Om den påstådda svenska högskolekollapsen

Följande text hittade jag i den digitala skrivbordslådan men kan egentligen återpubliceras tid efter annan med utbytta namn eftersom det i Systemkollapsens Sverige är en återkommande trop att högskolan befinner sig i fritt fall.

Professor Harrison vid LU publicerade i januari 2016 en typisk kollapsartikel i SvD Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri på vilken jag skrev ett inlägg och egentligen hade tänkt att göra research kring.

Det blev i alla fall denna text.

Haveristen Harrison

Det är säkert ett par decennier sedan Historiska institutionen i Lund hamnade i riksmedia, vilket är beklagligt med tanke på den nydanande forskning som utförs där och de strålande studenter som rekryterats dit. Därför blir man beklämd om att läsa om ett så kallat haveri som inte bara Lund utan hela svenska högre utbildningen sägs hamnat i. Och mest beklämd är man att det är en av de mest meriterade professorerna, kåsörerna, mång-monografisterna som uttalar sig, Harrison. Egentligen gör han inte något annat än en Ebba Witt-Brattström, det vill säga plagiera gnället om de ack-så-dåliga svenska studenterna och de ack-så-avtrubbade svenska kollegorna som han möter i den akademiska grundutbildningen som alla välmeriterade, excellenta professorer helst vill undslippa att befatta sig med.

Vi förstår att det intet ont anade geniet inte har hängt med i ett resurstilldelningssystem som har funnits på plats och debatterats de senaste två decennierna. Och vi förstår också, liksom många andra som klagar över systemet, att man inte gillar sättet med vilket universitet och högskolor tvingas till att få intäkter för att avlöna väl meriterade professorers väl tilltagna forskningstid på skattemedel eller ännu mer absurt, att betala marknadshyra till ett statligt bolag som har monopol på att hyra ut till statliga högskolor. En annan svällande utgiftspost som åtminstone hade kunnat nämnas också är en allt mer ökande administration som på bekostnad av leveransen av utbildning och forskning belastar budgeten. Hur universitetet dock annars skulle få tillgång till sina resurser än genom att belöna antalet antagna och examinerade studenter är en spontan fråga som följer av detta och som professorn själv inte spekulerar kring. Skall vi avgiftsbelägga studierna? Skall staten avlöna lektorerna rakt av utan krav på motprestation? Sannolikt drar en Harrison-monografi dock in lika mycket pengar som tio studenter från ett annat, minst lika bisarrt inkomstsystem, den bibliografiska mätkonsten som smugit sig in i högskolan som ett instrument i dess förvandling till en arena för new public management fantasier. Varje publikation genererar ett mystiskt antal poäng som i reella budgetsiffror transpirerar ner till institutionerna. Potentiellt urholkar detta kvantitativa system sannolikt lika mycket vetenskapligheten som den kvantitativa resurstilldelningen i grundutbildningen. Dock är det nog (systemet är ganska icke-genomskinligt) en ren kassako att ha en professor på sin lönelista som briljerar i att konstant publicera – men om han i mötet med studenterna möter sitt Waterloo blir till en belastning. Så läser jag artikeln, ”Hjälp, jag vill härifrån, jag kan inte hantera obildade ohyfsade personer, jag vill skriva och forska och jag orkar inte sätta mig i de rutiner som för många av mina kollegor utgör vardagens professionalitet.” Här havererar Harrison, men inte den högre utbildningen.

När man läser professorns lidelsehistoria är det svårt att bestämma sig för om man skall skratta eller gråta. Lund profilerar sig ju turligt nog som humorns (läro)säte och man ser redan framför sina ögon spexkupletten om farfadern som hos rektor klagar om professorn. Vilken lyckad fars! Ett annat plagiat är whistleblower-sympatierna vi som läsare skall känna, talet om att ingen bryr sig, att det skulle vara tabubelagt att ”offentliggöra” missförhållandena. Tvärt om diskuteras dessa ämnen ideligen i facket SULF:s medlemstidning Universitetsläraren som Harrison kanske inte läser på grund av den frånstötande titeln. Anekdotiska, icke-generaliserbara uttalanden om enskilda undervisningssituationer (vilken nivå, hur många studenter, hur var situationen exakt), förvåningen över oro över antalet underkända studenter (Vem skulle inte undra över det? Och vad är egentligen ”ovanligt många”? Går det att kvantifiera?), det helt världsfrånvända påståendet att utdelandet av tidigare tentamensfrågor skulle vara fusk (har praktiserats i decennier), påståendet att C-uppsatser idag skulle vara sämre ”än förr” (som bortser totalt från den UKÄ-kvalitetssäkringen som gjordes härförleden, säkert när hr. prof. befann sig någon annanstans) och det helt felaktiga påståendet om att studentkårernas makt skulle ha ökat när den i själva verket har minskat. Vad det gäller den administrativa hanteringen av konflikten vid Harrisons arbetsplats i Lund är den svår att bedöma, det är ju inte heller så att professorn för första gången skulle ha skapat osämja på sin arbetsplats. Istället är de flesta av den ”intet ont anande” återvändaren anförda punkterna prov på det han själv anser vara det ”grundläggande problemet”: okunskap om eller i värsta fall bristande rutin i att undervisa på universitetsnivå och ett praktexempel på ovetenskapligt resonemang. Idag skulle ingen tveka att underkänna det.

Andreas Önnerfors, docent i Idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet

Avvisad kunskap - en bortglömd recension av "Esotericism and the Academy" (2012)

Förord (som inte har något som helst med recensionen att göra)

Detta är recensionen Ivar Arpi inte publicerade i Axess. Den 4/6 2016 skrev Johan Hakelius att det har blivit ett hedersmärke bland den svenska tyckande klassen att tycka illa om Arpi: "man skall tycka illa om honom för att få godkänt." Krampaktigt har jag alltsedan dess vinnlagt mig om att bli omtyckt av den svenska tyckande klassen. Till exempel hörde jag till dem som tyckte det mer än bisarrt när Arpi (inspirerad av psykopatpsykiatern Eberhard) hejade på könssegregation ena dagen och den andra dagen fördömde den. Hysteriska högerparadoxer i genusdebatten

Men sen kom jag på en sak: Ivar Arpi har faktiskt en gång (under våren 2012) halvrefuserat en recension jag skrivit, eller rättare sagt, han godkände inte texten och därför kom den inte med i Axess. Men bortsett ifrån att det som gott bereder mig en inträdesbiljett till den svenska tyckande klassen är innehållet fortfarande aktuellt.

Till exempel skriver jag i slutet "Fler protestantiska anti-apologeter och modernistiska avförtrollare kommer att göra stor nytta ett bra tag framöver." Jag önskar att jag hade hittat denna bortglömda recension på min dator tidigare. Förutsåg jag redan då "alternativa fakta" och "faktaresistens" och att större tolerans mot andra perspektiv inte får smygöppna dörren för oupplyst tyckande? Never mind, här kommer i alla fall recensionen. 

Och i ett nötskal. I princip gillar jag Hanegraaffs bok, fast också: "Ibland går författaren så långt att man får intrycket av att han måste ha plågats i ett glädjelöst kalvinistiskt barnhem med grymma lärare hämtade i Frankfurtskolans mest radikala miljöer." 

Avvisad kunskap: Akademin och dess demoner

Andreas Önnerfors

Omslaget till Wouter J. Hanegraaffs bok Esotericism and the Academy: Rejected Knowledge in Western Culture (2012) pryds av Goya-etsningen ”Förnuftets sömn frammanar monster” [El sueno de la razón produce monstruos]. En man sover lutande mot sitt bord fyllt av manuskript mot en bakgrund av ugglor, fladdermöss, demoniska kattdjur. Tavlan, som antas vara Goyas självporträtt, har tolkats på olika sätt. Så fort förnuftet somnar, vaknar det irrationella Andra till liv; mörkt, skrikande och hotande. Försvaret för upplysningen ligger nära till hands, bara i vaket tillstånd kan vi tänka klart. Men å andra sidan kan Goya också ha avbildat romantikens förlösande dröm, inspirationen som sköljer över oss när vi stänger av den rationalitet som hotar bränna sönder känslolivet med sitt förgörande ljus. Hur långt sträcker sig det mänskliga vetandets gränser?

John Lockes An Essay Concerning Human Understanding (1690) har ofta definierats som startskottet för det upplysta projektet, en av modernitetens grundtexter. Locke avgränsar här kunskapens rum längs med logikens och rationalitetens råmärken. Det som Max Weber kallade för ”disenchantment”, brytandet av förtrollningen, avståndstagandet från det mystiska, tron och det irrationella tar sin början här. I en avsakraliserad värld organiseras det moderna samhället i processer gentemot rationella mål. Strukturer och institutioner som tidigare kanaliserade trossystem i ritualer som främjade utvecklandet av kollektiva identiteter och gemenskaper attackeras och fasas ut. Allting som rör sig utanför dessa snävt definierade gränser avfärdas som legitim bas för mänsklig kunskap.

Men förhåller det sig verkligen så? Finns det inte land bortom rakknivens tankeskärpa där, bortom dimmorna och träskmarkerna, en annan verklighet hägrar? Innovation, inspiration, initiation? Låter de sig greppas med förnuftet, kan de fångas i en formel? Wouter Hanegraaffs bok är en idéhistorisk kartläggning av inkluderings- och exkluderingsprocesser i vetenskapens, eller bredare uttryckt, kunskapens historia. På 379 tätt packade sidor med en bibliografi på nästan sjuttio sidor levereras ett fascinerande panorama på hur i den västerländska kulturen kunskap – och framför allt den som idag betecknas som ”esoterisk” – har avvisats, utsorterats, förkastats. Hanegraaffs centrala argument är att dessa processer snarare styr(t)s av föränderliga normativa ställningstaganden än av ett objektivt sanningssökande. Normerna i förening med makten har ställt sig i spetsen för rensningen av kunskap, agnarna här, vetet där. Boken är djupt kritisk till ett protestantiskt-upplyst anti-apologetiskt paradigm, det modernistiska paradigmet, som sägs dominera den västerländska kunskapsproduktionen sedan sex sekel. I fyra intelligent titulerade kapitel behandlas sedan de olika utvecklingsstegen från senantiken till vår egen tid: Sanningens historia – att frilägga uråldrig kunskap; Misstagets historia – att utdriva hedendomen; Historiens misstag – att föreställa sig det ockulta; Historiens sanning – att beträda akademin. Hanegraaffs översikt börjar med renässansens återupptäckt av den klassiska litteraturen, antikens kunskap, ”the ancient wisdom narrative”. Detta narrativ ifrågasatte effektfullt kyrkans ideologiska monopolställning eller åtminstone skapade problem med att placera kristendomen i en koherent kronologi.

I denna process utvecklades tre förhållningssätt gentemot det hedniska förflutna, ett evolutionärt och ett degenerativt perspektiv och slutligen ett perspektiv som betonade kontinuiteten. Dessa tre ”makrohistoriska scheman” lyckades mer eller mindre övertygande med att arrangera sig med kristendomen. Men i den andra fasen är exorcismen ett faktum. Medan den antika vishetens narrativ under renässansen kunde leva i relativ trygghet under den officiellt sanktionerade platonismens vingar ändrades förutsättningarna i samband med den protestantiska reformationen, motreformationen och den vetenskapliga revolutionen ända fram till upplysningen och dess behov av aristoteliska definitioner och kategoriseringar. Det är enligt Hanegraaff i denna fas esoterisk kunskap slutligen börjar driva iväg åt ett annat håll, vägarna skiljs åt. Den avgörande brytpunkten kommer sedan med den av upplysningen introducerade vetenskapssynen under vilken ”de intellektuella och akademiska eliterna gav upp fältet nästan helt” och överlät det till ”amatörforskare”. Naturens hemligheter tolkades inte längre som metafysiska frågor som rörde teologi och filosofi, utan som synnerligen fysiska företeelser som kunde öka nationalprodukten. Som en parallell kan man nämna det gradvisa avståndstagandet från alkemisk praxis, så lysande skildrat av Carl Michael Edenborg i hans avhandling ”Alkemins skam” (2002). Alkemins utopiska och moraliska potential överges till förmån för en rationell och framför allt tillämpad kemi. I kapitlet behandlar Hanegraaff också ”Hemlighetens organisation” och här i synnerhet frimureriet. Moderniseringsprocesserna förklarar varför ”Västerländsk Esotericism” tillkommer som tankekategori. Hanegraaff går så långt att kalla ”disenchantment the core identity of modern post-Enlightenment society and its appointed representatives (such as, notably, academics) requires and presupposes a negative counter-category consisting of currents, practices and ideas that refuse to accept the disappearance of incalculable mystery from the world.”

Soplandet, dit alla utsorterade kunskapstraditioner har förpassats av katolska inkvisitorer, protestantiska andeutdrivare eller upplysningens encyklopedister räddas dock i den fjärde och sista fasen från total stigmatisering eftersom historiens verklighet inträder i akademin. Hanegraaff menar att modernitetens nihilism effektivt ifrågasattes av konstnärer och tänkare som inte kunde nöja sig med att leva i ett progressivt kontinuum utan början och annan uppenbar mening än framsteg i sig. Det var därför också möjligt att beträda ”drakarnas ö” och börja bedriva forskning om modernitetens bortglömda och bortstötta inverterade spegelbild. 

Förhållandet mellan esotericismen och akademin är med andra ord allt annat än harmoniskt. För ämnet Västerländsk Esotericism som sedan de senaste tjugo åren har etablerat sig som ett självständigt akademiskt forsknings- och undervisningsområde runt om i världen tjänar Hanegraaffs bok som ett entydigt och självsäkert försvar, även om han varnar mot att hänge sig åt tron att västerländsk esotericism verkligen finns annat än som en narrativ konstruktion. Boken representerar ett nästintill maniskt namedropping och författaren sparar ingen möda att citera de mest perifera källorna eller författarna som stöder hans resonemang. Om man nu kan kritisera något i denna enormt faktaspäckade framställning så är det förlagets eller redaktörens märkliga beslut att i de nästan fjortonhundra (!) fotnoterna inte ange de refererade verkens årtal. Det försvårar bedömningen av forskningsläget enormt. I avsnittet om den organiserade hemligheten citerar Hanegraaff till exempel den franske författaren Le Forestier. Men Le Forestiers verk om 1700-talets tempelriddarefrimureri kom på 1960-talet och är fullt av de modernistiska stigmatiseringar Hanegraaff avvisar så fundamentalt. Att ett val av sekundärlitteratur kan kritiseras är förstås småaktigt.

På ett övergripande plan kan man emellertid resa två principiella invändningar mot Hanegraaffs resonemang. För det första vilar det på (den redan förlegade) föreställningen om en förståelse av ”Upplysning” och ”Modernitet” som monolitiska fenomen. För det andra vaggas man under läsning av boken in i att ta avstånd från utsorteringsprocesser och att istället indignerat inta en förlåtande hållning till avvisad kunskap. Om det förra pekar på att våra förutfattade meningar tas som utgångspunkt för en analys av det västerländska tänkandets inkluderings- och exkluderingsmekanismer finns det risk att det senare öppnar upp för en acceptans av pseudovetenskap eller vad Thompson kallat för ”counterknowledge”.

Hanegraaffs polemik bygger på att den vetenskapliga världen, som arvtagare till protestantisk anti-apologetik och upplysningen och i Max Webers tanketradition är professionella sopsorterare. Ibland går författaren så långt att man får intrycket av att han måste ha plågats i ett glädjelöst kalvinistiskt barnhem med grymma lärare hämtade i Frankfurtskolans mest radikala miljöer. Men har vetenskapen verkligen förpassat ”det andra” till restavfallet för förbränning? Sedan en bra tid tillbaka pågår en omvärdering av upplysningen som fenomen. Det är inte upplysningen i sig som automatiskt avfärdade kunskap utan de som anakronistiskt tillskrivit upplysningen denna egenskap, med andra ord den moderna historieskrivningen. Upplysningens epistemologiska ramar var i verklighet långt större än Locke, Spinoza eller Kant definierade dem och Webers tes om att upplysningen skulle ha ”avförtrollat” världsbilderna håller inte vid närmare granskning.

Det är grundbulten i boken The Super-Enlightenment: Daring to know too much, utgiven 2010 av Dan Edelstein. Här framkastas teorin att Locke’s ”limits of human understanding” inte begränsade människornas kunskapstörst utan tvärtom att gränserna ideligen överskreds i jakt efter mer vetande. Som en parafras till Immanuel Kants berömda svar på frågan vad som utgör upplysningen, ”Sapere Aude”, våga vara vis, hävdas i volymen att en hel rad tidsfenomen speglade ett begär att våga veta för mycket. Animal magnetism, solmytologi, frimureriet, Swedenborgs utomvärldsliga spekulationer är lika upplysta som encyklopedin, ympningen mot smittkoppor, eller USA:s självständighetsförklaring. Upplysningens så kallade mörka sida har i tidigare forskning ofta kallats för ”illuminism” och som sådan en av romantikens viktigaste påstådda ockulta källor och vägröjare. Edelstein menar att perioden istället karakteriserades av vad man skulle kunna kalla en epistemologisk öppenhet (”super-epistemology”) och oskärpa inom vilka illuministiska idéer kunde arrangera sig med rationella och vice versa. Upplysningen bör därför betraktas som en rörelse som kontinuerligt oscillerar mellan motsatta poler på en skala mellan radikalitet och romantik, transparens och opacitet. Dessa poler kan vara förenade i en och samma person. Om verkligheten förhåller sig så – och forskningen pekar mot det – finns det ett konstruktionsfel i Hanegraaffs teser. Upplysningen var och är inte exkluderande i sig, det är Weber-inspirerade modernistiska och därmed reduktionistiska läsningar av upplysningen som projicerat denna egenskap på den. Hanegraaff skiljer i bokens avslutning själv mellan historia som berättelse om verkligheten i det förflutna och mnemohistoria, minneshistora som berättelse om hur vi minns och har mints det förflutna. Dessa två historiska perspektiv lever sida vid sida och kan gripa in i varandra. Minneshistorien kan bli till verklig historisk händelse och verklig historisk händelse är stoffet det historiska minnet vävs av. Men när Hanegraaff förklarar att ”Västerländsk esotericism” har tillkommit i en minneshistorisk diskurs av uteslutning verkar det som om han själv är offer av en minneshistorisk felkonstruktion, nämligen minnet av upplysningen som rationell utrensare. Boken lämnar också den bittra eftersmaken att den inom religionsvetenskapen ofta förekommande stereotypa bilden av OOP, den ”Onde Oförstående Protestanten” snarare befästs än ifrågasätts.

Enligt Damian Thompson, författaren till boken Counterknowledge (2008) rör vi oss från ”en värld av fakta som förpackas som underhållning till underhållning förpackad till fakta”. Så länge det finns ett underhållningsvärde i det kanske det kan tyckas harmlöst. Den skånska striden om olika tolkningar av skeppssättningen Ales stenar påvisar sprickorna mellan en vetenskaplig världsbild och kreativ inspiration som gränsar till historieförfalskning. Men värre än så, stormaktssvensk göticism eller både nazistisk och sovjetisk rasbiologi följde en politisk agenda som kunde underblåsa krigföring, våldsamma drömmar om rasdominans eller den nya människan som experimenterades fram i laboratoriet. 2008 utkom boken Pseudowissenschaften som i likhet till Hanegraaff diskuterar ambivalensen i definitionerna av para-, anti- eller just kvasivetenskapliga förhållningssätt. Författarna argumenterar här för att gränsdragningsprocesserna i högsta grad determineras av relativt godtyckliga inomvetenskapliga paradigmer eller utomvetenskapliga politiska faktorer. Men det frikallar å andra sidan inte vetenskapssamhället från moraliskt ansvar. Tvärt emot vad Hanegraaff påstår är de många exempel där akademiker, intellektuella och vetenskapsmän villigt ställt sitt vetande och skapande i extrema ideologiers eller kapitalets tjänst ett prov på att upplysningen inte alls har impregnerat tillräckligt mot demonerna. Mot bakgrund av de fruktansvärda övergrepp den så kallade moderna vetenskapen måste ansvara sig för kan det vara berättigat att upprätthålla snusförnuftiga exkluderingsprocesser. Fler protestantiska anti-apologeter och modernistiska avförtrollare kommer att göra stor nytta ett bra tag framöver. Men som resguide till drakarnas ö tar jag gärna Hanegraaffs bok med mig. Framför allt vill jag hitta hem.

Kristofobin brer ut sig i den svenska samhällsdebatten

Kristofobin brer ut sig i den svenska samhällsdebatten

Ju mer samhällsdebatten polariseras verkar det utkristalliseras ett nytt förakt för den religion som enligt apologeterna egentligen oskiljaktigt ingår i det så kallade Västerlandets fundament: kristendomen.

När PEGIDA och andra högerpopulistiska rörelser i Europa viftar med korset för att driva ut de (muslimska) asylsökandes syndaflod (och den kulturmarxistiska anden ur samhällseliterna) blir debattörer som Ann Heberlein kränkta av att kyrkan engagerar sig i samhälleliga frågor och lämnar den därför ryggen. Andra konverterar till nyhedendom eller finner sin själsliga trygghet i en militant agnosticism som propageras av de radikala falangerna inom Humanisterna eller den suicidösa, masochistiska, livsförnekande (fascistoida) rationaliteten som hos Lena Andersson. Också författarna till den beryktade MSB-rapporten hävdade blankt att politisk makt och religion inte passar ihop, utan att ens tänka på att Sveriges grundlag stadgar att vårt statsöverhuvud måste bekänna sig till de Augsburgiska evangeliskt-lutherska trosartiklarna.

Men priset i den nya kristofobin tas ändå av Merit Wagers ledarartikel i SvD ”Systematiskt bruk av konverteringar för asyl” (4/5 2017). Merit Wager

Artikeln insinuerar – baserad på anekdotisk fakta som inte går att verifiera – att kristna kyrkor lättvindigt utnyttjar dopets sakrament för att skenkonvertera människor som borde avvisas till sina hemländer. Wager blottar inte bara en djup okunskap om kristendomen som en radikal kärleksreligion och dess teologi utan också en arrogans mot kyrkor som civilsamhälleliga aktörer och deras idoga arbete för att verka för integration.

Terrordådet i Stockholm tvingar enligt Wager samhället att äntligen agera mot ”kaoset på asylområdet”. I panik föreslås fotbojor, när ”potentiellt terroristlagda personer” utvisas, ”som i andra länder” (vilka länder kan man undra och på vilka grunder kan de mäta graden av benägenhet att begå terrorbrott?). Wager har talat med ”erfarna” tjänstemän på Migrationsverket (flera alltså, vad består egenskapen av att vara ”erfarna” av? Att ha verkställt avvisningar?) som har berättat för henne om ”det långvariga missbruket av konverteringar.”

Av flera tjänstemän i pluralis blir sedan en (1) som har ”bevittnat” (man vill inte vara småaktig, men ordets semantik är ju att personen i fråga i så fall har varit med, t e x som dopvittne) hur asylsökande i Svenska Kyrkan och frikyrkor har döpts. Nästa mening är en till förtal gränsande insinuation: intresset för att åtgärda vikande medlemsantal i församlingar gör att man döper asylsökande som i sin tur nu kan hävda att de inte kan utvisas till sina hemländer enär kristendomen där förföljs.

Wager säger alltså att prästvigda i svenska kyrkor eller de som känner sig kallade att döpa generellt inte följer sin tro eller sin religiösa övertygelse eller följer Johannes Döpare eller Kristi bud (Matt 28:16-20; Mark 16:14-18) utan att det sker för att öka medlemsantalet.

Lika mycket sparkar hon de till äventyrs religiösa motiven till dopet med stövlarna för att hon påstår att de asylsökande endast låter sig döpas för att undergräva sin avvisning, kommenderad av staten. Det blottar ett djupt förakt för människor som underkastar sig ett så starkt sakrament som dopet.

Men om nu dopet endast skulle vara ett rationellt val utan övertygelse: Tusentals svenska föräldrar följer varje år en kulturell konvention med att döpa sina barn utan att egentligen vara kristna – varför skulle ett rationellt val hos en asylsökande i det fall den väljer att döpas för att undvika avvisning vara mindre hyckleri än när svenskar gör det av ren konvention?

Oavsett motiv bakom eller om barnet till exempel gör det av fri vilja eller inte så ser vi som är kristna dopet som en bekräftelse för att den döpte nu ingår i de kristnas globala samfund, låt oss kalla det Ummah för att provocera lite. Vi intervjuar inte varje individ om motiven eller dess personliga övertygelse. Men det menar Wager Migrationsverket borde göra, den plötsliga ändringen av religionen, den ”plötsliga kristna tron” verkar provocerande. Vi måste inkvisitoriskt pröva denna ”plötsliga tro”. Man undrar hur Migrationsverket skall utveckla kompetens i området? I Sovjet idiotförklarades helt enkelt t e x vapen vägrande kristna. 

Ja, den "plötsliga tron" är provocerande – vi som en gång har gripits av den kristne Guden (eller ”frälsts” för dem som föredrar terminologin), vi som har upplevt att Gud mot bättre vetande och utan vår medverkan har ingripit i våra liv har upplevt plötsligheten, oberäkneligheten. Det vore bisarrt att avkräva oss andra att inför en farisé, skatteindrivare, ideologisk inkvisitor eller avvisningstjänsteman redogöra för vår religiösa vandring. Vi har religionsfrihet i Sverige och friheter, ja, de är plötsliga och obekväma.

Man borde på samma grunder som Wager stipulerar intervjua de miljoner svenskar som anser sig ha rätt till en arbetsfri dag med hänvisning till händelser i ett kyrkoår de flesta inte ens känner till innebörden av. Det är ett lika fräckt utnyttjande av systemet. Miljontals skenkristna maskar från arbetet för att fira ”Kristi Himmelsfärd”, födseln eller döden på en person vars läror de inte följer. Det om något är skenheligt och jag förstår de militanta sekularisternas förbannelse. Avskaffa i så fall alla religiösa helgdagar inklusive nationaldagen, denna mest lumpna av alla minnesdagar!

Det finns inget sakrament som kan avdöpa någon, en gång döpt, alltid omfamnad av Gud, alltid skyddad mot Satan. Och vi ser dopet som en väg in i den kristna tron som i ärlighetens namn väger mycket tyngre än en rationell stats sataniska avvisningsmaskineri. Det är sådant som kristna i mer än tvåtusen år heligt har struntat i eller legat i konflikt mot. Men det är förstås sånt som övergår Wagers (och Heberleins eller Anderssons) horisont.

Närmast parodisk beskriver sedan Wager den besvikne Migrationsverksmannens skildring av de lömska kyrkornas verksamhet för att tubba muslimska asylsökande. Dessa hämtas med buss till kyrkorna, fikar, spelar biljard, lyssnar på en predikan – verkligen djupt upprörande (ingen hämtar mig till sådana aktiviteter). Några fick flytta hem till prästen eller församlingsbor. Ni hör tonen? Verkligen fruktansvärt, vilket avskum dessa kristna är som gör så mot folk av en annan tro, men ännu värre mot staten. De skenkristna skenkonverterade lurade nämligen till sig uppehållstillstånd för att deras ondskefulla, kristna, bottenlöst naiva, sverigefientliga värdfamiljer dristade sig till att intyga deras tro. Tron som skulle få dem att missionera i Afghanistan, bli pastorer eller tolkar. Tjänstemannen konstaterar att allt detta bara är ren bluff. Man skendöper fortfarande folk i flock, men icke en enda afghansk präst eller tolk!

Wager menar efter denna anekdotiska bevisföring (som i sin icke-vetenskaplighet saknar motstycke) att konvertering inte bör vara skäl för ytterligare ett asylförfarande.

Jag anser hennes artikel vara ett fräckt angrepp mot centrala element i den kristna tron och församlingslivet. Att ifrågasätta betydelsen av dopets sakrament hos dem som döper och den som döps visar ett kristofobiskt förakt för religionen. Ännu mer anmärkningsvärt är att Wagers påstådda källa söker skjuta kristna församlingars civilsamhälleliga integrationsverksamhet i sank. Fika, spela biljard och lyssna på en predikan förlöjligas som vägar in i det svenska samhället och inte minst ifrågasätts dopet som en potentiellt integrationsfrämjande åtgärd.

Och det i en stat vars statsöverhuvud skall bekänna sig till ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.