Professor Harrison vid LU publicerade i januari 2016 en typisk kollapsartikel i SvD Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri på vilken jag skrev ett inlägg och egentligen hade tänkt att göra research kring.
Det blev i alla fall denna text.
Haveristen
Harrison
Det är
säkert ett par decennier sedan Historiska institutionen i Lund hamnade i
riksmedia, vilket är beklagligt med tanke på den nydanande forskning som utförs
där och de strålande studenter som rekryterats dit. Därför blir man beklämd om
att läsa om ett så kallat haveri som inte bara Lund utan hela svenska högre
utbildningen sägs hamnat i. Och mest beklämd är man att det är en av de mest
meriterade professorerna, kåsörerna, mång-monografisterna som uttalar sig,
Harrison. Egentligen gör han inte något annat än en Ebba Witt-Brattström, det
vill säga plagiera gnället om de ack-så-dåliga svenska studenterna och de
ack-så-avtrubbade svenska kollegorna som han möter i den akademiska
grundutbildningen som alla välmeriterade, excellenta professorer helst vill
undslippa att befatta sig med.
Vi förstår att det intet ont anade geniet inte har
hängt med i ett resurstilldelningssystem som har funnits på plats och debatterats
de senaste två decennierna. Och vi förstår också, liksom många andra som klagar
över systemet, att man inte gillar sättet med vilket universitet och högskolor
tvingas till att få intäkter för att avlöna väl meriterade professorers väl
tilltagna forskningstid på skattemedel eller ännu mer absurt, att betala marknadshyra
till ett statligt bolag som har monopol på att hyra ut till statliga högskolor.
En annan svällande utgiftspost som åtminstone hade kunnat nämnas också är en allt
mer ökande administration som på bekostnad av leveransen av utbildning och
forskning belastar budgeten. Hur universitetet dock annars skulle få tillgång
till sina resurser än genom att belöna antalet antagna och examinerade
studenter är en spontan fråga som följer av detta och som professorn själv inte
spekulerar kring. Skall vi avgiftsbelägga studierna? Skall staten avlöna
lektorerna rakt av utan krav på motprestation? Sannolikt drar en
Harrison-monografi dock in lika mycket pengar som tio studenter från ett annat,
minst lika bisarrt inkomstsystem, den bibliografiska mätkonsten som smugit sig in
i högskolan som ett instrument i dess förvandling till en arena för new public
management fantasier. Varje publikation genererar ett mystiskt antal poäng som i
reella budgetsiffror transpirerar ner till institutionerna. Potentiellt
urholkar detta kvantitativa system sannolikt lika mycket vetenskapligheten som den
kvantitativa resurstilldelningen i grundutbildningen. Dock är det nog (systemet
är ganska icke-genomskinligt) en ren kassako att ha en professor på sin
lönelista som briljerar i att konstant publicera – men om han i mötet med
studenterna möter sitt Waterloo blir till en belastning. Så läser jag artikeln,
”Hjälp, jag vill härifrån, jag kan inte hantera obildade ohyfsade personer, jag
vill skriva och forska och jag orkar inte sätta mig i de rutiner som för många
av mina kollegor utgör vardagens professionalitet.” Här havererar Harrison, men
inte den högre utbildningen.
När man läser professorns lidelsehistoria är det svårt
att bestämma sig för om man skall skratta eller gråta. Lund profilerar sig ju
turligt nog som humorns (läro)säte och man ser redan framför sina ögon
spexkupletten om farfadern som hos rektor klagar om professorn. Vilken lyckad fars!
Ett annat plagiat är whistleblower-sympatierna vi som läsare skall känna, talet
om att ingen bryr sig, att det skulle vara tabubelagt att ”offentliggöra” missförhållandena.
Tvärt om diskuteras dessa ämnen ideligen i facket SULF:s medlemstidning Universitetsläraren som Harrison kanske
inte läser på grund av den frånstötande titeln. Anekdotiska,
icke-generaliserbara uttalanden om enskilda undervisningssituationer (vilken
nivå, hur många studenter, hur var situationen exakt), förvåningen över oro
över antalet underkända studenter (Vem skulle inte undra över det? Och vad är
egentligen ”ovanligt många”? Går det att kvantifiera?), det helt
världsfrånvända påståendet att utdelandet av tidigare tentamensfrågor skulle
vara fusk (har praktiserats i decennier), påståendet att C-uppsatser idag
skulle vara sämre ”än förr” (som bortser totalt från den UKÄ-kvalitetssäkringen
som gjordes härförleden, säkert när hr. prof. befann sig någon annanstans) och
det helt felaktiga påståendet om att studentkårernas makt skulle ha ökat när den
i själva verket har minskat. Vad det gäller den administrativa hanteringen av
konflikten vid Harrisons arbetsplats i Lund är den svår att bedöma, det är ju
inte heller så att professorn för första gången skulle ha skapat osämja på sin
arbetsplats. Istället är de flesta av den ”intet ont anande” återvändaren anförda
punkterna prov på det han själv anser vara det ”grundläggande problemet”:
okunskap om eller i värsta fall bristande rutin i att undervisa på
universitetsnivå och ett praktexempel på ovetenskapligt resonemang. Idag skulle
ingen tveka att underkänna det.
Andreas
Önnerfors, docent i Idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet
