Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Mycket rätt av Socialstyrelsen och Migrationsverket

Tur att en köldknäpp plågar svenskarna till påsk. För att hetta upp sinnelaget har Socialstyrelsen och Migrationsverket släppt en broschyr om barnäktenskap som kommer att generera värme i svenska hem ett bra tag framöver. Vem vet, ju fler som eggar upp sig, desto mer kommer kanske temperaturen att stiga och snön äntligen smälta.

Skämt åsido. ”Information till dig som är gift med ett barn” är en utmärkt broschyr. Sinnena retar upp sig främst på formgivningen och små formuleringar. 

De totalt omkring 600 orden är fördelade på fyra sidor och fyra avsnitt med tydliga rubriker:

(1)   Barnäktenskap är förbjudet i Sverige (186 ord)

Första meningen uttrycker tydligt att det är förbjudet i Sverige att gifta sig med barn under 18 år. Detta förklaras sedan i ett avsnitt med att ”barn skall få vara barn” och slippa ”ansvaret” ett äktenskap innebär. Individuationen lyfts fram, rätten att gå i skolan, att utveckla sin personlighet och ha egna fritidsintressen. Det negativa sambandet mellan tidiga äktenskap och tidigt föräldraskap lyfts fram: den ökade risken för fysisk och psykisk ohälsa, fattigdom eller förtryck och våld. Därefter listas i sex punkter ”vad som gäller i Sverige”: allas lika rättigheter oavsett kön, en rätt att skilja sig från varje part, sex är frivilligt, alla skall få information om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, kvinnors aborträtt, självbestämmande i samband med uppnådd myndighetsålder.

Kommentar: Det är väldigt svårt att i detta avsnitt hitta något som på något sätt skildrar barnäktenskap på ett positivt sätt. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.

(2)   Vårdnadshavare, god man eller särskild förordnad vårdnadshavare har ansvar för barnet (75 ord)

Avsnittet förklarar den svenska synen på föräldraskap och att detta står högre än en eventuell maka/makes position i förhållande till en minderårig partner.

Kommentar: Avsnittet förklarar exakt vad som gäller. Rätten som vårdnadshavare i förhållande till den minderåriga är större än den som i strid mot svensk lag (avsnitt 1) är gift med det. Tonfallet är upplysande och glasklart utan några som helst motsägelser.

(3)   Brottsligt att ha sex med barn under 15 år och (65 ord)

Avsnittet förklarar entydigt att det är förbjudet att ha sex med barn under 15 även om man skulle råka vara gift eller redan ha barn med barnet. Barnet har en absolut rätt att skyddas från sexuella handlingar, vilket dessutom förklaras med en extra mening (min kursiv).

Kommentar: avsnittet är glasklart. Dessutom säger det en intressant sak, den fastställer den under 15-åriges så kallade ”negativa rätt” (som dessutom är absolut = indisputabel) att skyddas från ett övergrepp. I teorier kring mänskliga rättigheter väger negativa rättigheter (från något) alltid tyngre än rättigheter till något. Här gör myndigheterna alltså uppmärksamma på att det råder en absolut rätt.

(4)   Om den du är gift med är ett ensamkommande barn (163 ord)

Socialtjänstens och Migrationsverkets olika myndighetsuppdrag förklaras entydigt. Den ena myndigheten ansvarar för barn (alla under 18), den andra för vuxna (alla över 18). Vidare förklaras att Socialtjänsten är utredande myndighet i fråga om skyddsbehov, stöd och boende. Socialtjänsten gör tydligt att myndigheten äger rätt att föreslå åtgärder om separat boende om utredningen påvisar ett skyddsbehov (i linje med avsnitten ovan får man anta). Detta blir alldeles tydligt i de två nästa meningarna som direkt hänvisar till avsnitt (3). Myndighetens roll att tillgodose skyddet för individen går inte att ifrågasätta. De följande meningarna handlar om hur myndigheten tillsammans med god man tillgodoser individens skydd och rättigheter. Avslutningen av avsnittet hänvisar till var man kan hitta mer information.

Kommentar: Också detta avsnitt är glasklart. Vad högertrollen speciellt förfasat sig över är en enda mening eller endast delar därav och dess formulering, den om att ”Socialtjänsten kan komma att föreslå”. Vad myndigheten säger är att den inte beslutar om en intervention per automatik utan att det finns ett visst spelrum. Men det är otvetydigt att man tar sig rätten att ingripa i det fall man anser att ett skyddsbehov föreligger.

Sammanfattningsvis

Det är svårt att begripa vad folk eggar upp sig på. Kanske hade broschyrens formgivning kunnat vara mer neutral och inte visuellt hängt ut barn som tydligt kan identifieras som tillhörande icke-skidåkande nationer. Kanske hade det varit bra att citera lagtexterna in extenso. Kanske hade det varit tydligare att säga ”Svenska myndigheter äger rätt att ingripa i det du uppfattar som ditt privatliv” och/eller ”i Sverige är skyddet för individers mänskliga rättigheter större än rättigheter som inte är styrkta i svensk lag (och som baseras på kultur eller konvention)”. Eller något sådant. Den som läser en broschyr skall dock inte behöva ha läst en kurs i politisk teori för att förstå vad som gäller och hur det motiveras. Socialstyrelsen och Migrationsverket har lyckats utomordentligt bra att i tydliga termer förklara den svenska synen på barnäktenskap och vad vi anser vara rätt och fel samt vilka åtgärder svenska myndigheter får vidta.

Barnäktenskap skall fördömas. Men diskussionen har handlat om myndigheterna och deras broschyr. Och denna diskussion har spårat ut totalt. Att barnäktenskap förekommer i alla kulturer och religioner är skamligt, men har oftast också ekonomiska orsaker. Unicef om barnäktenskap Samt att det cementerar (ursäkta uttrycket, högertroll), en (teologiskt motiverad) könsmaktsordning där män och vuxna bestämmer över minderåriga kvinnor. 

Att adressera den ekonomiska snedfördelningen och snedfördelningen av makt mellan kvinnor och män på en strukturell och global nivå vore mer konstruktivt än att skälla på svenska myndigheter och en broschyr som inte kunde formuleras tydligare. 

Fler sådana broschyrer skulle dessutom göra stor nytta. Jag skulle vilja se speciellt en broschyr om ”Du som tror dig veta vad Yttrande-/Tryckfrihet är”, som enkelt och koncist förklarar för alla hatmånglare hur man formulerar sig och vilka formuleringar som är skyddade av lagen och vilka inte.

Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet

Radikalisering av språket underminerar det demokratiska samtalet 

[en text skriven i slutet av januari 2016]

2015 kommer att gå till historien som det år där betydelserna i det demokratiska samtalet radikaliserats. Vad ord och innebörder har betytt tidigare har förskjutits i värsta fall till sin motsats. ”Inga murar i Europa” har förvandlats till ID-kontroller över Öresund. Feministiska debattörer ansluter sig till idén om att sexuella övergrepp programmerats i kulturellt DNA eller att det är legitimt när stater konfiskerar flyktingars egendom. ”Andrum” för att säkerställa nationell ”välfärd” innebär att syriska städer svälter, flyktingar fortfarande dör på Medelhavet och friheter för Europas medborgare inskränks utan att de tillfrågas. Detta sker med hänvisning till ”fara för inre säkerhet” och den ”allmänna ordningen”, är grundat i panikartade parlamentariska beslut och accepteras utan större motstånd av dem som drabbas. Rätten till asyl, grundläggande föreställningar om människokärlek och empati och principer i det europeiska samarbetet skickas plötsligt ut till yttre rymden som värderingar eller politiska gods som förlorat sitt värde. Debattartiklar talar om ”lösningen av flyktingfrågan” som skapar associationer till ett av den europeiska kulturens mörkaste kapitel. Att ”flyktingfrågan” hanteras av just infrastrukturministern som talar om ”volymer” istället för individer fördjupar obehaget att det handlar om deportation till slutförvaringar och slutdestinationer.

När det politiska språket undergår förändringar som dessa är det en reaktion på grundläggande samhälleliga förändringar. Men denna reaktion sker också i relation till dem som hävdar tolkningsföreträdet. Språkets gränser och bruk har under en lång tid förflyttats genom en spärreld av semantiska förskjutningar ur den digitala raljerande ”trollosfären” lika mycket som genom dess kostymklädda välslipade representanter. Spärrelden i sin tur förbereder för invasionen av marktrupperna vars finkalibriga verbala eld nu framstår som mindre allvarlig, normaliserad eller motiverad rent av.

Stängda gränser, en stark stat som i säkerhetens namn kör över medborgarnas rättigheter, anonymiseringen och skuldbeläggningen av det främmande, flyktingen som ett hot, avskedet från empati och försvaret för det egna folkets välfärd är tecken på ideologiska positioner som ligger nära nationalistisk eller etnocentrisk egoism. Uteslutningen, självcentreringen, vi-och-dom är element i bygget av en aggressiv identitet som i tidigare epoker av historien har inlett tider av kris och krig.

Förvisso lever vi i en värld av faktiska kriser. Men hur en ram av mening byggs kring händelserna, respektive hur vi – språkligt – beskriver dem och – språkligt – motiverar politiska åtgärder är ett ansvarsfullt val, medvetet eller omedvetet. Det är här radikaliseringen kommer in. Historiskt betraktat betecknar den en förskjutning, ett avståndstagande, en process eller rörelse från den etablerade, överenskomna kompromissen. De som har ett intresse av att underminera samtalsklimatets grundförutsättningar kommer att vilja rubba dess vokabulär. Det är en smygande process, först och främst handlar den om att ifrågasätta auktoriteten. Detta har accelererat dels genom postmodernismens berättigade kunskapskritik och dels genom medierevolutionen som har gjort vetande till information på nätet, och kritik till tyckande. I utvecklingen såg vi tecken på en välbehövlig utjämning av en tusenårig snedfördelning av makt över tanken. Men dystopin är att friheten idag utnyttjas för att bygga självbekräftande bubblor av åsikter som underblåser hatet. Talet om ”åsiktskorridorer”, ”politisk korrekthet”, ”systemmedier” och deras vetenskapliga hantlangare förråar och immuniserar mot sunt förnuft. Beredskapen att ta till sig vetenskapliga argument (antingen faktas ”evidens” eller just det kvalitativa resonemanget) eller att använda sig av vetenskapens språk försvinner, faktaresistensen ökar. Den ersätts av en simultanpolitik där kriserna skall lösas i realtid för att bekräfta eller kränka väljarkårens skiftande och godtyckliga självbilder. Säg ”öppna hjärtan” och du skall förlora ett riksdagsval, säg ”andrum” för att stoppa negativa opinionssiffror. När vi en gång har lämnat den språkliga basen för en långsiktig politik ligger fältet fritt att ockuperas av självutnämnda världsanalytiker. De tillhandahåller färdiga paket av slagord, påhejade lika mycket av etablerade debattörer som av råttsvansen i den digitala undervegetationen. Plötsligt har ramen förflyttats inom vilken tidigare utmaningar och lösningar formulerades. Det som tidigare föreföll som otänkbart i ord, accepteras nu utan omsvep.

Om den påstådda svenska högskolekollapsen

Följande text hittade jag i den digitala skrivbordslådan men kan egentligen återpubliceras tid efter annan med utbytta namn eftersom det i Systemkollapsens Sverige är en återkommande trop att högskolan befinner sig i fritt fall.

Professor Harrison vid LU publicerade i januari 2016 en typisk kollapsartikel i SvD Dick Harrison: Högre utbildning är ett haveri på vilken jag skrev ett inlägg och egentligen hade tänkt att göra research kring.

Det blev i alla fall denna text.

Haveristen Harrison

Det är säkert ett par decennier sedan Historiska institutionen i Lund hamnade i riksmedia, vilket är beklagligt med tanke på den nydanande forskning som utförs där och de strålande studenter som rekryterats dit. Därför blir man beklämd om att läsa om ett så kallat haveri som inte bara Lund utan hela svenska högre utbildningen sägs hamnat i. Och mest beklämd är man att det är en av de mest meriterade professorerna, kåsörerna, mång-monografisterna som uttalar sig, Harrison. Egentligen gör han inte något annat än en Ebba Witt-Brattström, det vill säga plagiera gnället om de ack-så-dåliga svenska studenterna och de ack-så-avtrubbade svenska kollegorna som han möter i den akademiska grundutbildningen som alla välmeriterade, excellenta professorer helst vill undslippa att befatta sig med.

Vi förstår att det intet ont anade geniet inte har hängt med i ett resurstilldelningssystem som har funnits på plats och debatterats de senaste två decennierna. Och vi förstår också, liksom många andra som klagar över systemet, att man inte gillar sättet med vilket universitet och högskolor tvingas till att få intäkter för att avlöna väl meriterade professorers väl tilltagna forskningstid på skattemedel eller ännu mer absurt, att betala marknadshyra till ett statligt bolag som har monopol på att hyra ut till statliga högskolor. En annan svällande utgiftspost som åtminstone hade kunnat nämnas också är en allt mer ökande administration som på bekostnad av leveransen av utbildning och forskning belastar budgeten. Hur universitetet dock annars skulle få tillgång till sina resurser än genom att belöna antalet antagna och examinerade studenter är en spontan fråga som följer av detta och som professorn själv inte spekulerar kring. Skall vi avgiftsbelägga studierna? Skall staten avlöna lektorerna rakt av utan krav på motprestation? Sannolikt drar en Harrison-monografi dock in lika mycket pengar som tio studenter från ett annat, minst lika bisarrt inkomstsystem, den bibliografiska mätkonsten som smugit sig in i högskolan som ett instrument i dess förvandling till en arena för new public management fantasier. Varje publikation genererar ett mystiskt antal poäng som i reella budgetsiffror transpirerar ner till institutionerna. Potentiellt urholkar detta kvantitativa system sannolikt lika mycket vetenskapligheten som den kvantitativa resurstilldelningen i grundutbildningen. Dock är det nog (systemet är ganska icke-genomskinligt) en ren kassako att ha en professor på sin lönelista som briljerar i att konstant publicera – men om han i mötet med studenterna möter sitt Waterloo blir till en belastning. Så läser jag artikeln, ”Hjälp, jag vill härifrån, jag kan inte hantera obildade ohyfsade personer, jag vill skriva och forska och jag orkar inte sätta mig i de rutiner som för många av mina kollegor utgör vardagens professionalitet.” Här havererar Harrison, men inte den högre utbildningen.

När man läser professorns lidelsehistoria är det svårt att bestämma sig för om man skall skratta eller gråta. Lund profilerar sig ju turligt nog som humorns (läro)säte och man ser redan framför sina ögon spexkupletten om farfadern som hos rektor klagar om professorn. Vilken lyckad fars! Ett annat plagiat är whistleblower-sympatierna vi som läsare skall känna, talet om att ingen bryr sig, att det skulle vara tabubelagt att ”offentliggöra” missförhållandena. Tvärt om diskuteras dessa ämnen ideligen i facket SULF:s medlemstidning Universitetsläraren som Harrison kanske inte läser på grund av den frånstötande titeln. Anekdotiska, icke-generaliserbara uttalanden om enskilda undervisningssituationer (vilken nivå, hur många studenter, hur var situationen exakt), förvåningen över oro över antalet underkända studenter (Vem skulle inte undra över det? Och vad är egentligen ”ovanligt många”? Går det att kvantifiera?), det helt världsfrånvända påståendet att utdelandet av tidigare tentamensfrågor skulle vara fusk (har praktiserats i decennier), påståendet att C-uppsatser idag skulle vara sämre ”än förr” (som bortser totalt från den UKÄ-kvalitetssäkringen som gjordes härförleden, säkert när hr. prof. befann sig någon annanstans) och det helt felaktiga påståendet om att studentkårernas makt skulle ha ökat när den i själva verket har minskat. Vad det gäller den administrativa hanteringen av konflikten vid Harrisons arbetsplats i Lund är den svår att bedöma, det är ju inte heller så att professorn för första gången skulle ha skapat osämja på sin arbetsplats. Istället är de flesta av den ”intet ont anande” återvändaren anförda punkterna prov på det han själv anser vara det ”grundläggande problemet”: okunskap om eller i värsta fall bristande rutin i att undervisa på universitetsnivå och ett praktexempel på ovetenskapligt resonemang. Idag skulle ingen tveka att underkänna det.

Andreas Önnerfors, docent i Idé- & lärdomshistoria, Göteborgs universitet