"Elisa utför en banal gärning som hon har manipulerats till av en ond judisk-kristen pk-elit. Att osjälviskt hjälpa de fattiga har blivit en statsbärande ideologi som kan jämställas med nazismen i Tredje Riket. Elisa och Eichmann uppfyller denna ideologi på ett banalt sätt. Elisa förstärker de fattigas beroende och fattigdom. Att vara 'Guds medhjälpare' stjälper de fattigas egenansvar för sin situation." (Den Nya Bibeln, AH, 2017)
Nöden känner ingen lag
Barmhärtighet är en kristen
mästardygd. Begreppet välfärd vandrade från det teologiska till det politiska
språket och har allt sedan 1700-talet blivit del av den goda statskonsten. Att
hävda att pengen i tiggarens mugg endast bekräftar givarens själviska önskan
att bli erkänd som god perverterar den västerländska idétraditionen av altruism,
både religiös och sekulär. Att likställa gåvan med banal pliktuppfyllelse i
nazisternas förintelseindustri är en grov förvrängning av etiken.
Jag börjar i kvarteret ”Nöden”
i Lund, ett före detta fattigkvarter i den akademiska bondbyn där de
gentrifierade akademikerna nu kan sitta i sina stilrent renoverade gathus, sörpla
champagne och blicka ut genom de spröjsade fönstren på kullerstenar och
rosenbuskar. Det är här Ann Heberlein bodde fram till 2016 därför att hon har
det ekonomiskt väl ställt, i ett hus som hon kallade för ”Institutet för bot
och bättring”. Någon har – jag följer hennes resonemang om pengatransaktioner
som ger köparen sinnesro – stillat sitt dåliga samvete genom att bjuda in Heberlein
som talare, köpt hennes böcker om psykiska problem, gjort en pjäs av dem. Det
känns så otroligt gott att konsumera andras olycka, man känner sig som en
moralisk fin och överlägsen människa genom att bekräfta behovet av att symboliskt
köpa till sig erkännandet av det marginaliserade perspektivet: den våldtagna
kvinnan, det psykiska lidandet, tvivlen på Gud, vägen från skånska landsbygden
till det akademiska elfenbenstornet. Följer jag Heberleins resonemang hade
nämligen de som konsumerat hennes lidande i olika medieformer kunnat välja att
göra något helt annat: skifta däck, gå på bio eller bleka sitt anus. Innehållet
i hennes alster är nämligen helt sekundärt. De köpte bara ”en smula
självgodhet”, i verkligheten exploaterade de författarinnan, kanske ”ett utslag
av en längtan efter att vara god – men rätt är det inte”.
Låt oss återvända till
”Nöden”. Kvarteret uppstod genom ett privat filantropiskt initiativ under det
sena 1800-talets industrialisering. Rådman Ripa ville bygga hus som vanliga
arbetare kunde ha råd med. De var förhållandevis enkla och blev snabbt
överbefolkade, flera familjer fick dela utedass och hygieniska problem ökade. Nöden
blev dessutom till ett litet shtetl,
ett slags ghetto som stack i ögonen i den välpolerade staden. Under 1880-talet
skedde nämligen en inflyttning av östeuropeiska judar till Lund eftersom ett
flertal pogromer hade ägt rum i det Ryska riket. Upp till 500 judar bosatte sig
i Nöden, en synagoga låg nära den plats där Heberlein hade sitt hus. Judarna
levde vidare i sina religiösa traditioner, männen ägnade sig främst åt
kringresande försäljning.
Följer man etikerns
resonemang så hade dock judarna inget att förlora i Lund, för vad var deras
framtidsperspektiv? Tiggarna i Sverige idag borde nämligen inte heller vara
här, ”de borde vara hemma i sitt land, med sina barn” för att ”här inte finns
någon framtid för fattiga rumäner”. Heberleins resonemang går ut på att det är
romernas eget ansvar att de lever i strukturellt förtryck, ett förtryck som i
de östeuropeiska judarnas fall visade sig i öppna pogromer. Judarna borde,
följer man logiken, ha stannat i Ryssland och ”bygga sin framtid där”. Det
tycks ha gått etikern förbi att europeiska romer befinner sig i det absoluta sociala
bottenskiktet, lever i ett elände som i många fall leder till döden. Att ignorera
deras situation kan jämställas med att Lund inte skulle ha tagit emot judar på
1880-talet. Inte tvärt om: att pengen i tiggarens mugg är detsamma som att en
nazistisk byråkrat bara gör sitt jobb. Romernas situation angår oss alla –
därför är de här. Är de inte här, kanske de dör.
Dessutom är Heberleins
liknelser – att pengen till tiggaren är detsamma som att färga ögonbrynen, ett
transaktionsmedel för att köpa en tjänst – skrivna i total ignorans av en
västerländsk idétradition från säg Platon till Kant. Här finns nämligen föreställningar
om att begrepp som ”det Goda” är givna på förhand och finns en absolut sfär som
konstruerats utan mänsklig medverkan. Platon och Kant skulle funnit det
synnerligen banalt och trivialt att ens hävda att vi kan göra en filosofiskt
korrekt bedömning av ”det goda” och ”det rätta” utifrån det subjektiva krassa nyttoperspektivet
Heberlein anlägger. De skulle ha avfärdat att mänskligt samspel är den enda
grunden för att göra etiskt korrekta bedömningar.
Vidare går det som Heberlein skriver
stick i stäv mot de enklaste principerna i de abrahamitiska bokreligionerna. Här
är det den monoteistiske Guden som förestavar tydliga regler och
förhållningssätt, exempelvis om barmhärtighet, givmildhet och goda gärningar.
I synnerhet i kristendomen utövas
det Goda utan krav på motprestationer och ofta mot sunt förnuft. Det är inte
den privilegierades röst som Jesus lyssnar på, det är de marginaliserades, utstöttas,
fattigas, sjukas, syndarnas. ”Synderska”, så kallar/-de sig Heberlein i sin
privata epost-adress. Följer vi hennes resonemang finns det dock inget behov
att vända sig till medmänniskan, etikerns råd är att härda sitt hjärta och
frysa det till is.
Mejlkorrespondens med Fokus i december 2016:
Anm.: Ansvarig utgivare Lars Grafström mejlades luciakvällen 2017, svar från Johan Hakelius kom den 14 december på vilket jag svarade den 19 december.
Visst, det är en bra ambition.
Men du hör ju till de krafterna som drar det neokonservativa metapolitiska loket som strävar efter dominans i samhällsdebatten.
I rådande medieklimat i Sverige är det såklart en dygd med artiklar som dessa. Med
Hakelius som chefredaktör är det bara att piska in artiklar som dessa som går emot
människokärlek, empati och sunt förnuft och där en självcentrerad privilegierad kvinna får
fabulera om "etiska val” som om de vore en vara som vilka andra som helst. Dessutom i
sin position som universitetslektor i ämnet, vilket är skamligt i sig, inte minst för Lunds
universitet.
Jag skulle sätta ett högt pris på att få besvara denna helt förvridna artikel och dess perverterade människosyn, men som sagt kan jag tänka mig att med Hakelius som åsiktspolis ett sådant företag föreslås för dova öron.
Med utmärkt hälsning, Andreas Önnerfors
------------------------------------
Dr. Andreas Önnerfors (docent)
Associate Professor / Reader in Intellectual History University of Gothenburg, Sweden andreas.onnerfors@gu.se
+46 - 70 - 676 93 23
Affiliations
Member of the European Academy of Sciences and Arts, Salzburg, AT
Chairman, Society for the History of Sciences, Sweden
Research Associate, Centre for Fascist, Anti-fascist and Post-fascist Studies, Teesside University, UK
"A thought contains the possibility of the situation of which it is the thought. What is thinkable is also possible.” Wittgenstein, Tractatus 3.02"
Mejlkorrespondens med Fokus i december 2016:
Anm.: Ansvarig utgivare Lars Grafström mejlades luciakvällen 2017, svar från Johan Hakelius kom den 14 december på vilket jag svarade den 19 december.
Från:
Ämne:
Datum:
Till:
Kopia:
Andreas Önnerfors andreas.onnerfors@lir.gu.se
Re: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri 19 december 2016 00:55 Johan Hakelius johan.hakelius@fokus.se Lars Grafström Lars.Grafstrom@fokus.se, Andreas Önnerfors andreas.onnerfors@lir.gu.se, Ann Heberlein annpeccatrix@hotmail.com |
Hej,
14 dec. 2016 kl. 10:07 skrev Johan Hakelius <johan.hakelius@fokus.se>: Andreas, Tack för ditt mejl. Jag är inte riktigt säker på vad du menar med att Anns kolumn skulle vara ”insinuant”. Det som upprört det flesta är väl raka motsatsen: att den är klar och tydlig, snarare än försåtligt antydande. Nej, den är insinuant, för att den insinuerar att vi inte har med romernas situation att göra, att det är deras eget ansvar att de lever i strukturellt förtryck och att vi därför bör avstå från att agera altruistiskt. Men hur det än är med den saken, låt mig förklara hur jag resonerar som redaktör: Fokus ska rymma en vid flora åsikter. Det enda jag inte har lust att publicera är ljumma, inställsamma texter av folk som inte är förmögna att tänka själva. Man kan ha många synpunkter på Ann Heberlein, men den kategorin faller hon inte i. Denna synpunkt delar jag inte. Du med flera har skapat ett mediedrev där radikala positioner har normaliserats. Den gamla åsiktskorridoren har ersatts av en ny där Teodorescu & Co. piskar in hatretoriken som det nya normala. Ni kan inte längre hävda att det finns en samhällelig kompromiss där ni driver en oppositionell röst utan snart sitter den vid makten. Den tappar in i det europeiska neo-con-tänket, i den europeiska alt-right om man så vill och definitivt i nouvelle droites försök att erövra metapolitiken. Där är ni nu verksamma och du Johan Hakelius, driver på metapolitikens förändring genom att lyfta in Heberlein till att formulera den nya mainstream-moralen som kan mätas av vad den INTE är. Den är inte villkorslös altruistisk, kosmopolitisk öppen, liberal, solidarisk till exempel. Och inte kristen. Hennes senaste kolumn är förstås kontroversiell, men hon argumenterar för sin tes på ett ärligt och öppet sätt. Också där häller jag verkligen inte med. Det insinuanta tonfallet gör ju att ett hat odlas mot dem ”som inte borde vara här” samt mot dem som i den tyska alt-right diskursen föraktfullt kallas för ”Gutmenschen”, alltså de som fortsätter se det positiva i sina medmänniskor - ecce homo. Heberlein sällar sig medvetet till dem som underminerar ”den goda gärningen” som en grundbult i den västerländska altruismen, kristen eller sekulär filantropisk. I en fråga som alla förstår är svår, väljer hon en annan väg än de flesta. Jag håller inte med, tongivande svenska debattörer har attackerat tiggeriet öppet och nu drar en opportunistisk ryggradslös Löfvén med för att rädda fler procent stöd från väljarkåren. Tycker du att ni då inte har bidragit till att formulera mainstream? Det är ju ni som driver på aktivt. Det är intressant, inte minst därför att mitt intryck är att de som är direkt ansvariga för just detta problem, helst undviker att tala om det. Aha, vilka menar du, helt ärligt? Var gärna så konkret som möjligt med vem som är ”direkt ansvariga för just detta problem”. De håller med om allmänna, välmenande formuleringar, men de föreslår inga egentliga lösningar - oavsett om man med det menar att hjälpa tiggarna till ett bättre liv eller att få bort tiggeriet från gatorna. Vilka är ”de” du syftar på? De politiker som bestämde att vi skulle ha ett gemensamt rum för ekonomi, politik och värderingar i Europa och som inkluderade länderna där romernas situation är daglig verklighet? Var var de hatiska rösterna mot romerna när Sverige drevs till EU-medlemskapet 1994? Eller vid östutvidgningen? Var det någon som insåg att europeiska konvergenskriterier och fri rörlighet också handlade om en _gemensam_ europeisk solidaritet och socialpolitik? Hur naiv och obildad var den svenska offentligheten för att inte inse dimensionerna och implikationerna av Berlinmurens fall 1990? |
Jag tycker inte att det är orimligt att i det läget öppna en diskussion om vad det är som gör att
tiggeriet så snabbt blivit något acceptabelt - till och med något som bejakas - när det bara för
något år sedan skulle ha setts som grov cynism att tillåta tiggeri på gatorna.
Jag tycker att Anns artikel inte det minsta bidrar till att kasta ljus på denna fråga. Den handlar om att givarna köper sig en känsla av överlägsenhet liksom hon själv känner sig väl med färgade ögonbryn. För mig står detta, ursäkta uttrycket, för en perverterad moraluppfattning som gått stick i stäv mot 2000 år av västerländsk idétradition, både sekulär och religiös.
En sådan undersökning blir med nödvändighet en fråga om psykologi och moralfilosofi.
Korrekt.
Det betyder förstås inte att givare eller tiggare sitter hemma och planerar sina göranden utifrån de analysverktyg Ann H använder. Men den invändningen gäller i stort sett all samhällsvetenskaplig teori. Att formalisera något i ett teoretiskt ramverk för att kunna göra en analys, är inget märkligt.
Såklart.
Jag är mest förvånad över att det uppenbarligen finns så många människor som inte är det minsta nyfikna på de psykologiska processer som på bara något år kan göra något tabubelagt till något omhuldat.
Jag håller med dig om att vi måste vara nyfikna, men detta handlade ju inte Anns artikel om alls. Och vidare är det du säger ju bara en tes. Och ett tecken på den svenska alt-rightens jesuitiska retorik som odlas i Fokus. Tesen handlar om att underminera individuella människors egna beslut om vad de anser är moraliskt rätta val.
Sedan är det en annan sak att man inte behöver hålla med om Anns analys i alla delar. Det är något av poängen med en bra kolumnist. Hon hårdrar ett nyttoperspektiv för att göra sin ståndpunkt tydlig.
Och denna ståndpunkt är just vad gör hennes ”analys” så farlig: med den kan man argumentera för en hel del moraliskt betänkliga verktyg. Framför allt bekymrar mig människosynen och den snävt nationalistiska idén om ansvar för människors utsatta sociala situation.
Det betyder inte att hon inte begriper att det också kan finnas andra, blandade motiv för att ge till tiggare, t ex en enkel önskan att hjälpa en behövande människa här och nu. Men att spetsa till resonemang hör till kolumnistens jobb. Poängen är att tydliggöra en tanke, inte att publicera en samling brasklappar.
Också diktatorer har sina medietränare. Bagdad-Bob hävdade också mot bättre vetande in i det sista att det inte fanns amerikaner i Bagdad. Med detta vill jag säga att även ett ”tillspetsat resonemang” måste vara moraliskt hållbart.
Mina riktmärken när det gäller sådant här är inte svenska.
Härligt - jag är uppvuxen på kontinenten och förvånas över den lama samtalstonen i den svenska samhällsdebatten. Men eftersom det är du som bidrar en ny metapolitisk åsiktskorridor släpps endast de tankar fram som passar in.
Jag ser t ex den betydligt bredare debatt som finns i England som ett ideal vi kan lära något av.
Det håller jag verkligen med om, men Ann är inte rätt person att debattera med. Hennes så kallade debattartiklar drunknar i det subjektiva tyckandet, följer förutsägbara recept på faktarabblande och fullständigt lösryckta moraliska felpejlingar som inte för oss vidare. Tänk på hur pinsam episoden med GP var, Anns fruktansvärt dåligt underbyggda artikel som syftade främst till att spä på hat.
Det betyder att man i varje Fokus förhoppningsvis får läsa något man tycker illa om eller reagerar negativt på.
Jag tycker att Anns artikel inte det minsta bidrar till att kasta ljus på denna fråga. Den handlar om att givarna köper sig en känsla av överlägsenhet liksom hon själv känner sig väl med färgade ögonbryn. För mig står detta, ursäkta uttrycket, för en perverterad moraluppfattning som gått stick i stäv mot 2000 år av västerländsk idétradition, både sekulär och religiös.
En sådan undersökning blir med nödvändighet en fråga om psykologi och moralfilosofi.
Korrekt.
Det betyder förstås inte att givare eller tiggare sitter hemma och planerar sina göranden utifrån de analysverktyg Ann H använder. Men den invändningen gäller i stort sett all samhällsvetenskaplig teori. Att formalisera något i ett teoretiskt ramverk för att kunna göra en analys, är inget märkligt.
Såklart.
Jag är mest förvånad över att det uppenbarligen finns så många människor som inte är det minsta nyfikna på de psykologiska processer som på bara något år kan göra något tabubelagt till något omhuldat.
Jag håller med dig om att vi måste vara nyfikna, men detta handlade ju inte Anns artikel om alls. Och vidare är det du säger ju bara en tes. Och ett tecken på den svenska alt-rightens jesuitiska retorik som odlas i Fokus. Tesen handlar om att underminera individuella människors egna beslut om vad de anser är moraliskt rätta val.
Sedan är det en annan sak att man inte behöver hålla med om Anns analys i alla delar. Det är något av poängen med en bra kolumnist. Hon hårdrar ett nyttoperspektiv för att göra sin ståndpunkt tydlig.
Och denna ståndpunkt är just vad gör hennes ”analys” så farlig: med den kan man argumentera för en hel del moraliskt betänkliga verktyg. Framför allt bekymrar mig människosynen och den snävt nationalistiska idén om ansvar för människors utsatta sociala situation.
Det betyder inte att hon inte begriper att det också kan finnas andra, blandade motiv för att ge till tiggare, t ex en enkel önskan att hjälpa en behövande människa här och nu. Men att spetsa till resonemang hör till kolumnistens jobb. Poängen är att tydliggöra en tanke, inte att publicera en samling brasklappar.
Också diktatorer har sina medietränare. Bagdad-Bob hävdade också mot bättre vetande in i det sista att det inte fanns amerikaner i Bagdad. Med detta vill jag säga att även ett ”tillspetsat resonemang” måste vara moraliskt hållbart.
Mina riktmärken när det gäller sådant här är inte svenska.
Härligt - jag är uppvuxen på kontinenten och förvånas över den lama samtalstonen i den svenska samhällsdebatten. Men eftersom det är du som bidrar en ny metapolitisk åsiktskorridor släpps endast de tankar fram som passar in.
Jag ser t ex den betydligt bredare debatt som finns i England som ett ideal vi kan lära något av.
Det håller jag verkligen med om, men Ann är inte rätt person att debattera med. Hennes så kallade debattartiklar drunknar i det subjektiva tyckandet, följer förutsägbara recept på faktarabblande och fullständigt lösryckta moraliska felpejlingar som inte för oss vidare. Tänk på hur pinsam episoden med GP var, Anns fruktansvärt dåligt underbyggda artikel som syftade främst till att spä på hat.
Det betyder att man i varje Fokus förhoppningsvis får läsa något man tycker illa om eller reagerar negativt på.
Och, förstås, motsatsen.
Jag ansluter mig inte till den allt bredare svenska skola som anser att det är fel att publicera
sådant som är kontroversiellt eller upplevs som provocerande för vissa läsare.
Så härligt. Det är uppfriskande och bra.
Jag tror att våra läsare klarar av att hantera det och i många fall sporras att formulera motargument eller, kanske, ompröva sina egna ställningstaganden.
Visst, det är ett bra ideal.
Vuxna människor måste rimligen kunna klara av att möta ståndpunkter de inte delar, till och med tycker illa om, utan att bli så upprörda att de vill tvätta offentligheten från sådana åsikter. Det är därför jag publicerar texter av detta slag.
Jag hävdar fortfarande att det finns artiklar som är förkastliga inte för att de uppmanar oss till att tänka annorlunda, utan att de moraliska ståndpunkter de uppmanar oss att inta strider mot fundamentala västerländska värderingar. Den gränsen har flera av Ann Heberleins liksom exempelvis Teodorescus artiklar passerat. De är helt enkelt farliga, aggressiva, hatiska. Ungefär som radiorösterna under folkmordet i Rwanda. Ansvarig utgivare kunde också intagit ståndpunkten att lyssnarna måste kunna klara av sådant som de tycker illa om. De är ju vuxna människor.
Vad gäller ditt begrepp ”åsiktspolis” hoppas jag att du av detta brev förstått lite bättre hur jag tänker.
Jag är glad över att du tog dig tid att besvara mitt mejl, tack!
Jag har ingen ambition att göra Fokus till en ensidig tidning.
Utmärkt. Jag ser fram emot en övertygad liberal eller kristen kosmopolit argumentera för individers indisputabla rätt att röra sig fritt över nationsgränserna och vårt individuella ansvar för globala orättvisor.
Men som chefredaktör är det förstås mitt jobb att avgöra vad som ska publiceras.
Exakt, på dina axlar vilar ett tungt ansvar. Återigen hänvisar jag till RTLM:s sändningar i Rwanda som ett exempel på journalistikens etiska gränser.
Och jag kommer att rata artiklar och inlägg som visar brist på självständigt tänkande och som svarar på intellektuella frågeställningar med känsloutbrott eller krav på att vissa ståndpunkter inte ska få publiceras. Det är en form av kritik som helt enkelt inte håller måttet.
Nej, såklart. Det är ju också därför jag är förvånad över att du släpper fram ståndpunkter som Heberleins. De visar brist på självständigt tänkande då de går i neo-cons ideologiska ledband med ett par typiska inslag som ständigt återkommer och som är förutsägbara, inte alls överraskande. Standardiseringen av argumentationen är för mig ett tecken på likriktning i debatten, eller den redan existerande Gleichschaltung.
Med de bästa hälsningarna för jultiden, hos de kristna bland annat firad för att Gud blev människa. Andreas Önnerfors
Så härligt. Det är uppfriskande och bra.
Jag tror att våra läsare klarar av att hantera det och i många fall sporras att formulera motargument eller, kanske, ompröva sina egna ställningstaganden.
Visst, det är ett bra ideal.
Vuxna människor måste rimligen kunna klara av att möta ståndpunkter de inte delar, till och med tycker illa om, utan att bli så upprörda att de vill tvätta offentligheten från sådana åsikter. Det är därför jag publicerar texter av detta slag.
Jag hävdar fortfarande att det finns artiklar som är förkastliga inte för att de uppmanar oss till att tänka annorlunda, utan att de moraliska ståndpunkter de uppmanar oss att inta strider mot fundamentala västerländska värderingar. Den gränsen har flera av Ann Heberleins liksom exempelvis Teodorescus artiklar passerat. De är helt enkelt farliga, aggressiva, hatiska. Ungefär som radiorösterna under folkmordet i Rwanda. Ansvarig utgivare kunde också intagit ståndpunkten att lyssnarna måste kunna klara av sådant som de tycker illa om. De är ju vuxna människor.
Vad gäller ditt begrepp ”åsiktspolis” hoppas jag att du av detta brev förstått lite bättre hur jag tänker.
Jag är glad över att du tog dig tid att besvara mitt mejl, tack!
Jag har ingen ambition att göra Fokus till en ensidig tidning.
Utmärkt. Jag ser fram emot en övertygad liberal eller kristen kosmopolit argumentera för individers indisputabla rätt att röra sig fritt över nationsgränserna och vårt individuella ansvar för globala orättvisor.
Men som chefredaktör är det förstås mitt jobb att avgöra vad som ska publiceras.
Exakt, på dina axlar vilar ett tungt ansvar. Återigen hänvisar jag till RTLM:s sändningar i Rwanda som ett exempel på journalistikens etiska gränser.
Och jag kommer att rata artiklar och inlägg som visar brist på självständigt tänkande och som svarar på intellektuella frågeställningar med känsloutbrott eller krav på att vissa ståndpunkter inte ska få publiceras. Det är en form av kritik som helt enkelt inte håller måttet.
Nej, såklart. Det är ju också därför jag är förvånad över att du släpper fram ståndpunkter som Heberleins. De visar brist på självständigt tänkande då de går i neo-cons ideologiska ledband med ett par typiska inslag som ständigt återkommer och som är förutsägbara, inte alls överraskande. Standardiseringen av argumentationen är för mig ett tecken på likriktning i debatten, eller den redan existerande Gleichschaltung.
Med de bästa hälsningarna för jultiden, hos de kristna bland annat firad för att Gud blev människa. Andreas Önnerfors
Och, förstås, motsatsen.
Allt gott
/J
Från: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se>
Från: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se>
Datum: onsdag 14 december 2016 08:57 Till: Andreas Önnerfors <andreas.onnerfors@lir.gu.se> Kopia: Johan Hakelius <johan.hakelius@fokus.se> Ämne: SV: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri Hej Andreas, Tack för ditt mail. Då Jag är VD och inte chefredaktör eller ansvarig utgivare så är det naturligtvis bättre att Johan Hakelius som är ansvarig för vårt redaktionella innehåll och innehar just dessa titlar är den som får svara på ditt mail. Det är möjligt att du även direkt har riktat dig till honom med motsvarande mail, om inte så cc:ar jag nu Hakelius dina och mina rader. Du kan vara helt säker på att få ett svar då det sista Hakelius eftersträvar är just åsiktspoliser. Allt gott, Lars -------------------------------------------- Lars Grafström, VD FOKUS - Sveriges nyhetsmagasin FPG Media AB Wallingatan 12 SE-111 60 Stockholm Tel: +46 (0)8-456 34 00 Mobil: +46 (0)73-940 93 00 Fax: +46 (0)8-456 34 72 Mailto:lars.grafstrom@fokus.se www.fokus.se Fokus har sedan starten 2005 blivit utsedd till Årets Tidskrift och Årets tidskrift digitala medier. Medarbetare i tidningen har fått utnämningar för Årets journalist (3gr), Årets krönikör (2 gr), Årets medierookie, Årets genombrott och Årets annonssäljare (2 gr). Fokus har även mottagit Publicistklubbens Stora pris. TS upplaga 2015 28 800 ex Orvesto Konsument 2015:helår 75 000 läsare, +9% |
||
Från: Andreas Önnerfors [mailto:andreas.onnerfors@lir.gu.se]
Skickat: den 13 december 2016 21:42
Till: Lars Grafström <Lars.Grafstrom@fokus.se> Ämne: protest mot Heberleins insinuanta artikel om tiggeri Bäste Lars Grafström, jag skriver till dig för att jag - tillsammans med många andra människor - mår illa av att ha läst Ann Heberleins krönika där hon jämför sina färgade ögonbryn med att ge pengar till tiggare. Artikeln är djupt oroväckande och moraliskt helt förkastlig. Det är en skam att ni har publicerat den. |
Jag skulle sätta ett högt pris på att få besvara denna helt förvridna artikel och dess perverterade människosyn, men som sagt kan jag tänka mig att med Hakelius som åsiktspolis ett sådant företag föreslås för dova öron.
Med utmärkt hälsning, Andreas Önnerfors
------------------------------------
Dr. Andreas Önnerfors (docent)
Associate Professor / Reader in Intellectual History University of Gothenburg, Sweden andreas.onnerfors@gu.se
+46 - 70 - 676 93 23
Affiliations
Member of the European Academy of Sciences and Arts, Salzburg, AT
Chairman, Society for the History of Sciences, Sweden
Research Associate, Centre for Fascist, Anti-fascist and Post-fascist Studies, Teesside University, UK
"A thought contains the possibility of the situation of which it is the thought. What is thinkable is also possible.” Wittgenstein, Tractatus 3.02"
No comments:
Post a Comment