Tyska bokmässans policy rörande utställare och yttrandefrihet

Skriftliga frågor till pressekreteraren för tyska bokmässan Frankfurter Buchmesse Katja Böhne 25/4 2017

(1)   Welche Policy hat die Frankfurter Buchmesse (FB) bezüglich Ausstellern die auf dem Verweis auf Meinungsfreiheit darauf Anspruch machen potentiell verfassungsfeindliche, gegen Menschenrechte streitende Positionen auf der Messe präsentieren zu dürfen?

SV: Vilken policy har FB rörande utställare som med hänvisning till yttrandefrihet gör anspråk på att få presentera positioner som potentiellt strider mot författningen, mot mänskliga rättigheter?

(2)   Würden Sie in Namen der Demokratie und der Meinungsfreiheit die Buchmesse als geeignetes Forum erachten auch solchen Ausstellern einen Platz einzuräumen?

SV: Skulle ni i demokratins och yttrandefrihetens namn betrakta FB som ett lämpligt forum att upplåta plats åt även sådana utställare?

(3)   Hat es in der Vergangenheit / gibt es gegenwärtig / Fälle (gegeben) in denen die Buchmesse gewissen Ausstellern mit extremen Positionen (gleich welcher Couleur, religiös oder politisch) verboten hat sich bei der Buchmesse einzumieten? Nach welchen Kriterien wurden / werden solche Entscheidungen getroffen? 

SV: Har det bakåt i tiden funnits / finns det närvarande / fall där FB har förbjudit vissa utställare med extrema positioner (oberoende av kulör, religiös eller politisk) att hyra in sig hos FB? Efter vilka kriterier / har / fattas / sådana beslut / fattats?

(1) Welche Policy hat die Frankfurter Buchmesse bezüglich Ausstellern die auf dem Verweis auf Meinungsfreiheit darauf Anspruch machen potentiell verfassungsfeindliche, gegen Menschenrechte streitende Positionen auf der Messe präsentieren zu dürfen?

Die Frankfurter Buchmesse ist seit ihrer Gründung dem Grundsatz „in dubio pro libertate“ verpflichtet. Dies bedeutet, dass wir auch solchen Ausstellern und deren Autoren eine Teilnahme an der Buchmesse ermöglichen, deren Inhalte uns unliebsam oder sogar zuwider sind. Die Grenze für derartige Auftritte lassen wir nicht da verlaufen, wo wir sie persönlich am liebsten ziehen würden, sondern dort, wo der Staat sie gezogen hat: bei der Veröffentlichung und Verbreitung von Schrifttum, das gegen Strafgesetze verstößt, also z.B. volksverhetzender oder gewaltverherrlichender Literatur, oder bei Büchern, die als jugendgefährdend indiziert wurden und deswegen nicht der Öffentlichkeit, sondern nur Erwachsenen zugänglich gemacht werden dürfen.

SV: FB har sedan sitt instiftande förpliktat sig till grundsatsen ”i tvivelsmål för friheten“ [en generell rätt till friheter]. Det betyder att vi också möjliggör för sådana utställare och deras författare att delta i FB vars innehåll vi ogillar eller rent av finner frånstötande. Gränsen för sådana evenemang låter vi inte löpa där vi själva helst skulle vilja dra den utan där staten har dragit den: vid publikationen och spridningen av skrifter som bryter mot strafflagar, alltså till exempel litteratur som hetsar mot folkgrupp eller förhärligar våld, eller böcker som belagts med en åldersgräns och därför inte får göras tillgängliga för offentligheten utan endast för vuxna.

(2)   Würden Sie in Namen der Demokratie und der Meinungsfreiheit die Buchmesse als geeignetes Forum erachten auch solchen Ausstellern einen Platz einzuräumen?

Die Frankfurter Buchmesse ist als größte internationale Buchmesse (wir sind eine Handelsmesse) immer auch ein Spiegel des weltpolitischen Geschehens bzw. seiner Literatur. Wir wollen und wir können als Handelsmesse nicht nur den uns genehmen Teil zulassen. Deshalb zensieren wir nicht. Wir werden erst aktiv, wenn deutsche Gerichte oder Strafverfolgungsbehörden bestimmte Werke als rechtswidrig einstufen. Dennoch sehen wir unsere Rolle als größte internationale Buchmesse explizit politisch. Wir reagieren auf aktuelle Entwicklungen (wie den weltweit zunehmenden Extremismus), indem wir Stellung beziehen, zur Debatte auffordern und diesen Dialog, diesen Meinungsaustausch auch aktiv fördern. Wir kuratieren selbst Formate, auf denen dieses weltpolitische Geschehen aufgegriffen – und aus einer demokratischen Perspektive heraus kritisiert – wird. Ein Beispiel ist unsere eigene Bühne „Weltempfang“, ein Areal, auf dem wir an den fünf Messetagen ein sehr internationales, kulturpolitisches Programm veranstalten. Weltempfang 

Wir geben auch Schriftstellern eine Bühne, die in ihren Ländern der Verfolgung ausgesetzt sind, wie z. B. im letzten Jahr dem türkischen Journalisten Çan Dündar oder Salman Rushdie, der 2015 auf unserer Eröffnungspressekonferenz auftrat. Dündar

SV: FB speglar som största internationella bokmässa (vi är en handelsmässa) alltid också världspolitiska händelser respektive dess litteratur. Som handelsmässa kan och vill vi inte endast tillåta den del som vi är bekväma med. Därför censurerar vi inte. Vi blir aktiva först då när tyska domstolar eller kriminalutredningsmyndigheter bedömer särskilda verk som stridande mot lagen. Trots detta ser vi vår roll som största internationella bokmässa explicit politisk. Vi reagerar på aktuella utvecklingar (så som den globalt ökande extremismen) genom att ta ställning, att uppmana till debatt och genom att aktivt främja denna dialog, detta utbyte av åsikter. Vi kuraterar själva format där de världspolitiska händelserna tas upp – och kritiseras ur ett demokratiskt perspektiv. Ett exempel är vår egna scen, ”Världsmottagning”, ett område där vi på mässans fem dagar anordnar ett mycket internationellt kulturpolitiskt program. Weltempfang 

Vi ger också de författare en scen som förföljs i sina länder, så som exempelvis förra året den turkiske journalisten Çan Dündar eller Salman Rushdie, som 2015 uppträdde på öppningens presskonferens. Dündar

(3) Hat es in der Vergangenheit / gibt es gegenwärtig / Fälle (gegeben) in denen die Buchmesse gewissen Ausstellern mit extremen Positionen (gleich welcher Couleur, religiös oder politisch) verboten hat sich bei der Buchmesse einzumieten? Nach welchen Kriterien wurden / werden solche Entscheidungen getroffen? 

Das einzige Mal (soweit ich weiß…), dass es einen Ausschluss gab, war 1989, 1990 und 1991, als der Iran die Fatwa über Salman Rushdie aussprach und es in der Folge zur Verfolgung von internationalen Verlegern der Romane Rushdies und sogar zur Ermordung eines Verlegers kam. In diesen drei Jahren entschied sich die Buchmesseleitung unter Peter Weidhaas, dass keine iranischen Aussteller auf dem iranischen Nationalstand auf die Frankfurter Buchmesse kommen durften.

SV: Den enda gången (såvitt jag vet…) att det har förekommit ett utestängande var 1989, 1990 och 1991 när Iran proklamerade fatwan mot Salman Rushdie och när det därpå skedde förföljelse av internationella förläggare till Rushdies romaner och till och med ett mord på en av förläggarna. Under dessa tre år bestämde sig bokmässans ledning under Peter Weidhaas att inga iranska utställare fick komma till den iranska nationalmontern på FB.

The first terrorist attack occasioned by capitalist radicalization ?

This might well be the first terrorist attack carried out by a 'lone-wolf' out of pure capitalist radicalization into violent extremism (RVE).

German media reports that (Russo-German) Sergej W. (28) meticulously planned to maximize profits by influencing the stock exchange course for the football team BVB. His idea was that mocking a terrorist attack on the team bus of BVB would drop the course and place him in position to gain profits by placing a bet on the changed course. Sergej W. clearly calculated with the option that the violence used in the attack was potentially lethal.

If Sergej W. would have succeeded with his plan, he certainly would have fulfilled a true capitalist dream of maximizing profits (without taking consequences into account).

Sergej W. is an (electrical) engineer, a professional background he has in common with many Jihadi terrorists. Considering his age, Sergej furthermore is placed in Generation Y which points at a proclivity of venerating (quickly generated) wealth more than professional competence and meritocracy.

It is interesting to speculate now on the nexus between capitalism as an ideology and radicalization into violent extremism.

Die Welt (21 April 2017)

Aldrig mera krig - en fotnot till IS och det meningslösa kriget i Irak (2003)

Den 19/2 2003 publicerade SDS artikeln nedan. Jag har funderat länge på att återpublicera den, i synnerhet mot bakgrund av att kriget i Irak till stora delar förklarar MENA-regionens kollaps idag med allt vad det innebär: IS-terrorism, flyktingströmmar och årtionden av framtida elände.

Jag minns också hur vi som varnade för kriget marginaliserades och kallades för "ynkryggar", cowards.

Aldrig mera krig 

Sydsvenskan 19 feb 2003 

Författare: ANDREAS ÖNNERFORS

Ynkryggarna är de som håller tyst och inte tar ställning. Allt som är kvar är en ljusstake. Medan de amerikanska bomberna smular sönder huset tronar den på bråten. Året är 1944 och jag ser

min mor krypa upp ur skyddsrummet till spillrorna. Hennes far är
stupad eller saknad i Ryssland, familjen utsläckt i kriget, några
rester kvar i öst bakom taggtråd och Berlinmur. Ett vanligt tyskt öde.
Ett öde som gör att folk än i dag inte kan slänga matrester, att man
är restriktiva med läsk till barnen för att man överlevt på
fiskleverolja. Att man har radion påslagen på natten för att inte
missa eventuella varningssändningar om bombräder -
efter mer än femtio år.

Krigens trauman sitter djupt, är psykotiskt djupa. Har man lärt sig
någonting av kriget så är det "Nie wieder Krieg!", aldrig mera krig.
När jag åkte till Sverige för att mönstra idiotförklarades jag av
mina tyska vänner. Hur kunde en förnuftig människa med humanistiska
intressen göra militärtjänst? Hur kunde han efter tjugosex månader i
svenska armén se något positivt i detta? Frågor som stöts och blöts
när jag samtalar med mina tyska kolleger idag, akademiker i
trettioårsåldern. De har en bestämd uppfattning om kriget som en
politisk lösning i det tjugoförsta århundradet: Att det aldrig är
rättvist. Att det aldrig kan försvaras. Att det aldrig mer får äga
rum. Är dessa människor fega, vill de nämnas i en rad med länder som
Libyen och Kuba och har de för avsikt att skicka Scudmissiler till
Tel Aviv?

Tvärtom. De vill undvika kriget till varje pris för att inte ge en
mustaschprydd diktator ursäkter att döda judar eller gasa ihjäl sin
egen befolkning. Är det rättvist att USA hotar de människor som tar
ställning mot kriget med straff?

Min mor bombades som sexårig flicka ut ur sitt hus av amerikanska och
brittiska bombflyg. Hon är ingen mes. Hon bär på de ärr som Georg W
hotar att tillfoga de irakiska barnen genom ett oprovocerat
angreppskrig. Det var tyskar, inte svenskar som krävde att Carl Tham
skulle avgå från sin post som ambassadör i Berlin efter upprop om
handelsbojkott mot Israel. Tysklands hållning är varken
antiamerikansk, än mindre antisemitisk - den är djupt pacifistisk.

"Nie wieder Krieg!"
Det finns en berömd affisch som visar en utmärglad tysk krigsmoder -
affischen och dess slogan har hamrat in ett mantra hos varje tysk.
Den borde ha en plats i varje själ och varje förnuftigt tänkande
varelse.

Men det sunda förnuftet är satt på undantag. Inte är de som vägrar
att släppa i väg unga män och kvinnor till slakt eller bomba
oskyldiga civila mesiga cowards. Ynkryggarna är de som håller tyst
och inte tar ställning.

Irak kommer att bombas sönder och samman. En sexårig flicka utan far
kommer att kravla fram ur skyddsrummet. Välj själv, Du Sverige som
2013 firar tvåhundra år av fred.
.
Andreas Önnerfors
- doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Affisch: Käthe Kollwitz 1924

© Sydsvenskan eller artikelförfattaren. eller artikelförfattaren. Utgivare: Pia Rehnquist. Databasens namn: Pia Rehnquist / Sydsvenskan / retriever-info.com

Nöden känner ingen lag - kan godhet vara banal?

"Elisa utför en banal gärning som hon har manipulerats till av en ond judisk-kristen pk-elit. Att osjälviskt hjälpa de fattiga har blivit en statsbärande ideologi som kan jämställas med nazismen i Tredje Riket. Elisa och Eichmann uppfyller denna ideologi på ett banalt sätt. Elisa förstärker de fattigas beroende och fattigdom. Att vara 'Guds medhjälpare' stjälper de fattigas egenansvar för sin situation." (Den Nya Bibeln, AH, 2017)

Här nedan följer en text som kom som ett svar på Ann Heberleins bizarra krönika i december 2016 om att vår givmildhet med tiggare kan jämställas med Eichmanns "banala ondska". Jag hade efter publikationen en intressant mejlväxling med Fokus chefredaktör Johan Hakelius som jag bifogar. 

Nöden känner ingen lag

Barmhärtighet är en kristen mästardygd. Begreppet välfärd vandrade från det teologiska till det politiska språket och har allt sedan 1700-talet blivit del av den goda statskonsten. Att hävda att pengen i tiggarens mugg endast bekräftar givarens själviska önskan att bli erkänd som god perverterar den västerländska idétraditionen av altruism, både religiös och sekulär. Att likställa gåvan med banal pliktuppfyllelse i nazisternas förintelseindustri är en grov förvrängning av etiken.

Jag börjar i kvarteret ”Nöden” i Lund, ett före detta fattigkvarter i den akademiska bondbyn där de gentrifierade akademikerna nu kan sitta i sina stilrent renoverade gathus, sörpla champagne och blicka ut genom de spröjsade fönstren på kullerstenar och rosenbuskar. Det är här Ann Heberlein bodde fram till 2016 därför att hon har det ekonomiskt väl ställt, i ett hus som hon kallade för ”Institutet för bot och bättring”. Någon har – jag följer hennes resonemang om pengatransaktioner som ger köparen sinnesro – stillat sitt dåliga samvete genom att bjuda in Heberlein som talare, köpt hennes böcker om psykiska problem, gjort en pjäs av dem. Det känns så otroligt gott att konsumera andras olycka, man känner sig som en moralisk fin och överlägsen människa genom att bekräfta behovet av att symboliskt köpa till sig erkännandet av det marginaliserade perspektivet: den våldtagna kvinnan, det psykiska lidandet, tvivlen på Gud, vägen från skånska landsbygden till det akademiska elfenbenstornet. Följer jag Heberleins resonemang hade nämligen de som konsumerat hennes lidande i olika medieformer kunnat välja att göra något helt annat: skifta däck, gå på bio eller bleka sitt anus. Innehållet i hennes alster är nämligen helt sekundärt. De köpte bara ”en smula självgodhet”, i verkligheten exploaterade de författarinnan, kanske ”ett utslag av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte”.

Låt oss återvända till ”Nöden”. Kvarteret uppstod genom ett privat filantropiskt initiativ under det sena 1800-talets industrialisering. Rådman Ripa ville bygga hus som vanliga arbetare kunde ha råd med. De var förhållandevis enkla och blev snabbt överbefolkade, flera familjer fick dela utedass och hygieniska problem ökade. Nöden blev dessutom till ett litet shtetl, ett slags ghetto som stack i ögonen i den välpolerade staden. Under 1880-talet skedde nämligen en inflyttning av östeuropeiska judar till Lund eftersom ett flertal pogromer hade ägt rum i det Ryska riket. Upp till 500 judar bosatte sig i Nöden, en synagoga låg nära den plats där Heberlein hade sitt hus. Judarna levde vidare i sina religiösa traditioner, männen ägnade sig främst åt kringresande försäljning.

Följer man etikerns resonemang så hade dock judarna inget att förlora i Lund, för vad var deras framtidsperspektiv? Tiggarna i Sverige idag borde nämligen inte heller vara här, ”de borde vara hemma i sitt land, med sina barn” för att ”här inte finns någon framtid för fattiga rumäner”. Heberleins resonemang går ut på att det är romernas eget ansvar att de lever i strukturellt förtryck, ett förtryck som i de östeuropeiska judarnas fall visade sig i öppna pogromer. Judarna borde, följer man logiken, ha stannat i Ryssland och ”bygga sin framtid där”. Det tycks ha gått etikern förbi att europeiska romer befinner sig i det absoluta sociala bottenskiktet, lever i ett elände som i många fall leder till döden. Att ignorera deras situation kan jämställas med att Lund inte skulle ha tagit emot judar på 1880-talet. Inte tvärt om: att pengen i tiggarens mugg är detsamma som att en nazistisk byråkrat bara gör sitt jobb. Romernas situation angår oss alla – därför är de här. Är de inte här, kanske de dör.

Dessutom är Heberleins liknelser – att pengen till tiggaren är detsamma som att färga ögonbrynen, ett transaktionsmedel för att köpa en tjänst – skrivna i total ignorans av en västerländsk idétradition från säg Platon till Kant. Här finns nämligen föreställningar om att begrepp som ”det Goda” är givna på förhand och finns en absolut sfär som konstruerats utan mänsklig medverkan. Platon och Kant skulle funnit det synnerligen banalt och trivialt att ens hävda att vi kan göra en filosofiskt korrekt bedömning av ”det goda” och ”det rätta” utifrån det subjektiva krassa nyttoperspektivet Heberlein anlägger. De skulle ha avfärdat att mänskligt samspel är den enda grunden för att göra etiskt korrekta bedömningar.

Vidare går det som Heberlein skriver stick i stäv mot de enklaste principerna i de abrahamitiska bokreligionerna. Här är det den monoteistiske Guden som förestavar tydliga regler och förhållningssätt, exempelvis om barmhärtighet, givmildhet och goda gärningar.

I synnerhet i kristendomen utövas det Goda utan krav på motprestationer och ofta mot sunt förnuft. Det är inte den privilegierades röst som Jesus lyssnar på, det är de marginaliserades, utstöttas, fattigas, sjukas, syndarnas. ”Synderska”, så kallar/-de sig Heberlein i sin privata epost-adress. Följer vi hennes resonemang finns det dock inget behov att vända sig till medmänniskan, etikerns råd är att härda sitt hjärta och frysa det till is.

Mejlkorrespondens med Fokus i december 2016: 
Anm.: Ansvarig utgivare Lars Grafström mejlades luciakvällen 2017, svar från Johan Hakelius kom den 14 december på vilket jag svarade den 19 december. 

Från: Ämne: Datum: Till: Kopia: Andreas Önnerfors andreas.onnerfors@lir.gu.se Re: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri 19 december 2016 00:55 Johan Hakelius johan.hakelius@fokus.se Lars Grafström Lars.Grafstrom@fokus.se, Andreas Önnerfors andreas.onnerfors@lir.gu.se, Ann Heberlein annpeccatrix@hotmail.com

Hej, 14 dec. 2016 kl. 10:07 skrev Johan Hakelius <johan.hakelius@fokus.se>: Andreas, Tack för ditt mejl. Jag är inte riktigt säker på vad du menar med att Anns kolumn skulle vara ”insinuant”. Det som upprört det flesta är väl raka motsatsen: att den är klar och tydlig, snarare än försåtligt antydande. Nej, den är insinuant, för att den insinuerar att vi inte har med romernas situation att göra, att det är deras eget ansvar att de lever i strukturellt förtryck och att vi därför bör avstå från att agera altruistiskt. Men hur det än är med den saken, låt mig förklara hur jag resonerar som redaktör: Fokus ska rymma en vid flora åsikter. Det enda jag inte har lust att publicera är ljumma, inställsamma texter av folk som inte är förmögna att tänka själva. Man kan ha många synpunkter på Ann Heberlein, men den kategorin faller hon inte i. Denna synpunkt delar jag inte. Du med flera har skapat ett mediedrev där radikala positioner har normaliserats. Den gamla åsiktskorridoren har ersatts av en ny där Teodorescu & Co. piskar in hatretoriken som det nya normala. Ni kan inte längre hävda att det finns en samhällelig kompromiss där ni driver en oppositionell röst utan snart sitter den vid makten. Den tappar in i det europeiska neo-con-tänket, i den europeiska alt-right om man så vill och definitivt i nouvelle droites försök att erövra metapolitiken. Där är ni nu verksamma och du Johan Hakelius, driver på metapolitikens förändring genom att lyfta in Heberlein till att formulera den nya mainstream-moralen som kan mätas av vad den INTE är. Den är inte villkorslös altruistisk, kosmopolitisk öppen, liberal, solidarisk till exempel. Och inte kristen. Hennes senaste kolumn är förstås kontroversiell, men hon argumenterar för sin tes på ett ärligt och öppet sätt. Också där häller jag verkligen inte med. Det insinuanta tonfallet gör ju att ett hat odlas mot dem ”som inte borde vara här” samt mot dem som i den tyska alt-right diskursen föraktfullt kallas för ”Gutmenschen”, alltså de som fortsätter se det positiva i sina medmänniskor - ecce homo. Heberlein sällar sig medvetet till dem som underminerar ”den goda gärningen” som en grundbult i den västerländska altruismen, kristen eller sekulär filantropisk. I en fråga som alla förstår är svår, väljer hon en annan väg än de flesta. Jag håller inte med, tongivande svenska debattörer har attackerat tiggeriet öppet och nu drar en opportunistisk ryggradslös Löfvén med för att rädda fler procent stöd från väljarkåren. Tycker du att ni då inte har bidragit till att formulera mainstream? Det är ju ni som driver på aktivt. Det är intressant, inte minst därför att mitt intryck är att de som är direkt ansvariga för just detta problem, helst undviker att tala om det. Aha, vilka menar du, helt ärligt? Var gärna så konkret som möjligt med vem som är ”direkt ansvariga för just detta problem”. De håller med om allmänna, välmenande formuleringar, men de föreslår inga egentliga lösningar - oavsett om man med det menar att hjälpa tiggarna till ett bättre liv eller att få bort tiggeriet från gatorna. Vilka är ”de” du syftar på? De politiker som bestämde att vi skulle ha ett gemensamt rum för ekonomi, politik och värderingar i Europa och som inkluderade länderna där romernas situation är daglig verklighet? Var var de hatiska rösterna mot romerna när Sverige drevs till EU-medlemskapet 1994? Eller vid östutvidgningen? Var det någon som insåg att europeiska konvergenskriterier och fri rörlighet också handlade om en _gemensam_ europeisk solidaritet och socialpolitik? Hur naiv och obildad var den svenska offentligheten för att inte inse dimensionerna och implikationerna av Berlinmurens fall 1990?

Jag tycker inte att det är orimligt att i det läget öppna en diskussion om vad det är som gör att tiggeriet så snabbt blivit något acceptabelt - till och med något som bejakas - när det bara för något år sedan skulle ha setts som grov cynism att tillåta tiggeri på gatorna.
Jag tycker att Anns artikel inte det minsta bidrar till att kasta ljus på denna fråga. Den handlar om att givarna köper sig en känsla av överlägsenhet liksom hon själv känner sig väl med färgade ögonbryn. För mig står detta, ursäkta uttrycket, för en perverterad moraluppfattning som gått stick i stäv mot 2000 år av västerländsk idétradition, både sekulär och religiös.
En sådan undersökning blir med nödvändighet en fråga om psykologi och moralfilosofi.
Korrekt.
Det betyder förstås inte att givare eller tiggare sitter hemma och planerar sina göranden utifrån de analysverktyg Ann H använder. Men den invändningen gäller i stort sett all samhällsvetenskaplig teori. Att formalisera något i ett teoretiskt ramverk för att kunna göra en analys, är inget märkligt.
Såklart.
Jag är mest förvånad över att det uppenbarligen finns så många människor som inte är det minsta nyfikna på de psykologiska processer som på bara något år kan göra något tabubelagt till något omhuldat.
Jag håller med dig om att vi måste vara nyfikna, men detta handlade ju inte Anns artikel om alls. Och vidare är det du säger ju bara en tes. Och ett tecken på den svenska alt-rightens jesuitiska retorik som odlas i Fokus. Tesen handlar om att underminera individuella människors egna beslut om vad de anser är moraliskt rätta val.
Sedan är det en annan sak att man inte behöver hålla med om Anns analys i alla delar. Det är något av poängen med en bra kolumnist. Hon hårdrar ett nyttoperspektiv för att göra sin ståndpunkt tydlig.
Och denna ståndpunkt är just vad gör hennes ”analys” så farlig: med den kan man argumentera för en hel del moraliskt betänkliga verktyg. Framför allt bekymrar mig människosynen och den snävt nationalistiska idén om ansvar för människors utsatta sociala situation.
Det betyder inte att hon inte begriper att det också kan finnas andra, blandade motiv för att ge till tiggare, t ex en enkel önskan att hjälpa en behövande människa här och nu. Men att spetsa till resonemang hör till kolumnistens jobb. Poängen är att tydliggöra en tanke, inte att publicera en samling brasklappar.
Också diktatorer har sina medietränare. Bagdad-Bob hävdade också mot bättre vetande in i det sista att det inte fanns amerikaner i Bagdad. Med detta vill jag säga att även ett ”tillspetsat resonemang” måste vara moraliskt hållbart.
Mina riktmärken när det gäller sådant här är inte svenska.
Härligt - jag är uppvuxen på kontinenten och förvånas över den lama samtalstonen i den svenska samhällsdebatten. Men eftersom det är du som bidrar en ny metapolitisk åsiktskorridor släpps endast de tankar fram som passar in.
Jag ser t ex den betydligt bredare debatt som finns i England som ett ideal vi kan lära något av.
Det håller jag verkligen med om, men Ann är inte rätt person att debattera med. Hennes så kallade debattartiklar drunknar i det subjektiva tyckandet, följer förutsägbara recept på faktarabblande och fullständigt lösryckta moraliska felpejlingar som inte för oss vidare. Tänk på hur pinsam episoden med GP var, Anns fruktansvärt dåligt underbyggda artikel som syftade främst till att spä på hat.
Det betyder att man i varje Fokus förhoppningsvis får läsa något man tycker illa om eller reagerar negativt på.

Visst, det är en bra ambition.

Och, förstås, motsatsen.

Men du hör ju till de krafterna som drar det neokonservativa metapolitiska loket som strävar efter dominans i samhällsdebatten.

Jag ansluter mig inte till den allt bredare svenska skola som anser att det är fel att publicera sådant som är kontroversiellt eller upplevs som provocerande för vissa läsare.
Så härligt. Det är uppfriskande och bra.
Jag tror att våra läsare klarar av att hantera det och i många fall sporras att formulera motargument eller, kanske, ompröva sina egna ställningstaganden.
Visst, det är ett bra ideal.
Vuxna människor måste rimligen kunna klara av att möta ståndpunkter de inte delar, till och med tycker illa om, utan att bli så upprörda att de vill tvätta offentligheten från sådana åsikter. Det är därför jag publicerar texter av detta slag.
Jag hävdar fortfarande att det finns artiklar som är förkastliga inte för att de uppmanar oss till att tänka annorlunda, utan att de moraliska ståndpunkter de uppmanar oss att inta strider mot fundamentala västerländska värderingar. Den gränsen har flera av Ann Heberleins liksom exempelvis Teodorescus artiklar passerat. De är helt enkelt farliga, aggressiva, hatiska. Ungefär som radiorösterna under folkmordet i Rwanda. Ansvarig utgivare kunde också intagit ståndpunkten att lyssnarna måste kunna klara av sådant som de tycker illa om. De är ju vuxna människor.
Vad gäller ditt begrepp ”åsiktspolis” hoppas jag att du av detta brev förstått lite bättre hur jag tänker.
Jag är glad över att du tog dig tid att besvara mitt mejl, tack!
Jag har ingen ambition att göra Fokus till en ensidig tidning.
Utmärkt. Jag ser fram emot en övertygad liberal eller kristen kosmopolit argumentera för individers indisputabla rätt att röra sig fritt över nationsgränserna och vårt individuella ansvar för globala orättvisor.
Men som chefredaktör är det förstås mitt jobb att avgöra vad som ska publiceras.
Exakt, på dina axlar vilar ett tungt ansvar. Återigen hänvisar jag till RTLM:s sändningar i Rwanda som ett exempel på journalistikens etiska gränser.
Och jag kommer att rata artiklar och inlägg som visar brist på självständigt tänkande och som svarar på intellektuella frågeställningar med känsloutbrott eller krav på att vissa ståndpunkter inte ska få publiceras. Det är en form av kritik som helt enkelt inte håller måttet.
Nej, såklart. Det är ju också därför jag är förvånad över att du släpper fram ståndpunkter som Heberleins. De visar brist på självständigt tänkande då de går i neo-cons ideologiska ledband med ett par typiska inslag som ständigt återkommer och som är förutsägbara, inte alls överraskande. Standardiseringen av argumentationen är för mig ett tecken på likriktning i debatten, eller den redan existerande Gleichschaltung.
Med de bästa hälsningarna för jultiden, hos de kristna bland annat firad för att Gud blev människa. Andreas Önnerfors

Och, förstås, motsatsen.

Allt gott /J

Från: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se>

		Från: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se> Datum: onsdag 14 december 2016 08:57 Till: Andreas Önnerfors <andreas.onnerfors@lir.gu.se> Kopia: Johan Hakelius <johan.hakelius@fokus.se> Ämne: SV: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri Hej Andreas, Tack för ditt mail. Då Jag är VD och inte chefredaktör eller ansvarig utgivare så är det naturligtvis bättre att Johan Hakelius som är ansvarig för vårt redaktionella innehåll och innehar just dessa titlar är den som får svara på ditt mail. Det är möjligt att du även direkt har riktat dig till honom med motsvarande mail, om inte så cc:ar jag nu Hakelius dina och mina rader. Du kan vara helt säker på att få ett svar då det sista Hakelius eftersträvar är just åsiktspoliser. Allt gott, Lars -------------------------------------------- Lars Grafström, VD FOKUS - Sveriges nyhetsmagasin FPG Media AB Wallingatan 12 SE-111 60 Stockholm Tel: +46 (0)8-456 34 00 Mobil: +46 (0)73-940 93 00 Fax: +46 (0)8-456 34 72 Mailto:lars.grafstrom@fokus.se www.fokus.se Fokus har sedan starten 2005 blivit utsedd till Årets Tidskrift och Årets tidskrift digitala medier. Medarbetare i tidningen har fått utnämningar för Årets journalist (3gr), Årets krönikör (2 gr), Årets medierookie, Årets genombrott och Årets annonssäljare (2 gr). Fokus har även mottagit Publicistklubbens Stora pris. TS upplaga 2015 28 800 ex Orvesto Konsument 2015:helår 75 000 läsare, +9%
		Från: Andreas Önnerfors [mailto:andreas.onnerfors@lir.gu.se] Skickat: den 13 december 2016 21:42 Till: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se> Ämne: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri Bäste Lars Grafström, jag skriver till dig för att jag - tillsammans med många andra människor - mår illa av att ha läst Ann Heberleins krönika där hon jämför sina färgade ögonbryn med att ge pengar till tiggare. Artikeln är djupt oroväckande och moraliskt helt förkastlig. Det är en skam att ni har publicerat den.

I rådande medieklimat i Sverige är det såklart en dygd med artiklar som dessa. Med Hakelius som chefredaktör är det bara att piska in artiklar som dessa som går emot människokärlek, empati och sunt förnuft och där en självcentrerad privilegierad kvinna får fabulera om "etiska val” som om de vore en vara som vilka andra som helst. Dessutom i sin position som universitetslektor i ämnet, vilket är skamligt i sig, inte minst för Lunds universitet.
Jag skulle sätta ett högt pris på att få besvara denna helt förvridna artikel och dess perverterade människosyn, men som sagt kan jag tänka mig att med Hakelius som åsiktspolis ett sådant företag föreslås för dova öron.
Med utmärkt hälsning, Andreas Önnerfors
------------------------------------
Dr. Andreas Önnerfors (docent)
Associate Professor / Reader in Intellectual History University of Gothenburg, Sweden andreas.onnerfors@gu.se
+46 - 70 - 676 93 23
Affiliations
Member of the European Academy of Sciences and Arts, Salzburg, AT
Chairman, Society for the History of Sciences, Sweden
Research Associate, Centre for Fascist, Anti-fascist and Post-fascist Studies, Teesside University, UK
"A thought contains the possibility of the situation of which it is the thought. What is thinkable is also possible.” Wittgenstein, Tractatus 3.02"