bühnensucht’ is a German expression denoting an irrational longing to take the stage or as Jenkins put it already in 1974, “terrorism is theater” (Jenkins 1974:7). In the age of online communication and social media, the stage is the same as the Internet and the audience that interactive mix of producers and consumers, the so-called ‘prosumers’ of online ‘user generated content’, where it is difficult to determine the borders between production and consumption of what Bauman has called ‘autotelic violence’ (2017:30)

Caption: Moving from idea to action, cognitive and behavioral levels of radicalization (Önnerfors 2018:27). 

The far-right terrorist attack of Christchurch was staged ‘in real life’ (IRL) with the purpose to create maximum impact through dissemination online. Facebook is said to have removed no less than 1,5m videos of the terror attack during the first 24 hours, which demonstrates the magnitude of terrorism as an act of strategic communication (Falkheimer, 2013:44-55)or as Marsh and Mullholland argue: “the attack seemed orchestrated for the social media age” (CNN 2019/1). Tarrant thus has much in common with ISIS who painstakingly staged their executions as emblematic hybrid media narratives with the purpose of a maximum of impact (Krona 2019).

This is one of the first and key take-aways from the ‘manifesto’ of ‘third position’ radical right ideology terrorist Brenton Tarrant released online (of course – and its content presented extensively below): his understanding of the world and his communication with the world is shaped by the Internet and its specific communication culture. His identity-formation as much as radicalization was driven by the hyper-medial environment in which it was aimed to unfold meaning (Madisson 2016). 

In one of his bizarre Q&A-sections possibly mimicking the ‘Ask-me-Anything’ format of Reddit, Tarrant states (2019:17): “[Q] From where did you receive/research/develop your beliefs? [A] The internet, of course. You will not find the truth anywhere else.” Radicalization as the “rational response to degeneration” is driven by a dynamic between online and offline socialization “in the flesh or online” (Tarrant 2019:36). He comes out as a true believer of the libertarian and counter-hegemonic destabilizing effect of the free Internet and more peculiar, the Internet as a source of liberation, a way back to explore pure identity and uncorrupted truth: 

Once the corporate and state medias grip on the zeitgeist of modernity was finally broken by the internet, true freedom of thought and discussion flourished and the [O]verton window was not just shifted, but shattered. All possibility of expression and belief was open to be taught, discussed and spoken. This open and often anonymous discussion allowed for information, outside of the states and the corporation control, to be accessed often for the first time. The result is obvious. People are finding their way home. Finding their people, finding their traditions, seeing through the lies of history, the brainwashing of the institutions and they angry, they are energized and yes, against their degenerate societies, they are radicalized.” (Tarrant 2019:35–36).

The main elements of the terrorist narrative 
If online ontology and epistemology of Tarrant is a significant part of his radicalization process as much as of his life reality, let us now turn to its cognitive dimensions. What are the ideas driving the terrorist to his actions (for a model, see Önnerfors 2018:27-30)? A quantitative analysis of the manifesto was carried out by the Swedish Defence Research Agency FOI with the so-called ‘profile risk assessment tool’ (PRAT, SVT 2019). The analysis demonstrated compelling parallels to Norwegian terrorist Breivik in terms of the intentions to kill and the use of a language of power. In terms of negative emotions, Tarrant expresses anger and sadness on a higher level than Breivik. There is a clear division between ‘us’ and ‘them’. Other personality traits are introversion in combination with purposefulness, fearlessness and a low degree of compassion. All in all, a toxic mix.  In qualitative terms, we can see the following main themes and concepts addressed in the manifesto:

‘The Great Replacement’ or ‘ethnic substitution’ (Renaud Camus, Washington Post, 2019) conspiracy theory is all about that the white race is exposed to the threat of extinction through a form of reversed colonialization. Tarrant is obsessed with birthrates (mentioned 12 times), population statistics, reproduction and ‘replacement fertility levels’ (fertility is mentioned 24 times). Falling levels of the purported indigenous European population will inevitably cause ethnic/cultural/racial replacement. The reasons behind the disastrous decline are the destruction of traditional family unit and nihilism and the development is propelled by mass migration by ‘invaders’. This apocalyptic language of deluge and the threat of turning into a domestic minority on the brink of extinction is for instance also very prominent in the German PEGIDA-movement. 
Caption: Title page of Tarrant’s manifesto, a circle with 8 subsections, titled clockwise ‘environmentalism’, ‘responsible markets’, ‘addiction-free community’, ‘law & order’, ‘ethnic autonomy’, ‘protection of heritage and culture’, ‘worker’s rights’, ‘anti-imperialism’. In the center of the circle, we find the SS-symbol ‘Schwarze Sonne’ (‘Black Sun’).

There is no doubt that Tarrant’s manifesto is essentially ‘counter-jihadist’ and islamophobic in the sense that Islam and Muslims are portrayed as the major and existential threat to white/European supremacy. The manifesto is saturated with ‘counter-jihadist’ and islamophobic enemy images, repeating stereotypes that have circulated in anti-Muslim propaganda ever since. However, and that is related to the next element of the narrative, it is not Islam or Muslims per se that is/are evil – ‘they’ turn into existential enemies in the very moment ‘they’ transgress ‘their’ natural environment and turn into ‘invaders’. 

Tarrant is not against other people, cultures or religions per se, but adheres to the ‘ethnopluralist’ and ‘mixophobic’ faction (Bar-On, 2013) of the far right hailing a peculiar version of diversity: Every people ought to live in its own organic culture and environment, uncorrupted by the influence of outsiders. Hence, he is also strongly against the US-ideal of a ‘melting pot’. Racial differences are evident and are determined by a climate theory that supports racial apartheid. As with other ethnopluralists, there are a number of contradictions such as: what to do with ethnic minorities in relation to white majorities and white settlers in climates that not originally can be understood as Western or European (such as in South Africa or Australia) and what about intermarriages? Tarrant’s ideas of ecologically motivated ethnopluralism are tightly connected to his eco-fundamentalism.

Caption: back side of the Christchurch terrorist manifesto, eight images of natural purity, the benefits of rural life, martial ideals and traditional gender roles, joined by the ‘Black Sun’

Tarrant mentions repeatedly that he considers himself an ‘eco-fascist’, “preserving and exulting nature and the natural order” through ‘green nationalism’, a peculiar element of his cognitive universe that stands out as compared to other right-wing terrorists. Overpopulation and migration go against his idea of ethnopluralist climate theories. He expresses also strongly anti-modern and anti-capitalist sentiments and blames capitalists and socialists alike to have destroyed nature and the environment. Climate change also justifies reduction of the world population. It is the ‘invaders’ who kill the planet due to their fertility rates. A similar argument was brought forward in the PEGIDA-movement: 

"[The preface to a book on PEGIDA] continues with an extensive discussion of the disadvantages of migration and interprets European generosity as cementing colonial patterns of behaviour. Population growth constitutes an ecological threat. Mass migration causes brain-drain, uprooting, and alienation. The controversial Italian population geneticist Cavalli-Sforza claimed that moving people outside the ecosystem to which they are acclimatized goes against human nature. Since there is no standard climate, there can also be no standard human being. This argument holds North America as a forceful example of migration leading only to a cultural abyss. " (Önnerfors 2018:105-106) and "The preface to […] the book thus amalgamates eco-fundamentalism with anti-Americanism and essentialist assumptions about the natural order of races (and religions) within given climates and adapted to pre-existing preconditions. All these factors speak against migration." (Önnerfors 2018:106)

One striking element is Tarrant’s recurring underlying complex of inferiority and vulnerability that he expresses. Despite of the theoretical supremacy of the ‘West’ and the white race, there is an existential fear of decline and destruction that does not add up (this paradox is according to Kristian Steiner a typical element in the construction of enemy images). 

The invaders are currently superior when it comes to fertility, but also socio-cultural cohesion and traditions. In a retrotopian sentiment, Tarrant laments the decline not only of Western birthrates, but of Western civilization as a whole, which apparently has gone off the tracks through industrialization, modernization and capitalism and the destructive ideologies of liberalism and ‘nihilism’. The worst kind are however those who give up their own origins, for instance converts. 

Although not a prominent element of the manifesto as such (apart from the replacement CT as such), there are a number of references to CTs, such as ‘globalism’, the purported control of media, Marxist and corporate control, the ‘anti-white media machine’ and the mysterious “X” that are an issue. “x groups” seem to refer to secret plotters. 

”[Q] Why attack immigrants when “x” are the issue? [A] Because the “x” groups can be dealt with in time, but the high fertility immigrants will destroy us now, soon it is a matter of survival we destroy them first.”

Apart from the Muslim ‘invaders’ that are omnipresent in the manifesto, Tarrant points out a host of ideological enemies: conservatives (due to their economism), Antifa, Marxists, Communists and ‘Turks’ (there is a clear anti-Ottoman/anti-Turkish twist throughout the manifesto). He specifically also points out Merkel, Erdogan and Khan. 

True masculinity is demonstrated through violent action and martial, death-defying ethics with clear parallels to Traditionalist ideas. The manifesto hails the soldier who is prepared to sacrifice himself for the higher cause. 

Terrorist motives (revenge, agitation, inciting violence, effects of direct action, creating fear and change)
Tarrant outlines extensively his motivation behind to turn to terrorist action: 
• The terrorist act is interpreted against the great frame narrative of white genocide: fight against invasion and revenge for previous terrorist attacks and warfare stretching back to the loss of Constantinople in 1453 and the Crusades. 
• Tarrant consciously aims at to incite violence, he claims, and to further societal divides. 
• The inner enemy is the ‘nihilistic, hedonistic, individualistic insanity’ in Western thought. 
• Tarrant wants to split the NATO between Christian and non-Christian countries, he is clearly anti-Turkish. 
• His aim is also to incite violence in the US by fueling the controversy over the 2ndamendment with the ultimate aim of civil war, balkanization and the destruction of the ‘melting pot’-ideal, the racial (spatial) division of the US into white and non-white territories. The issue of indigenous populations is not addressed. 
• Tarrant says that two game-changing events for him were the Swedish terrorist attack of April 2017 and the French general election of the same year. He expresses hatred of Macron, but likewise of Le Pen. Swedish candidate for MEP Sara Skyttedal of the Christian Democrats repeated exactly this ideological position in an interview only a day after the terrorist attack (DN 2019). 
• Was the terrorist attack a part of strategic communication? Tarrant is ambiguous/contradictory. One the one hand he says that it was not a PR-stunt for his ideas, on the other hand he says that the media impact matters. 

Some interesting details 
• Tarrant’s travel account of unease through France where he realizes that the ‘invaders’ are everywhere and that the lives lost in WW1 not are remembered (forgotten sacrifices of freedom). 
• Tarrant says he was in contact with the ‘reborn Knights Templar’ around ‘Knight Justiciar’ Breivik, whom he admires deeply. 
• Christians ought to align with the anti-Islamist views of pope Urban II who started the crusades. 
• Pro-Trump (‘symbol of renewed white identity’) and Pro-Brexit. 
• There are elements in the manifesto as well as displayed during the terrorist attack that suggest Tarrant had contacts/sympathies with violent islamophobic extremists from the Balkan countries. 

General description of the manifesto
The manifesto in the version I have received as a pdf counts 74 unpaginated pages. When converted to a word document, it translated to 15 434 words (this might not be the precise figure). The manifesto can be divided into the following parts: 

• Title page
Title: The Great Replacement 
Subtitle: Towards a New Society We March Ever Forwards 

In between title and subtitle is placed a circle with 8 subsections, titled clockwise ‘environmentalism’, ‘responsible markets’, ‘addiction-free community’, ‘law & order’, ‘ethnic autonomy’, ‘protection of heritage and culture’, ‘worker’s rights’, ‘anti-imperialism’. In the center of the circle, we find the SS-symbol ‘Schwarze Sonne’ (‘Black Sun’). The symbol appears on the Twitter account @Cyber_Drifter, oddly with a communist hammer and sickle in the centre. It was posted 19 January 2019 (accessed 15 March 2019). []
The image as used by the Christchurch terrorist was also published on Reddit:

• Part 1 Introduction (p. 1-3) 
A poem written by Dylan Thomas is followed by a general introduction in which the perpetrator outlines his main argument: the white race is under attack and threatened by imminent extinction. 

• Part 2 consisting of three Mock interviews

Mock interview 1 (4-18)
The terrorist pretends in the future to have been interviewed answering general questions about himself and his motives. 

Mock interview 2 (18-19) 
The terrorist pretends in the future to have been interviewed by ‘my people’ and supporters. 

Mock interview 3 (19-22) 
The terrorist pretends in the future to have been interviewed by ‘detractors’ and those that oppose his beliefs/methods. 

• Part 3 Section I “Addresses to various groups” (23-28)
Starts with an altered version of a poem by Rudyard Kipling. Addressed to: 1) conservatives, 2) Christians, 3) Antifa/Marxist/Communists, 4) To Turks. 

• Part 4 Section II “General thoughts and Potential Strategies” (29-72) 
In this largest section of the manifesto, 38 topics are addressed in shorter or longer paragraphs. 

• Part 5 Section IV [Section III apparently missing or wrong count] (72-73) 

• Back side: a collage of eight color images, heavily masculinized and feminized imagery together with the idealization of natural purity, martial ideals, the benefits of rural life and traditional/natural gender roles.

Image 1: a man in the (Nordic) woods with his hound
Image 2 (opposite): a little girl hugging a woman 
Image 3: a group of three people pictured from behind having a picnic in a forest 
Image 4 (opposite): two armed commandos 
Image 5: heavily equipped elite soldier in (Scottish?) landscape
Image 6 (opposite): mother kissing her baby child 
Image 7: a farmer woman together with her daughter, sowing 
Image 8 (opposite): a man together with his son, fishing 
Images 1-4 and 5-8 are joined at their intersections with the SS ‘Black Sun’ symbol 

Topics addressed in the section ‘General Thoughts’ 
The topics addressed in this section are arranged in the same fashion, with a heading, a body of text and a final sentence in ALL CAPS. They range from a few lines to about a page in length. These are the ideas expressed: • blame our own weakness, • rape of European women, • diversity means weakness and a bit later, • diversity and equality cannot coexist / hierarchies are motivated, • ‘radicalization is the rational response to degeneration’ ( a long and very interesting passage), • assimilation is a failure , • green nationalism is the only true nationalism, • kill high profile enemies: Merkel, Erdogan, Khan, • we are embedded in history and legacy of the past, • martial ideas of heroism and soldier ideal, • the invader is an existential threat => the unarmed invader is the real threat, • march through institutions for those who can, • populism is the true source of political legitimacy, • you cannot hide from the inherent apocalypse, • emotions rule over facts: you need to engage people through emotional appeal, ‘be passionate’, • no profits for non-whites: take direct action against capitalism’s tolerance towards foreign labor, • kill drug-dealers (Duterte style), • Europe is the homeland of Europeans, • do not wait for a signal, engage in direct action, • to become a minority is the highway to hell, • kill all enemies, • do not emigrate to the countryside, take the fight in the cities, • support ‘brother nations’, • accept mortality and death for the higher good, • it is not only numbers that need to be addressed, but our motivation, • birthrates are the key to the future of the white race (repeatedly treated in separate points), • there is no democratic solution, • NGO’s helping migrants across the Mediterranean are ‘involved in the genocide of the European people’, • we are not allowed to lose history, but need to act now, • the people in Europe have to live separate lives and cultures in their respective ethnicity (ethnopluralism), • leaders will eventually reveal themselves, • direct action is the key to change (repeatedly stated), • conflict needs to be incited, destabilization is a goal in itself => violent change, • economic globalization is an enemy of ‘racial autonomy’, the principle of cheap labor is to be attacked (minimum wage, unionization proposed), • let the melting pot US boil over (the new civil war needs to come), • defy taxation 

Special thanks go to: Tobias Hübinette, Rasmus Fleischer, Pontus Näslund Stagling, Torbjörn Jerlerup and Raluca Radu for providing with input. Helpful were also postings by Chip Berlet and Christer Mattsson. 

Bar-On, Tamir. 2013. Rethinking the French New Right. London: Routledge. 
CNN 2019/1. “How the Christchurch terrorist attack was made for social media”, 
CNN 2019/2, ”The internet is radicalizing white men. Big tech could be doing more”, 
DN. 2019. ”Orbán och Macron är lika destruktiva” [Orbán and Macron are both destructive] 
Falkheimer, Jesper. 2013. “Terrorism, medier och propaganda.” In: Vetenskapssocieten i Lund – Årsbok 2013Vetenskapssocieten: Lund. 
Jenkins, B.M. 1974. “International Terrorism: a New Kind of Warfare”. The Rand Paper Series (Vol. P-5261). Santa Monica, CA: The Rand Corporation.
Krona, Michael. 2019. 
Madisson, Mari-Liis. 2016. The Semiotic Construction of Identities in Hypermedia Environments: The Analysis of Online Communication of the Estonian Extreme Right. Tartu: Tartu University. 
Önnerfors, Andreas and Steiner, Kristian. “Introduction” in Önnerfors, Andreas and Steiner, Kristian. Eds. 2018. Expressions of Radicalization: Global Politics, processes and Practices. Palgrave: London.