Om den påstådda svenska högskolekollapsen

Följande text hittade jag i den digitala skrivbordslådan men kan egentligen återpubliceras tid efter annan med utbytta namn eftersom det i Systemkollapsens Sverige är en återkommande trop att högskolan befinner sig i fritt fall.

Professor Harrison vid LU publicerade i januari 2016 en typisk kollapsartikel i SvD Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri på vilken jag skrev ett inlägg och egentligen hade tänkt att göra research kring.

Det blev i alla fall denna text.

Haveristen Harrison

Det är säkert ett par decennier sedan Historiska institutionen i Lund hamnade i riksmedia, vilket är beklagligt med tanke på den nydanande forskning som utförs där och de strålande studenter som rekryterats dit. Därför blir man beklämd om att läsa om ett så kallat haveri som inte bara Lund utan hela svenska högre utbildningen sägs hamnat i. Och mest beklämd är man att det är en av de mest meriterade professorerna, kåsörerna, mång-monografisterna som uttalar sig, Harrison. Egentligen gör han inte något annat än en Ebba Witt-Brattström, det vill säga plagiera gnället om de ack-så-dåliga svenska studenterna och de ack-så-avtrubbade svenska kollegorna som han möter i den akademiska grundutbildningen som alla välmeriterade, excellenta professorer helst vill undslippa att befatta sig med.

Vi förstår att det intet ont anade geniet inte har hängt med i ett resurstilldelningssystem som har funnits på plats och debatterats de senaste två decennierna. Och vi förstår också, liksom många andra som klagar över systemet, att man inte gillar sättet med vilket universitet och högskolor tvingas till att få intäkter för att avlöna väl meriterade professorers väl tilltagna forskningstid på skattemedel eller ännu mer absurt, att betala marknadshyra till ett statligt bolag som har monopol på att hyra ut till statliga högskolor. En annan svällande utgiftspost som åtminstone hade kunnat nämnas också är en allt mer ökande administration som på bekostnad av leveransen av utbildning och forskning belastar budgeten. Hur universitetet dock annars skulle få tillgång till sina resurser än genom att belöna antalet antagna och examinerade studenter är en spontan fråga som följer av detta och som professorn själv inte spekulerar kring. Skall vi avgiftsbelägga studierna? Skall staten avlöna lektorerna rakt av utan krav på motprestation? Sannolikt drar en Harrison-monografi dock in lika mycket pengar som tio studenter från ett annat, minst lika bisarrt inkomstsystem, den bibliografiska mätkonsten som smugit sig in i högskolan som ett instrument i dess förvandling till en arena för new public management fantasier. Varje publikation genererar ett mystiskt antal poäng som i reella budgetsiffror transpirerar ner till institutionerna. Potentiellt urholkar detta kvantitativa system sannolikt lika mycket vetenskapligheten som den kvantitativa resurstilldelningen i grundutbildningen. Dock är det nog (systemet är ganska icke-genomskinligt) en ren kassako att ha en professor på sin lönelista som briljerar i att konstant publicera – men om han i mötet med studenterna möter sitt Waterloo blir till en belastning. Så läser jag artikeln, ”Hjälp, jag vill härifrån, jag kan inte hantera obildade ohyfsade personer, jag vill skriva och forska och jag orkar inte sätta mig i de rutiner som för många av mina kollegor utgör vardagens professionalitet.” Här havererar Harrison, men inte den högre utbildningen.

När man läser professorns lidelsehistoria är det svårt att bestämma sig för om man skall skratta eller gråta. Lund profilerar sig ju turligt nog som humorns (läro)säte och man ser redan framför sina ögon spexkupletten om farfadern som hos rektor klagar om professorn. Vilken lyckad fars! Ett annat plagiat är whistleblower-sympatierna vi som läsare skall känna, talet om att ingen bryr sig, att det skulle vara tabubelagt att ”offentliggöra” missförhållandena. Tvärt om diskuteras dessa ämnen ideligen i facket SULF:s medlemstidning Universitetsläraren som Harrison kanske inte läser på grund av den frånstötande titeln. Anekdotiska, icke-generaliserbara uttalanden om enskilda undervisningssituationer (vilken nivå, hur många studenter, hur var situationen exakt), förvåningen över oro över antalet underkända studenter (Vem skulle inte undra över det? Och vad är egentligen ”ovanligt många”? Går det att kvantifiera?), det helt världsfrånvända påståendet att utdelandet av tidigare tentamensfrågor skulle vara fusk (har praktiserats i decennier), påståendet att C-uppsatser idag skulle vara sämre ”än förr” (som bortser totalt från den UKÄ-kvalitetssäkringen som gjordes härförleden, säkert när hr. prof. befann sig någon annanstans) och det helt felaktiga påståendet om att studentkårernas makt skulle ha ökat när den i själva verket har minskat. Vad det gäller den administrativa hanteringen av konflikten vid Harrisons arbetsplats i Lund är den svår att bedöma, det är ju inte heller så att professorn för första gången skulle ha skapat osämja på sin arbetsplats. Istället är de flesta av den ”intet ont anande” återvändaren anförda punkterna prov på det han själv anser vara det ”grundläggande problemet”: okunskap om eller i värsta fall bristande rutin i att undervisa på universitetsnivå och ett praktexempel på ovetenskapligt resonemang. Idag skulle ingen tveka att underkänna det.

Andreas Önnerfors, docent i Idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet