Monday, 10 April 2017

Min långa väg till Centern

Jag har alltid haft ett kluvet förhållande till politik. Torg eller Trädgård? 

I valet mellan agoran i Aten där politiken diskuteras hett och öppet och Epikuros trädgård utanför staden där han odlade den småskaliga gemenskapen i det dolda har jag alltid föredragit Epikuros. 

En annan sak är att jag är akademiker som (egentligen) trivs bäst i Elfenbenstornet från vilket jag observerar idéerna och deras historia. Men det finns gränser. Sverige befinner sig vid en brytpunkt där vi om vi tvekar det minsta kommer att släppa in största möjliga ondska i regerande ställning.
Det är oacceptabelt. Därför måste vi nu agera.

Min grundsyn på politik bygger på att individer tillåts att utvecklas fritt i fri samverkan under villkor av minsta möjliga inskränkning utifrån och till det allmännas bästa. 

Men när jag bodde i England 2007–2010 upptäckte jag på allvar att samhällen förstörs av att lämna de svagaste åt sitt öde. Jag såg därför min politiska hemvist i social demokrati, där resurser delas rättvist och alla kan bli delaktiga. Jag äcklades också av den förra alliansregeringens utförsäljning av fungerande välfärds- och utbildningslösningar till hänsynslösa kapitalister – detta gjordes av ideologiska snarare än förnuftiga skäl och i en icke försvarbar takt. Min värld närmast fylldes jag till exempel av vrede att en person som Peter Honeth tilläts härja fritt i utbildningsdepartementet. Liberalismen visade sitt fulaste tryne. Krämarna i M dansade kring den gyllene kalven men saknade perspektiv för Sverige (av en tyvärr bildningsfientlig tradition i den nyliberala partiflygeln). Efter Breivik låg det i öppen dager att våra samhällen i Väst hade odlat fram ett hat högerifrån. De primitiva lösningarnas fundamentalism vann stadigt i opinionen. Också det helt oacceptabelt. 

SD är oacceptabelt och kommer så att bli. För mig var det självklart att vi behövde ett regeringsbyte. Regeringsförklaringen 2014 ingav hopp samtidigt som opinionen i Sverige blev till ett byte för vargarna. Den återuppståndna fascismen nästlade stadigt in sig in i samhällskroppen eller snarare människors hjärnor och äter sedan dess upp dem inifrån. Demokratins dödgrävare så som Alice Teodorescu, (halva) Ann Heberlein, Ivar Arpi, Hanif Bali (listan är lång) skriker fritt fram sitt förakt för människans rättigheter. Ivrigt påhejade av en alltmer radikaliserad råttsvans till höger.

Intressant att konstatera var den nya regeringens omedelbara kollaps, eller rättare sagt MP:s moraliska och faktiska kollaps i regeringsställning. Så många kompromisser i maktens namn att det blev för inkonsekvent. En nyckelupplevelse var den så kallade flyktingkrisen 2015. Egentligen var det ingen flyktingkris utan en ledarskapskris. Vår självklara solidaritet med medmänniskor som drabbas av krig och kaos sköts i sank av otydlighet både mot oss och mot de människor vi tog emot. 

Men det var för mig inte värst, utan värst var införandet av ID-kontrollerna över Öresund och det sätt på vilket dessa infördes. Min debattartikel i The Guardian om Sveriges dyraste kosmetiska politik klarlägger min syn på saken.

I den påstått hotade nationella säkerhetens namn inskränktes Öresundsregionens rörelsefrihet och därmed underminerades en transnationell region, dess livsnerv stördes ut av en auktoritär stat som hämtade stöd från jublande fascister i sin beslutsfattning.

Min irritation över att människors friheter hade sparkats med den fula övermaktens stövlar utan att de som drabbades av beslutet ens tillfrågades gjorde att resten av förtroendet för att den starka socialdemokratiska staten är kapabel att lösa brännande samhällsproblem har skingrats.

Sedan dess har jag befunnit mig i ett stadium av akut politisk förlamning. För mig skulle det vara självklart att röster inom eller vänster om S skulle tvinga fram en tydligare profil och framför allt bilda en tydligare front mot höger och det högern kontinuerligt spyr ut sig. Men det har jag förgäves väntat på. Tystnaden är kompakt. Kraften verkar vara bruten. Vänstern har övergett den politiska arenan och kampen som den borde vara bäst på.

I valet att antingen starta ett nytt liberalt parti som är värt namnet eller att ta ställning för en befintlig kraft har jag nu valt det bekvämaste alternativet. En sak som jag delar med C är att i det samhällets opinion radikaliseras så står jag stilla. Jag tänker ungefär likadant idag som jag gjorde för tio år sedan. Det känns som att jag har blivit mer vänster, men i verkligheten har samhället utvecklats åt höger i en sådan fart att de som står stilla plötsligt blir vänsterradikala. Påven framstår som Che Guevara, Bergspredikan som kommunistiska manifestet, drömmen om frihet som det mest absurda och abstrakta man kan sukta efter. För mig är de andra allianspartierna inga alternativ. AKB som vill göra M till SD light och ingå en smygkoalition med fascisterna kommer att sluta i en katastrof för partiet. L med Björklund (som tydligen har tagit Sven-Erik Liedmans karikatyr av liberalism till sitt hjärta) tror att frihetlighet går att kombinera med repressiva metoder. KD är varken kristet eller demokratiskt, i synnerhet under EBT:s ledning.

Varför då gå med i ett parti som är med i Alliansen? För detta finns ett antal skäl och scenarion. Skulle Alliansen mot förmodan bli störst i nästa val blir C den enda garanten för en mer eller mindre sund kurs, L och KD är inga alternativ varken för liberala eller för ärligt övertygade kristna. Skulle SD (Gud förbjude) bli största kraft och bilda regering med M och KD skulle C:s röst i oppositionen behövas mer än nödvändigt. Det finns en liten chans att S äntligen är beredd att pröva vägen mot en stor koalition över blockgränserna som utesluter fascisterna effektivt från regeringssamarbete. M under AKB tänker tydligen inte gå den vägen, men det kan tänkas att ett C som är berett att stödja S under vissa omständigheter kan bidra till att ändra den politiska kursen och att effektivt utestänga fascisterna från all relevant beslutsfattning.


Men framför allt handlar valet om värderingar. Tror jag på en politik som drivs av humanistiska värderingar, en kosmopolitisk människosyn, empati och frihet så är valet både svårt och enkelt. I det nuvarande partilandskapet i Sverige är C den enda kraften att räkna med och därför vill jag engagera mig för att göra den till det största liberala partiet.

No comments:

Post a comment