Vårt biologistiska partriarkat är bättre än barbarernas religiösa

Det råder en enorm kognitiv dissonans i replikerna på två medie-händelser som båda på sitt sätt handlar om hotade patriarkat.

Den ena i svallvågorna av att Aktuellt intervjuat två så kallade "hen-barn", flickor som uppfostras med undvikande av socialt konstruerade könsnormer och den andra efter det att det av Kalla Fakta uppdagats att en muslimsk friskola låter barn av olika kön gå på olika dörrar på skolbussen.

Psykologens försvar för patriarkatet

Religiöst motiverad könsseparerad busspåstigning (?)

Båda nyheterna speglar två typer av patriarkat i djup kris. Det ena drar till med religiösa, det andra med biologistiska argument. Men båda befinner sig likväl på samma (sluttande) plan.

David Eberhard argumenterar med bizarra exempel att könsskillnader är faststlagna i ett slags biologisk ordning nästan i ett deterministiskt sätt. Hans krönika hejades på av närmare 7000 personer.

En stor del som har uttryckt brinnande indignation över buss-segregeringen (till och med vår statsminister) talar om "köns-apartheid" och är inte sena med att fördöma religionen som sägs ligga bakom busspåstigningens könsmaktsordning.

Problemet är bara att det finns en stor överlappning mellan psykiatern och friskolan i praxis av att "låta pojkar vara pojkar (som går på framme) och flickor vara flickor (som går på där bak)". Eberhard argumenterar mer eller mindre direkt mot ko-edukation (till exempel rörande fysiskt förprogrammerade manliga "brottningslekar") och det är exakt vad friskolan i fråga redan praktiserade i sin idrottsundervisning.

Jag menar att man inte kan ha bådadera: argumentera för biologiska skillnader mellan könen och samtidigt anklaga en skola som praktiserar skillnader mellan könen.

Fast jag har lagt märke till en sublim underton i debatten: De som hyllar Eberhard (hatar genusdagis såklart) hyllar också de "vetenskapliga" bevis han anför. De som hatar friskolan hatar också den religion som till äventyrs orsakar busspåstigningen. Det vill säga: det är finare att argumentera för skillnader mellan könen på vetenskaplig grund än på religiös. Vi, vita vetenskapliga män i väst vet bäst, de mörka barbarerna tror bara att patriarkatet måste ha rätt. Men i slutändan är det samma soppa.

Eller så som jag skriver i en bok förhoppningsvis snart nära dig:

"Consequently, a global crisis of masculinity can be interpreted as a driving force behind these radical and radiant visions (in both right-wing and Islamist imaginaries) of pure patriarchy restored as a male manifestation of unalterable divine or organic order." ("Introduction" in Önnerfors/Steiner, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices, London: Palgrave 2017)