Monday, 8 May 2017

Avvisad kunskap - en bortglömd recension av "Esotericism and the Academy" (2012)

Förord (som inte har något som helst med recensionen att göra)

Detta är recensionen Ivar Arpi inte publicerade i Axess. Den 4/6 2016 skrev Johan Hakelius att det har blivit ett hedersmärke bland den svenska tyckande klassen att tycka illa om Arpi: "man skall tycka illa om honom för att få godkänt." Krampaktigt har jag alltsedan dess vinnlagt mig om att bli omtyckt av den svenska tyckande klassen. Till exempel hörde jag till dem som tyckte det mer än bisarrt när Arpi (inspirerad av psykopatpsykiatern Eberhard) hejade på könssegregation ena dagen och den andra dagen fördömde den. Hysteriska högerparadoxer i genusdebatten

Men sen kom jag på en sak: Ivar Arpi har faktiskt en gång (under våren 2012) halvrefuserat en recension jag skrivit, eller rättare sagt, han godkände inte texten och därför kom den inte med i Axess. Men bortsett ifrån att det som gott bereder mig en inträdesbiljett till den svenska tyckande klassen är innehållet fortfarande aktuellt.

Till exempel skriver jag i slutet "Fler protestantiska anti-apologeter och modernistiska avförtrollare kommer att göra stor nytta ett bra tag framöver." Jag önskar att jag hade hittat denna bortglömda recension på min dator tidigare. Förutsåg jag redan då "alternativa fakta" och "faktaresistens" och att större tolerans mot andra perspektiv inte får smygöppna dörren för oupplyst tyckande? Never mind, här kommer i alla fall recensionen. 

Och i ett nötskal. I princip gillar jag Hanegraaffs bok, fast också: "Ibland går författaren så långt att man får intrycket av att han måste ha plågats i ett glädjelöst kalvinistiskt barnhem med grymma lärare hämtade i Frankfurtskolans mest radikala miljöer.


Avvisad kunskap: Akademin och dess demoner
Andreas Önnerfors

Omslaget till Wouter J. Hanegraaffs bok Esotericism and the Academy: Rejected Knowledge in Western Culture (2012) pryds av Goya-etsningen ”Förnuftets sömn frammanar monster” [El sueno de la razón produce monstruos]. En man sover lutande mot sitt bord fyllt av manuskript mot en bakgrund av ugglor, fladdermöss, demoniska kattdjur. Tavlan, som antas vara Goyas självporträtt, har tolkats på olika sätt. Så fort förnuftet somnar, vaknar det irrationella Andra till liv; mörkt, skrikande och hotande. Försvaret för upplysningen ligger nära till hands, bara i vaket tillstånd kan vi tänka klart. Men å andra sidan kan Goya också ha avbildat romantikens förlösande dröm, inspirationen som sköljer över oss när vi stänger av den rationalitet som hotar bränna sönder känslolivet med sitt förgörande ljus. Hur långt sträcker sig det mänskliga vetandets gränser?

John Lockes An Essay Concerning Human Understanding (1690) har ofta definierats som startskottet för det upplysta projektet, en av modernitetens grundtexter. Locke avgränsar här kunskapens rum längs med logikens och rationalitetens råmärken. Det som Max Weber kallade för ”disenchantment”, brytandet av förtrollningen, avståndstagandet från det mystiska, tron och det irrationella tar sin början här. I en avsakraliserad värld organiseras det moderna samhället i processer gentemot rationella mål. Strukturer och institutioner som tidigare kanaliserade trossystem i ritualer som främjade utvecklandet av kollektiva identiteter och gemenskaper attackeras och fasas ut. Allting som rör sig utanför dessa snävt definierade gränser avfärdas som legitim bas för mänsklig kunskap.

Men förhåller det sig verkligen så? Finns det inte land bortom rakknivens tankeskärpa där, bortom dimmorna och träskmarkerna, en annan verklighet hägrar? Innovation, inspiration, initiation? Låter de sig greppas med förnuftet, kan de fångas i en formel? Wouter Hanegraaffs bok är en idéhistorisk kartläggning av inkluderings- och exkluderingsprocesser i vetenskapens, eller bredare uttryckt, kunskapens historia. På 379 tätt packade sidor med en bibliografi på nästan sjuttio sidor levereras ett fascinerande panorama på hur i den västerländska kulturen kunskap – och framför allt den som idag betecknas som ”esoterisk” – har avvisats, utsorterats, förkastats. Hanegraaffs centrala argument är att dessa processer snarare styr(t)s av föränderliga normativa ställningstaganden än av ett objektivt sanningssökande. Normerna i förening med makten har ställt sig i spetsen för rensningen av kunskap, agnarna här, vetet där. Boken är djupt kritisk till ett protestantiskt-upplyst anti-apologetiskt paradigm, det modernistiska paradigmet, som sägs dominera den västerländska kunskapsproduktionen sedan sex sekel. I fyra intelligent titulerade kapitel behandlas sedan de olika utvecklingsstegen från senantiken till vår egen tid: Sanningens historia – att frilägga uråldrig kunskap; Misstagets historia – att utdriva hedendomen; Historiens misstag – att föreställa sig det ockulta; Historiens sanning – att beträda akademin. Hanegraaffs översikt börjar med renässansens återupptäckt av den klassiska litteraturen, antikens kunskap, ”the ancient wisdom narrative”. Detta narrativ ifrågasatte effektfullt kyrkans ideologiska monopolställning eller åtminstone skapade problem med att placera kristendomen i en koherent kronologi.

I denna process utvecklades tre förhållningssätt gentemot det hedniska förflutna, ett evolutionärt och ett degenerativt perspektiv och slutligen ett perspektiv som betonade kontinuiteten. Dessa tre ”makrohistoriska scheman” lyckades mer eller mindre övertygande med att arrangera sig med kristendomen. Men i den andra fasen är exorcismen ett faktum. Medan den antika vishetens narrativ under renässansen kunde leva i relativ trygghet under den officiellt sanktionerade platonismens vingar ändrades förutsättningarna i samband med den protestantiska reformationen, motreformationen och den vetenskapliga revolutionen ända fram till upplysningen och dess behov av aristoteliska definitioner och kategoriseringar. Det är enligt Hanegraaff i denna fas esoterisk kunskap slutligen börjar driva iväg åt ett annat håll, vägarna skiljs åt. Den avgörande brytpunkten kommer sedan med den av upplysningen introducerade vetenskapssynen under vilken ”de intellektuella och akademiska eliterna gav upp fältet nästan helt” och överlät det till ”amatörforskare”. Naturens hemligheter tolkades inte längre som metafysiska frågor som rörde teologi och filosofi, utan som synnerligen fysiska företeelser som kunde öka nationalprodukten. Som en parallell kan man nämna det gradvisa avståndstagandet från alkemisk praxis, så lysande skildrat av Carl Michael Edenborg i hans avhandling ”Alkemins skam” (2002). Alkemins utopiska och moraliska potential överges till förmån för en rationell och framför allt tillämpad kemi. I kapitlet behandlar Hanegraaff också ”Hemlighetens organisation” och här i synnerhet frimureriet. Moderniseringsprocesserna förklarar varför ”Västerländsk Esotericism” tillkommer som tankekategori. Hanegraaff går så långt att kalla ”disenchantment the core identity of modern post-Enlightenment society and its appointed representatives (such as, notably, academics) requires and presupposes a negative counter-category consisting of currents, practices and ideas that refuse to accept the disappearance of incalculable mystery from the world.”

Soplandet, dit alla utsorterade kunskapstraditioner har förpassats av katolska inkvisitorer, protestantiska andeutdrivare eller upplysningens encyklopedister räddas dock i den fjärde och sista fasen från total stigmatisering eftersom historiens verklighet inträder i akademin. Hanegraaff menar att modernitetens nihilism effektivt ifrågasattes av konstnärer och tänkare som inte kunde nöja sig med att leva i ett progressivt kontinuum utan början och annan uppenbar mening än framsteg i sig. Det var därför också möjligt att beträda ”drakarnas ö” och börja bedriva forskning om modernitetens bortglömda och bortstötta inverterade spegelbild. 

Förhållandet mellan esotericismen och akademin är med andra ord allt annat än harmoniskt. För ämnet Västerländsk Esotericism som sedan de senaste tjugo åren har etablerat sig som ett självständigt akademiskt forsknings- och undervisningsområde runt om i världen tjänar Hanegraaffs bok som ett entydigt och självsäkert försvar, även om han varnar mot att hänge sig åt tron att västerländsk esotericism verkligen finns annat än som en narrativ konstruktion. Boken representerar ett nästintill maniskt namedropping och författaren sparar ingen möda att citera de mest perifera källorna eller författarna som stöder hans resonemang. Om man nu kan kritisera något i denna enormt faktaspäckade framställning så är det förlagets eller redaktörens märkliga beslut att i de nästan fjortonhundra (!) fotnoterna inte ange de refererade verkens årtal. Det försvårar bedömningen av forskningsläget enormt. I avsnittet om den organiserade hemligheten citerar Hanegraaff till exempel den franske författaren Le Forestier. Men Le Forestiers verk om 1700-talets tempelriddarefrimureri kom på 1960-talet och är fullt av de modernistiska stigmatiseringar Hanegraaff avvisar så fundamentalt. Att ett val av sekundärlitteratur kan kritiseras är förstås småaktigt.

På ett övergripande plan kan man emellertid resa två principiella invändningar mot Hanegraaffs resonemang. För det första vilar det på (den redan förlegade) föreställningen om en förståelse av ”Upplysning” och ”Modernitet” som monolitiska fenomen. För det andra vaggas man under läsning av boken in i att ta avstånd från utsorteringsprocesser och att istället indignerat inta en förlåtande hållning till avvisad kunskap. Om det förra pekar på att våra förutfattade meningar tas som utgångspunkt för en analys av det västerländska tänkandets inkluderings- och exkluderingsmekanismer finns det risk att det senare öppnar upp för en acceptans av pseudovetenskap eller vad Thompson kallat för ”counterknowledge”.

Hanegraaffs polemik bygger på att den vetenskapliga världen, som arvtagare till protestantisk anti-apologetik och upplysningen och i Max Webers tanketradition är professionella sopsorterare. Ibland går författaren så långt att man får intrycket av att han måste ha plågats i ett glädjelöst kalvinistiskt barnhem med grymma lärare hämtade i Frankfurtskolans mest radikala miljöer. Men har vetenskapen verkligen förpassat ”det andra” till restavfallet för förbränning? Sedan en bra tid tillbaka pågår en omvärdering av upplysningen som fenomen. Det är inte upplysningen i sig som automatiskt avfärdade kunskap utan de som anakronistiskt tillskrivit upplysningen denna egenskap, med andra ord den moderna historieskrivningen. Upplysningens epistemologiska ramar var i verklighet långt större än Locke, Spinoza eller Kant definierade dem och Webers tes om att upplysningen skulle ha ”avförtrollat” världsbilderna håller inte vid närmare granskning.

Det är grundbulten i boken The Super-Enlightenment: Daring to know too much, utgiven 2010 av Dan Edelstein. Här framkastas teorin att Locke’s ”limits of human understanding” inte begränsade människornas kunskapstörst utan tvärtom att gränserna ideligen överskreds i jakt efter mer vetande. Som en parafras till Immanuel Kants berömda svar på frågan vad som utgör upplysningen, ”Sapere Aude”, våga vara vis, hävdas i volymen att en hel rad tidsfenomen speglade ett begär att våga veta för mycket. Animal magnetism, solmytologi, frimureriet, Swedenborgs utomvärldsliga spekulationer är lika upplysta som encyklopedin, ympningen mot smittkoppor, eller USA:s självständighetsförklaring. Upplysningens så kallade mörka sida har i tidigare forskning ofta kallats för ”illuminism” och som sådan en av romantikens viktigaste påstådda ockulta källor och vägröjare. Edelstein menar att perioden istället karakteriserades av vad man skulle kunna kalla en epistemologisk öppenhet (”super-epistemology”) och oskärpa inom vilka illuministiska idéer kunde arrangera sig med rationella och vice versa. Upplysningen bör därför betraktas som en rörelse som kontinuerligt oscillerar mellan motsatta poler på en skala mellan radikalitet och romantik, transparens och opacitet. Dessa poler kan vara förenade i en och samma person. Om verkligheten förhåller sig så – och forskningen pekar mot det – finns det ett konstruktionsfel i Hanegraaffs teser. Upplysningen var och är inte exkluderande i sig, det är Weber-inspirerade modernistiska och därmed reduktionistiska läsningar av upplysningen som projicerat denna egenskap på den. Hanegraaff skiljer i bokens avslutning själv mellan historia som berättelse om verkligheten i det förflutna och mnemohistoria, minneshistora som berättelse om hur vi minns och har mints det förflutna. Dessa två historiska perspektiv lever sida vid sida och kan gripa in i varandra. Minneshistorien kan bli till verklig historisk händelse och verklig historisk händelse är stoffet det historiska minnet vävs av. Men när Hanegraaff förklarar att ”Västerländsk esotericism” har tillkommit i en minneshistorisk diskurs av uteslutning verkar det som om han själv är offer av en minneshistorisk felkonstruktion, nämligen minnet av upplysningen som rationell utrensare. Boken lämnar också den bittra eftersmaken att den inom religionsvetenskapen ofta förekommande stereotypa bilden av OOP, den ”Onde Oförstående Protestanten” snarare befästs än ifrågasätts.

Enligt Damian Thompson, författaren till boken Counterknowledge (2008) rör vi oss från ”en värld av fakta som förpackas som underhållning till underhållning förpackad till fakta”. Så länge det finns ett underhållningsvärde i det kanske det kan tyckas harmlöst. Den skånska striden om olika tolkningar av skeppssättningen Ales stenar påvisar sprickorna mellan en vetenskaplig världsbild och kreativ inspiration som gränsar till historieförfalskning. Men värre än så, stormaktssvensk göticism eller både nazistisk och sovjetisk rasbiologi följde en politisk agenda som kunde underblåsa krigföring, våldsamma drömmar om rasdominans eller den nya människan som experimenterades fram i laboratoriet. 2008 utkom boken Pseudowissenschaften som i likhet till Hanegraaff diskuterar ambivalensen i definitionerna av para-, anti- eller just kvasivetenskapliga förhållningssätt. Författarna argumenterar här för att gränsdragningsprocesserna i högsta grad determineras av relativt godtyckliga inomvetenskapliga paradigmer eller utomvetenskapliga politiska faktorer. Men det frikallar å andra sidan inte vetenskapssamhället från moraliskt ansvar. Tvärt emot vad Hanegraaff påstår är de många exempel där akademiker, intellektuella och vetenskapsmän villigt ställt sitt vetande och skapande i extrema ideologiers eller kapitalets tjänst ett prov på att upplysningen inte alls har impregnerat tillräckligt mot demonerna. Mot bakgrund av de fruktansvärda övergrepp den så kallade moderna vetenskapen måste ansvara sig för kan det vara berättigat att upprätthålla snusförnuftiga exkluderingsprocesser. Fler protestantiska anti-apologeter och modernistiska avförtrollare kommer att göra stor nytta ett bra tag framöver. Men som resguide till drakarnas ö tar jag gärna Hanegraaffs bok med mig. Framför allt vill jag hitta hem.



No comments:

Post a comment