Jag minns också hur vi som varnade för kriget marginaliserades och kallades för "ynkryggar", cowards.
Aldrig mera krig
Ynkryggarna är de som håller tyst och inte tar ställning. Allt som är kvar är en ljusstake. Medan de amerikanska bomberna smular sönder huset tronar den på bråten. Året är 1944 och jag ser
min mor krypa upp ur skyddsrummet till spillrorna. Hennes far är
stupad eller saknad i Ryssland, familjen utsläckt i kriget, några
rester kvar i öst bakom taggtråd och Berlinmur. Ett vanligt tyskt öde.
Ett öde som gör att folk än i dag inte kan slänga matrester, att man
är restriktiva med läsk till barnen för att man överlevt på
fiskleverolja. Att man har radion påslagen på natten för att inte
missa eventuella varningssändningar om bombräder -
efter mer än femtio år.
Krigens trauman sitter djupt, är psykotiskt djupa. Har man lärt sig
någonting av kriget så är det "Nie wieder Krieg!", aldrig mera krig.
När jag åkte till Sverige för att mönstra idiotförklarades jag av
mina tyska vänner. Hur kunde en förnuftig människa med humanistiska
intressen göra militärtjänst? Hur kunde han efter tjugosex månader i
svenska armén se något positivt i detta? Frågor som stöts och blöts
när jag samtalar med mina tyska kolleger idag, akademiker i
trettioårsåldern. De har en bestämd uppfattning om kriget som en
politisk lösning i det tjugoförsta århundradet: Att det aldrig är
rättvist. Att det aldrig kan försvaras. Att det aldrig mer får äga
rum. Är dessa människor fega, vill de nämnas i en rad med länder som
Libyen och Kuba och har de för avsikt att skicka Scudmissiler till
Tel Aviv?
Tvärtom. De vill undvika kriget till varje pris för att inte ge en
mustaschprydd diktator ursäkter att döda judar eller gasa ihjäl sin
egen befolkning. Är det rättvist att USA hotar de människor som tar
ställning mot kriget med straff?
Min mor bombades som sexårig flicka ut ur sitt hus av amerikanska och
brittiska bombflyg. Hon är ingen mes. Hon bär på de ärr som Georg W
hotar att tillfoga de irakiska barnen genom ett oprovocerat
angreppskrig. Det var tyskar, inte svenskar som krävde att Carl Tham
skulle avgå från sin post som ambassadör i Berlin efter upprop om
handelsbojkott mot Israel. Tysklands hållning är varken
antiamerikansk, än mindre antisemitisk - den är djupt pacifistisk.
"Nie wieder Krieg!"
Det finns en berömd affisch som visar en utmärglad tysk krigsmoder -
affischen och dess slogan har hamrat in ett mantra hos varje tysk.
Den borde ha en plats i varje själ och varje förnuftigt tänkande
varelse.
Men det sunda förnuftet är satt på undantag. Inte är de som vägrar
att släppa i väg unga män och kvinnor till slakt eller bomba
oskyldiga civila mesiga cowards. Ynkryggarna är de som håller tyst
och inte tar ställning.
Irak kommer att bombas sönder och samman. En sexårig flicka utan far
kommer att kravla fram ur skyddsrummet. Välj själv, Du Sverige som
2013 firar tvåhundra år av fred.
.
Andreas Önnerfors
- doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
stupad eller saknad i Ryssland, familjen utsläckt i kriget, några
rester kvar i öst bakom taggtråd och Berlinmur. Ett vanligt tyskt öde.
Ett öde som gör att folk än i dag inte kan slänga matrester, att man
är restriktiva med läsk till barnen för att man överlevt på
fiskleverolja. Att man har radion påslagen på natten för att inte
missa eventuella varningssändningar om bombräder -
efter mer än femtio år.
Krigens trauman sitter djupt, är psykotiskt djupa. Har man lärt sig
någonting av kriget så är det "Nie wieder Krieg!", aldrig mera krig.
När jag åkte till Sverige för att mönstra idiotförklarades jag av
mina tyska vänner. Hur kunde en förnuftig människa med humanistiska
intressen göra militärtjänst? Hur kunde han efter tjugosex månader i
svenska armén se något positivt i detta? Frågor som stöts och blöts
när jag samtalar med mina tyska kolleger idag, akademiker i
trettioårsåldern. De har en bestämd uppfattning om kriget som en
politisk lösning i det tjugoförsta århundradet: Att det aldrig är
rättvist. Att det aldrig kan försvaras. Att det aldrig mer får äga
rum. Är dessa människor fega, vill de nämnas i en rad med länder som
Libyen och Kuba och har de för avsikt att skicka Scudmissiler till
Tel Aviv?
Tvärtom. De vill undvika kriget till varje pris för att inte ge en
mustaschprydd diktator ursäkter att döda judar eller gasa ihjäl sin
egen befolkning. Är det rättvist att USA hotar de människor som tar
ställning mot kriget med straff?
Min mor bombades som sexårig flicka ut ur sitt hus av amerikanska och
brittiska bombflyg. Hon är ingen mes. Hon bär på de ärr som Georg W
hotar att tillfoga de irakiska barnen genom ett oprovocerat
angreppskrig. Det var tyskar, inte svenskar som krävde att Carl Tham
skulle avgå från sin post som ambassadör i Berlin efter upprop om
handelsbojkott mot Israel. Tysklands hållning är varken
antiamerikansk, än mindre antisemitisk - den är djupt pacifistisk.
Det finns en berömd affisch som visar en utmärglad tysk krigsmoder -
affischen och dess slogan har hamrat in ett mantra hos varje tysk.
Den borde ha en plats i varje själ och varje förnuftigt tänkande
varelse.
Men det sunda förnuftet är satt på undantag. Inte är de som vägrar
att släppa i väg unga män och kvinnor till slakt eller bomba
oskyldiga civila mesiga cowards. Ynkryggarna är de som håller tyst
och inte tar ställning.
Irak kommer att bombas sönder och samman. En sexårig flicka utan far
kommer att kravla fram ur skyddsrummet. Välj själv, Du Sverige som
2013 firar tvåhundra år av fred.
.
Andreas Önnerfors
- doktorand i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.
Affisch: Käthe Kollwitz 1924
© Sydsvenskan eller artikelförfattaren. eller artikelförfattaren. Utgivare: Pia Rehnquist. Databasens namn: Pia Rehnquist / Sydsvenskan / retriever-info.com
No comments:
Post a Comment