Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet

Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet 

[en text skriven i slutet av januari 2016]

2015 kommer att gå till historien som det år där betydelserna i det demokratiska samtalet radikaliserats. Vad ord och innebörder har betytt tidigare har förskjutits i värsta fall till sin motsats. ”Inga murar i Europa” har förvandlats till ID-kontroller över Öresund. Feministiska debattörer ansluter sig till idén om att sexuella övergrepp programmerats i kulturellt DNA eller att det är legitimt när stater konfiskerar flyktingars egendom. ”Andrum” för att säkerställa nationell ”välfärd” innebär att syriska städer svälter, flyktingar fortfarande dör på Medelhavet och friheter för Europas medborgare inskränks utan att de tillfrågas. Detta sker med hänvisning till ”fara för inre säkerhet” och den ”allmänna ordningen”, är grundat i panikartade parlamentariska beslut och accepteras utan större motstånd av dem som drabbas. Rätten till asyl, grundläggande föreställningar om människokärlek och empati och principer i det europeiska samarbetet skickas plötsligt ut till yttre rymden som värderingar eller politiska gods som förlorat sitt värde. Debattartiklar talar om ”lösningen av flyktingfrågan” som skapar associationer till ett av den europeiska kulturens mörkaste kapitel. Att ”flyktingfrågan” hanteras av just infrastrukturministern som talar om ”volymer” istället för individer fördjupar obehaget att det handlar om deportation till slutförvaringar och slutdestinationer.

När det politiska språket undergår förändringar som dessa är det en reaktion på grundläggande samhälleliga förändringar. Men denna reaktion sker också i relation till dem som hävdar tolkningsföreträdet. Språkets gränser och bruk har under en lång tid förflyttats genom en spärreld av semantiska förskjutningar ur den digitala raljerande ”trollosfären” lika mycket som genom dess kostymklädda välslipade representanter. Spärrelden i sin tur förbereder för invasionen av marktrupperna vars finkalibriga verbala eld nu framstår som mindre allvarlig, normaliserad eller motiverad rent av.

Stängda gränser, en stark stat som i säkerhetens namn kör över medborgarnas rättigheter, anonymiseringen och skuldbeläggningen av det främmande, flyktingen som ett hot, avskedet från empati och försvaret för det egna folkets välfärd är tecken på ideologiska positioner som ligger nära nationalistisk eller etnocentrisk egoism. Uteslutningen, självcentreringen, vi-och-dom är element i bygget av en aggressiv identitet som i tidigare epoker av historien har inlett tider av kris och krig.

Förvisso lever vi i en värld av faktiska kriser. Men hur en ram av mening byggs kring händelserna, respektive hur vi – språkligt – beskriver dem och – språkligt – motiverar politiska åtgärder är ett ansvarsfullt val, medvetet eller omedvetet. Det är här radikaliseringen kommer in. Historiskt betraktat betecknar den en förskjutning, ett avståndstagande, en process eller rörelse från den etablerade, överenskomna kompromissen. De som har ett intresse av att underminera samtalsklimatets grundförutsättningar kommer att vilja rubba dess vokabulär. Det är en smygande process, först och främst handlar den om att ifrågasätta auktoriteten. Detta har accelererat dels genom postmodernismens berättigade kunskapskritik och dels genom medierevolutionen som har gjort vetande till information på nätet, och kritik till tyckande. I utvecklingen såg vi tecken på en välbehövlig utjämning av en tusenårig snedfördelning av makt över tanken. Men dystopin är att friheten idag utnyttjas för att bygga självbekräftande bubblor av åsikter som underblåser hatet. Talet om ”åsiktskorridorer”, ”politisk korrekthet”, ”systemmedier” och deras vetenskapliga hantlangare förråar och immuniserar mot sunt förnuft. Beredskapen att ta till sig vetenskapliga argument (antingen faktas ”evidens” eller just det kvalitativa resonemanget) eller att använda sig av vetenskapens språk försvinner, faktaresistensen ökar. Den ersätts av en simultanpolitik där kriserna skall lösas i realtid för att bekräfta eller kränka väljarkårens skiftande och godtyckliga självbilder. Säg ”öppna hjärtan” och du skall förlora ett riksdagsval, säg ”andrum” för att stoppa negativa opinionssiffror. När vi en gång har lämnat den språkliga basen för en långsiktig politik ligger fältet fritt att ockuperas av självutnämnda världsanalytiker. De tillhandahåller färdiga paket av slagord, påhejade lika mycket av etablerade debattörer som av råttsvansen i den digitala undervegetationen. Plötsligt har ramen förflyttats inom vilken tidigare utmaningar och lösningar formulerades. Det som tidigare föreföll som otänkbart i ord, accepteras nu utan omsvep.