Saturday, 6 May 2017

Kristofobin brer ut sig i den svenska samhällsdebatten

Kristofobin brer ut sig i den svenska samhällsdebatten

Ju mer samhällsdebatten polariseras verkar det utkristalliseras ett nytt förakt för den religion som enligt apologeterna egentligen oskiljaktigt ingår i det så kallade Västerlandets fundament: kristendomen.

När PEGIDA och andra högerpopulistiska rörelser i Europa viftar med korset för att driva ut de (muslimska) asylsökandes syndaflod (och den kulturmarxistiska anden ur samhällseliterna) blir debattörer som Ann Heberlein kränkta av att kyrkan engagerar sig i samhälleliga frågor och lämnar den därför ryggen. Andra konverterar till nyhedendom eller finner sin själsliga trygghet i en militant agnosticism som propageras av de radikala falangerna inom Humanisterna eller den suicidösa, masochistiska, livsförnekande (fascistoida) rationaliteten som hos Lena Andersson. Också författarna till den beryktade MSB-rapporten hävdade blankt att politisk makt och religion inte passar ihop, utan att ens tänka på att Sveriges grundlag stadgar att vårt statsöverhuvud måste bekänna sig till de Augsburgiska evangeliskt-lutherska trosartiklarna.

Men priset i den nya kristofobin tas ändå av Merit Wagers ledarartikel i SvD ”Systematiskt bruk av konverteringar för asyl” (4/5 2017). Merit Wager

Artikeln insinuerar – baserad på anekdotisk fakta som inte går att verifiera – att kristna kyrkor lättvindigt utnyttjar dopets sakrament för att skenkonvertera människor som borde avvisas till sina hemländer. Wager blottar inte bara en djup okunskap om kristendomen som en radikal kärleksreligion och dess teologi utan också en arrogans mot kyrkor som civilsamhälleliga aktörer och deras idoga arbete för att verka för integration.

Terrordådet i Stockholm tvingar enligt Wager samhället att äntligen agera mot ”kaoset på asylområdet”. I panik föreslås fotbojor, när ”potentiellt terroristlagda personer” utvisas, ”som i andra länder” (vilka länder kan man undra och på vilka grunder kan de mäta graden av benägenhet att begå terrorbrott?). Wager har talat med ”erfarna” tjänstemän på Migrationsverket (flera alltså, vad består egenskapen av att vara ”erfarna” av? Att ha verkställt avvisningar?) som har berättat för henne om ”det långvariga missbruket av konverteringar.”

Av flera tjänstemän i pluralis blir sedan en (1) som har ”bevittnat” (man vill inte vara småaktig, men ordets semantik är ju att personen i fråga i så fall har varit med, t e x som dopvittne) hur asylsökande i Svenska Kyrkan och frikyrkor har döpts. Nästa mening är en till förtal gränsande insinuation: intresset för att åtgärda vikande medlemsantal i församlingar gör att man döper asylsökande som i sin tur nu kan hävda att de inte kan utvisas till sina hemländer enär kristendomen där förföljs.

Wager säger alltså att prästvigda i svenska kyrkor eller de som känner sig kallade att döpa generellt inte följer sin tro eller sin religiösa övertygelse eller följer Johannes Döpare eller Kristi bud (Matt 28:16-20; Mark 16:14-18) utan att det sker för att öka medlemsantalet.

Lika mycket sparkar hon de till äventyrs religiösa motiven till dopet med stövlarna för att hon påstår att de asylsökande endast låter sig döpas för att undergräva sin avvisning, kommenderad av staten. Det blottar ett djupt förakt för människor som underkastar sig ett så starkt sakrament som dopet.

Men om nu dopet endast skulle vara ett rationellt val utan övertygelse: Tusentals svenska föräldrar följer varje år en kulturell konvention med att döpa sina barn utan att egentligen vara kristna – varför skulle ett rationellt val hos en asylsökande i det fall den väljer att döpas för att undvika avvisning vara mindre hyckleri än när svenskar gör det av ren konvention?

Oavsett motiv bakom eller om barnet till exempel gör det av fri vilja eller inte så ser vi som är kristna dopet som en bekräftelse för att den döpte nu ingår i de kristnas globala samfund, låt oss kalla det Ummah för att provocera lite. Vi intervjuar inte varje individ om motiven eller dess personliga övertygelse. Men det menar Wager Migrationsverket borde göra, den plötsliga ändringen av religionen, den ”plötsliga kristna tron” verkar provocerande. Vi måste inkvisitoriskt pröva denna ”plötsliga tro”. Man undrar hur Migrationsverket skall utveckla kompetens i området? I Sovjet idiotförklarades helt enkelt t e x vapen vägrande kristna. 

Ja, den "plötsliga tron" är provocerande – vi som en gång har gripits av den kristne Guden (eller ”frälsts” för dem som föredrar terminologin), vi som har upplevt att Gud mot bättre vetande och utan vår medverkan har ingripit i våra liv har upplevt plötsligheten, oberäkneligheten. Det vore bisarrt att avkräva oss andra att inför en farisé, skatteindrivare, ideologisk inkvisitor eller avvisningstjänsteman redogöra för vår religiösa vandring. Vi har religionsfrihet i Sverige och friheter, ja, de är plötsliga och obekväma.

Man borde på samma grunder som Wager stipulerar intervjua de miljoner svenskar som anser sig ha rätt till en arbetsfri dag med hänvisning till händelser i ett kyrkoår de flesta inte ens känner till innebörden av. Det är ett lika fräckt utnyttjande av systemet. Miljontals skenkristna maskar från arbetet för att fira ”Kristi Himmelsfärd”, födseln eller döden på en person vars läror de inte följer. Det om något är skenheligt och jag förstår de militanta sekularisternas förbannelse. Avskaffa i så fall alla religiösa helgdagar inklusive nationaldagen, denna mest lumpna av alla minnesdagar!

Det finns inget sakrament som kan avdöpa någon, en gång döpt, alltid omfamnad av Gud, alltid skyddad mot Satan. Och vi ser dopet som en väg in i den kristna tron som i ärlighetens namn väger mycket tyngre än en rationell stats sataniska avvisningsmaskineri. Det är sådant som kristna i mer än tvåtusen år heligt har struntat i eller legat i konflikt mot. Men det är förstås sånt som övergår Wagers (och Heberleins eller Anderssons) horisont.

Närmast parodisk beskriver sedan Wager den besvikne Migrationsverksmannens skildring av de lömska kyrkornas verksamhet för att tubba muslimska asylsökande. Dessa hämtas med buss till kyrkorna, fikar, spelar biljard, lyssnar på en predikan – verkligen djupt upprörande (ingen hämtar mig till sådana aktiviteter). Några fick flytta hem till prästen eller församlingsbor. Ni hör tonen? Verkligen fruktansvärt, vilket avskum dessa kristna är som gör så mot folk av en annan tro, men ännu värre mot staten. De skenkristna skenkonverterade lurade nämligen till sig uppehållstillstånd för att deras ondskefulla, kristna, bottenlöst naiva, sverigefientliga värdfamiljer dristade sig till att intyga deras tro. Tron som skulle få dem att missionera i Afghanistan, bli pastorer eller tolkar. Tjänstemannen konstaterar att allt detta bara är ren bluff. Man skendöper fortfarande folk i flock, men icke en enda afghansk präst eller tolk!

Wager menar efter denna anekdotiska bevisföring (som i sin icke-vetenskaplighet saknar motstycke) att konvertering inte bör vara skäl för ytterligare ett asylförfarande.

Jag anser hennes artikel vara ett fräckt angrepp mot centrala element i den kristna tron och församlingslivet. Att ifrågasätta betydelsen av dopets sakrament hos dem som döper och den som döps visar ett kristofobiskt förakt för religionen. Ännu mer anmärkningsvärt är att Wagers påstådda källa söker skjuta kristna församlingars civilsamhälleliga integrationsverksamhet i sank. Fika, spela biljard och lyssna på en predikan förlöjligas som vägar in i det svenska samhället och inte minst ifrågasätts dopet som en potentiellt integrationsfrämjande åtgärd.

Och det i en stat vars statsöverhuvud skall bekänna sig till ”rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.







No comments:

Post a comment