Min långa väg till Centern

Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till politik. Torg eller Trädgård? 

I valet mellan agoran i Aten där politiken diskuteras hett och öppet och Epikuros trädgård utanför staden där han odlade den småskaliga gemenskapen i det dolda har jag alltid föredragit Epikuros. 

En annan sak är att jag är akademiker som (egentligen) trivs bäst i Elfenbenstornet från vilket jag observerar idéerna och deras historia. Men det finns gränser. Sverige befinner sig vid en brytpunkt där vi om vi tvekar det minsta kommer att släppa in största möjliga ondska i regerande ställning.

Det är oacceptabelt. Därför måste vi nu agera.

Min grundsyn på politik bygger på att individer tillåts att utvecklas fritt i fri samverkan under villkor av minsta möjliga inskränkning utifrån och till det allmännas bästa. 

Men när jag bodde i England 2007–2010 upptäckte jag på allvar att samhällen förstörs av att lämna de svagaste åt sitt öde. Jag såg därför min politiska hemvist i social demokrati, där resurser delas rättvist och alla kan bli delaktiga. Jag äcklades också av den förra alliansregeringens utförsäljning av fungerande välfärds- och utbildningslösningar till hänsynslösa kapitalister – detta gjordes av ideologiska snarare än förnuftiga skäl och i en icke försvarbar takt. Min värld närmast fylldes jag till exempel av vrede att en person som Peter Honeth tilläts härja fritt i utbildningsdepartementet. Liberalismen visade sitt fulaste tryne. Krämarna i M dansade kring den gyllene kalven men saknade perspektiv för Sverige (av en tyvärr bildningsfientlig tradition i den nyliberala partiflygeln). Efter Breivik låg det i öppen dager att våra samhällen i Väst hade odlat fram ett hat högerifrån. De primitiva lösningarnas fundamentalism vann stadigt i opinionen. Också det helt oacceptabelt. 

SD är oacceptabelt och kommer så att bli. För mig var det självklart att vi behövde ett regeringsbyte. Regeringsförklaringen 2014 ingav hopp samtidigt som opinionen i Sverige blev till ett byte för vargarna. Den återuppståndna fascismen nästlade stadigt in sig in i samhällskroppen eller snarare människors hjärnor och äter sedan dess upp dem inifrån. Demokratins dödgrävare så som Alice Teodorescu, (halva) Ann Heberlein, Ivar Arpi, Hanif Bali (listan är lång) skriker fritt fram sitt förakt för människans rättigheter. Ivrigt påhejade av en alltmer radikaliserad råttsvans till höger.

Intressant att konstatera var den nya regeringens omedelbara kollaps, eller rättare sagt MP:s moraliska och faktiska kollaps i regeringsställning. Så många kompromisser i maktens namn att det blev för inkonsekvent. En nyckelupplevelse var den så kallade flyktingkrisen 2015. Egentligen var det ingen flyktingkris utan en ledarskapskris. Vår självklara solidaritet med medmänniskor som drabbas av krig och kaos sköts i sank av otydlighet både mot oss och mot de människor vi tog emot. 

Men det var för mig inte värst, utan värst var införandet av ID-kontrollerna över Öresund och det sätt på vilket dessa infördes. Min debattartikel i The Guardian om Sveriges dyraste kosmetiska politik klarlägger min syn på saken.

I den påstått hotade nationella säkerhetens namn inskränktes Öresundsregionens rörelsefrihet och därmed underminerades en transnationell region, dess livsnerv stördes ut av en auktoritär stat som hämtade stöd från jublande fascister i sin beslutsfattning.

Min irritation över att människors friheter hade sparkats med den fula övermaktens stövlar utan att de som drabbades av beslutet ens tillfrågades gjorde att resten av förtroendet för att den starka socialdemokratiska staten är kapabel att lösa brännande samhällsproblem har skingrats.

Sedan dess har jag befunnit mig i ett stadium av akut politisk förlamning. För mig skulle det vara självklart att röster inom eller vänster om S skulle tvinga fram en tydligare profil och framför allt bilda en tydligare front mot höger och det högern kontinuerligt spyr ut sig. Men det har jag förgäves väntat på. Tystnaden är kompakt. Kraften verkar vara bruten. Vänstern har övergett den politiska arenan och kampen som den borde vara bäst på.

I valet att antingen starta ett nytt liberalt parti som är värt namnet eller att ta ställning för en befintlig kraft har jag nu valt det bekvämaste alternativet. En sak som jag delar med C är att i det samhällets opinion radikaliseras så står jag stilla. Jag tänker ungefär likadant idag som jag gjorde för tio år sedan. Det känns som att jag har blivit mer vänster, men i verkligheten har samhället utvecklats åt höger i en sådan fart att de som står stilla plötsligt blir vänsterradikala. Påven framstår som Che Guevara, Bergspredikan som kommunistiska manifestet, drömmen om frihet som det mest absurda och abstrakta man kan sukta efter. För mig är de andra allianspartierna inga alternativ. AKB som vill göra M till SD light och ingå en smygkoalition med fascisterna kommer att sluta i en katastrof för partiet. L med Björklund (som tydligen har tagit Sven-Erik Liedmans karikatyr av liberalism till sitt hjärta) tror att frihetlighet går att kombinera med repressiva metoder. KD är varken kristet eller demokratiskt, i synnerhet under EBT:s ledning.

Varför då gå med i ett parti som är med i Alliansen? För detta finns ett antal skäl och scenarion. Skulle Alliansen mot förmodan bli störst i nästa val blir C den enda garanten för en mer eller mindre sund kurs, L och KD är inga alternativ varken för liberala eller för ärligt övertygade kristna. Skulle SD (Gud förbjude) bli största kraft och bilda regering med M och KD skulle C:s röst i oppositionen behövas mer än nödvändigt. Det finns en liten chans att S äntligen är beredd att pröva vägen mot en stor koalition över blockgränserna som utesluter fascisterna effektivt från regeringssamarbete. M under AKB tänker tydligen inte gå den vägen, men det kan tänkas att ett C som är berett att stödja S under vissa omständigheter kan bidra till att ändra den politiska kursen och att effektivt utestänga fascisterna från all relevant beslutsfattning.

Men framför allt handlar valet om värderingar. Tror jag på en politik som drivs av humanistiska värderingar, en kosmopolitisk människosyn, empati och frihet så är valet både svårt och enkelt. I det nuvarande partilandskapet i Sverige är C den enda kraften att räkna med och därför vill jag engagera mig för att göra den till det största liberala partiet.

Mellan skolbuss och genusdagis: akut kortslutning i debatten om kön

Mellan skolbuss och genusdagis: akut kortslutning i debatten om kön

På mindre än 48 timmar har den svenska debatten om kön målat in sig i ett rejält hörn. Först ut var psykiatern David Eberhard som i en krönika på SVT-opinion (3/4) krävde att ”låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor.” Debattartikeln var en reaktion på att Aktuellt hade intervjuat två flickor som uppfostras som ”henbarn”. Kalla Fakta skapade en dag senare (4/4) rubriker med att ”avslöja” att en muslimsk friskola i Stockholmsregionen separerade flickor och pojkar vid påstigningen till skolbussen.

Känslostormen blev enorm, till och med statsminister Stefan Löfvén uttryckte sin avsky (ett anmärkningsvärt starkt ord) för den separerade busspåstigningen. Fast hur vill Sverige egentligen ha det? Eberhards artikel har delats fler än 7000 gånger på Facebook och många av hans anhängare tycker helt klart att det har gått för långt i Sverige: genusdagis förstör de naturliga skillnaderna mellan könen, det är ett hemskt ”postmodernistiskt experiment” som våra barn utsätts för.

Men bara nästa dag är alla upprörda över en skola som praktiserar den av Eberhard så hyllade särbehandlingen av könen. Man skulle nästan tro att skolan har inspirerats av psykiaterns tvärsäkra uttalande: ”män och kvinnor är biologiskt väsensskilt olika varandra. Detta visar naturvetenskaplig forskning förkrossande tydligt.” Man behöver ju inte ens citera forskningen som visar det, det är ”helt enkelt gängse kunskap”. Den biologiska ordningen mellan könen måste upprätthållas med alla medel. Indirekt argumenterar Eberhard mot samundervisning, pojkar dras ju som förprogrammerade robotar till ”brottningslekar”, till och med när de saknar penis!

Lika tvärsäkra som Eberhard i sin könsdeterminism har alla varit att den muslimska friskolan separerar könen på grundval av religion, man ser det som ett prov på att förtryckande Sharia-lagar tvingar kvinnor att ta plats i den bakre delen av bussen medan skapelsens krona sitter längst fram. Apartheid! Det sjuka Sverige är på undergångens rand och styrs av vanvettiga religiösa fundamentalister. Avgå! Alla!

Fast såklart: om det nu är så att friskolan använder sig av religiösa argument för att separera flickor och pojkar i idrotten, under bönestunder och på bussen så handlar båda nyheter egentligen om två typer av patriarkat i djup kris där det ena drar till med religiösa, det andra med biologistiska argument. Men de befinner sig i så fall på samma (sluttande) plan.

Dubbelmoralen är under alla omständigheter alldeles uppenbar. Det är lätt att slå på en redan marginaliserad grupp utan att reflektera kring ekonomiska ordningar där separationen av könen accepteras utan att blinka. Vi shoppar oss in i logiken Spiderman vs. Frozen, kamouflage vs. rosa i klädbutikerna, lättklädda modeller vs. muskulösa fotbollsstjärnor på våra reklampelare.

Folk i maktställning kommer undan med sin sexism, men när en muslimsk friskola låter tjejer och killar gå på olika dörrar på skolbussen är Västerlandets undergång nära. Det saknar proportion. Man kan inte ha bådadera: argumentera för biologiska skillnader mellan könen och samtidigt anklaga en skola som praktiserar skillnader mellan könen.

Fast jag har också lagt märke till en sublim underton i debatten: De som hyllar Eberhard (och som hatar genusdagis såklart) hyllar också de ”vetenskapliga” bevis han anför. De som hatar friskolan hatar också den religion som till äventyrs orsakar busspåstigningen. Det vill säga: det är finare att argumentera för skillnader mellan könen på (pseudo-)vetenskaplig grund än på religiös. Vi, vita vetenskapliga män i väst vet bäst, de mörka barbarerna tror bara att patriarkatet måste ha rätt. Men i slutändan är det samma soppa.

Eller så som jag skriver i en bok förhoppningsvis snart nära dig:

”Consequently, a global crisis of masculinity can be interpreted as a driving force behind these radical and radiant visions (in both right-wing and Islamist imaginaries) of pure patriarchy restored as a male manifestation of unalterable divine or organic order.” (”Introduction” i Önnerfors/Steiner, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices, London: Palgrave 2017).

I slutändan är det som alltid kvinnans kropp som blir instrumentaliserad i den politiskt-samhälleliga debatten, den blir till skiljelinjen mellan absolut gott och absolut ont, oavsett om hon tvingas bära slöja (eller tvingas avstå) eller blir manipulerad till att bli ett ”henbarn”.

Vårt biologistiska partriarkat är bättre än barbarernas religiösa

Det råder en enorm kognitiv dissonans i replikerna på två medie-händelser som båda på sitt sätt handlar om hotade patriarkat.

Den ena i svallvågorna av att Aktuellt intervjuat två så kallade "hen-barn", flickor som uppfostras med undvikande av socialt konstruerade könsnormer och den andra efter det att det av Kalla Fakta uppdagats att en muslimsk friskola låter barn av olika kön gå på olika dörrar på skolbussen.

Psykologens försvar för patriarkatet

Religiöst motiverad könsseparerad busspåstigning (?)

Båda nyheterna speglar två typer av patriarkat i djup kris. Det ena drar till med religiösa, det andra med biologistiska argument. Men båda befinner sig likväl på samma (sluttande) plan.

David Eberhard argumenterar med bizarra exempel att könsskillnader är faststlagna i ett slags biologisk ordning nästan i ett deterministiskt sätt. Hans krönika hejades på av närmare 7000 personer.

En stor del som har uttryckt brinnande indignation över buss-segregeringen (till och med vår statsminister) talar om "köns-apartheid" och är inte sena med att fördöma religionen som sägs ligga bakom busspåstigningens könsmaktsordning.

Problemet är bara att det finns en stor överlappning mellan psykiatern och friskolan i praxis av att "låta pojkar vara pojkar (som går på framme) och flickor vara flickor (som går på där bak)". Eberhard argumenterar mer eller mindre direkt mot ko-edukation (till exempel rörande fysiskt förprogrammerade manliga "brottningslekar") och det är exakt vad friskolan i fråga redan praktiserade i sin idrottsundervisning.

Jag menar att man inte kan ha bådadera: argumentera för biologiska skillnader mellan könen och samtidigt anklaga en skola som praktiserar skillnader mellan könen.

Fast jag har lagt märke till en sublim underton i debatten: De som hyllar Eberhard (hatar genusdagis såklart) hyllar också de "vetenskapliga" bevis han anför. De som hatar friskolan hatar också den religion som till äventyrs orsakar busspåstigningen. Det vill säga: det är finare att argumentera för skillnader mellan könen på vetenskaplig grund än på religiös. Vi, vita vetenskapliga män i väst vet bäst, de mörka barbarerna tror bara att patriarkatet måste ha rätt. Men i slutändan är det samma soppa.

Eller så som jag skriver i en bok förhoppningsvis snart nära dig:

"Consequently, a global crisis of masculinity can be interpreted as a driving force behind these radical and radiant visions (in both right-wing and Islamist imaginaries) of pure patriarchy restored as a male manifestation of unalterable divine or organic order." ("Introduction" in Önnerfors/Steiner, Expressions of Radicalization: Global Politics, Processes and Practices, London: Palgrave 2017)

Missbrukas krigsreportage i den inrikespolitiska debatten?

Kontrakontorets kommentar no. 1

Missbrukas krigsreportage i den inrikespolitiska debatten? 

Jag har länge funderat på att samla tankar och kommentarer kring särskilda händelser på en plats, till exempel samlade svar på ett drev i en kommentarstråd på Facebook, korta repliker på debattinlägg eller allmänna funderingar. Jag borde ha gjort detta för länge sedan. Många tankar puffar iväg i det stora digitala universum av sociala medier som formar vår världsbild.

Här kommer min första kommentar. Den handlar om bilden av Magda Gads förnämliga krigsreportage och hur de används i den svenska inrikespolitiska debatten.

(1) För det första vill jag varna känsliga läsare för att de kommer att behöva läsa mer än två meningar. Detta för att Tino Sanadaji anklagar dem som på allvar vill diskutera med honom för att leverera ”en vägg av text”. Han, liksom flera andra som lyckas formulera de mest bisarra tankarna i fem-tio ord, är massutmanade av text som förklarar.

(2) För det andra behöver jag deklarera ett par saker:

1) jag anser att Magda Gads krigsreportage (liksom hennes reportage i övrigt) är något av det bästa svenska journalistik har frambringat på 2000-talet. Jag har kallat henne för den bästa svenska krigsreportern sedan Bang. Synd blott att hon skriver på svenska enbart då hon kastar sina pärlor för svinen som villigt sväljer dem för att grymta i stian. Skulle Magda Gad skriva på engelska skulle hon tillhöra den absoluta toppen av krigskorrespondenter på global nivå. Varför skulle jag kunna utveckla i en separat text, om krigs- och fredsjournalistik och hur Magda Gad lyckas att fånga in röster, öden, verkligheten. Hon är seriös, eftertänksam, rolig, arg, empatisk och ser människorna. En stor eloge för det.

2) jag anser och har aldrig hävdat något annat att om svenska medborgare begår krigsbrott/brott mot mänskliga rättigheter i konflikter utomlands skall de dömas för det i svensk domstol om vi har lagar som är anpassade till läget. ”Nulla poena sine lege” – det är en princip från den romerska rätten som skall gälla. Om vi övergav denna princip skulle vi öppna dörren för godtycklig rättsskipning och därmed strida mot principer som ingår i västerländsk rättsuppfattning. Ni som är emot denna princip står inte för västerländska värderingar (förlåt, en dubbel negation i en mening). Lagar stiftas i Sveriges Riksdag, inte hos en mobb som vill lyncha sina medmänniskor.

3) jag anser, och här är den bruna råttsvansen som hyllar Magda Gad som ”sanningssägare” säkert mer känslig och kitslig, att brott mot mänskliga rättigheter (MR) är ett universellt brott som skall kunna lagföras varsomhelst på jorden i en internationell domstol, oavsett nationaliteten hos den som har begått brottet. Det förutsätter att vi anser att MR är universellt giltiga, med andra ord att det finns rättsnormer som gäller alla överallt, alltid. Och mot vilka man kan pröva sig själv och sin etik. Läs gärna i FN:s universella deklaration för att pröva era egna moraliska hållningar. FN:s deklaration omfattar förresten också terrorister, pengatvättare och illegala noshörningsjägare – innan de blir dömda i domstol. FN-deklarationen speglar också västerländska värderingar, ni som är mot deklarationen står inte för dessa värderingar. FN:s Deklaration om Mänskliga Rättigheter

4) jag anser – och här ogillar jag starkt alla kortsiktiga och korkade kommentarer – att varje konflikt följs av så kallade transitionsperioder, innan nya former av statlighet faller på plats. Under dessa övergångsperioder har det visat sig i massor av konflikter även av de grymmaste slag, så som till exempel folkmordet i Rwanda, att försoning måste äga rum, att t e x sanningskommissioner måste arbeta med att utreda vem som gjort vad och varför. Och eftersom vi talar försoning (eller förlåtelse), så tänker jag mig att detta är ett starkt kristet laddat koncept. Kristus dog för våra synder på korset, också för terroristbrott. Kristendomen är en omistlig del i den västerländska idétraditionen, ni som är emot försoning är emot västerländska idéer. Försoning är nog etiskt betraktat en av de svåraste utmaningarna.

(3) Nu till svansen av kommentarer som följde efter Magda Gads inlägg på Facebook den 19/3 2017

Så här skrev Magda Gad:

”Godnatt från Irak! Här krigar folk mot IS. Samtidigt i Sverige: 

’Bara från Göteborg uppskattas runt 80 personer ha anslutit sig till IS, varav cirka 20 har återvänt till Sverige. De lever i dag fritt i samhället.
... rör sig över 100 före detta IS-krigare fritt i det svenska samhället. Och kommunerna står handfallna.’

Kommuner? Terrorister är ett ärende för Säpo och fängelser, ej för socialtjänst och kommuner. Vilken jävla stor missuppfittning. [sic!]”

På flera likartade inlägg har jag sett att människor har svarat som inte ett dugg intresserar sig för situationen i Irak utan som driver sina egna inrikespolitiska agendor i Sverige som går ut på att underminera demokratin, att anklaga vår demokratisk valda regering för att styra mot folkets vilja, att anklaga medier för att mörklägga verkligheten etc etc. Kort: kärnan i den förblindande hatiska världsbild som har gett radikala högerpopulistiska rörelser vind i seglen under det senaste decenniet.

Jag tror och hoppas att Magda Gad inte är i Irak för att leverera argument för dessa högerradikala som drivs av ett hat mot demokratin och mot västerländska värderingar och i grunden inte är Sveriges vänner utan Sveriges genuina fiender.

Därför att jag tror och hoppas att Magda Gad är i Irak för att bedriva seriös krigsjournalistik som är i världsklass blir jag ibland nedstämd över vissa av kommentarerna till hennes inlägg och skrev:

”Blir du inte också ibland rädd för konsekvenserna av dina ord och hur de kan missuppfattas och göda hat bland fel människor? Jag tycker inte heller man kan acceptera de brott som folk begår...”

Som alla förstår är denna kommentar i kortaste laget. Vi som yttrar oss i ett slags priviligierad ställning (journalister, akademiker, politiker) bör tänka noga efter vad vi lägger i våra ord. Vi har ett ansvar. När jag en gång påpekade för Ann Heberlein att hon som lektor i etik har ett särskilt ansvar för vad hon säger i offentligheten flippade hon ut. Det gjorde Magda Gad också, jag vet inte riktigt varför. Jag sade ju ingenting som kunde tolkas som sympati för IS-terrorister eller bristande empati för Iraks befolkning (tvärtom skrev jag: ”Jag tycker inte heller man kan acceptera de brott som folk begår”). Jag bara undrade om hon hade reflekterat över att en brun råttsvans av hennes följare missbrukar hennes inlägg för att driva sina konspirationsteorier i ett Sverige i kris som behöver fler ”sanningssägare” (som till exempel en kriminell polis från Örebro).

Jag har inte studerat detta såklart, men jag gissar att flera i denna bruna råttsvans är identiska med dem som tycker att Magda Gads arbetsgivare skall dö och att den tidning hon publicerar sina artiklar i skall läggas ner eftersom Expressen vann i ett tryckfrihetsmål mot en person som aktivt spridit högerradikalt hat och lögner i sociala medier.

Dessa personer uttrycker genom sina konspirationsteorier om ett Sverige i fritt moraliskt förfall uppenbarligen empati för Iraks befolkning eftersom flera i den bruna råttsvansen sade åt mig att skämmas? Sannerligen bisarrt.